Frostiga frostiga hjärtan som slåss... (dag #4 i Tallinn)

Jag sitter på golvet på Daniels balkong. Det luktar Tallinn här, och det är förknippat med en massa bra, men jag vet inte vad jag ska tycka om allt det här egentligen. Tallinn ser så oerhört lyckat ut, men jag är helt säker på att det finns en hake, kanske en hel armé av hakar någonstans. Någonstans finns det gråtande människor, trasiga själar, allt är inte vad det verkar. Visst, det är bara en känsla, men den är så jävla verklig.

Klick. Så sa min fot idag, och sedan gjorde den tre gånger så ont. Haltar. Doktor Oinus Får titta på den i morgon, efter att jag träffat Triinu i Tartu. Jag vet inte vad som är meningen med allt det här egentligen, med alla dessa människor, men något säger mig att jag måste måste måste träffa dem. Men varför blir allt så annorlunda jämfört med hemma, det är väl inte att jag inte har tid eller råd eller lust? Nej det är väl inte det. Det är väl nåt med luften här. Eller disciplinen hemma. Eller Sverige. Eller att vara långt långt bort från den trygga fasta punkten hemma och allt som spelar någon roll och betyder något.

(julies vita vita vita tänder är så fina fina fina, och alla andra här, de man kan döda för, de som gjort allt för att man ska döda för dem. De med navel med piercing och dekolleterade tröjor, de med hår som julies, sånt man kan döda för, de med sexy sexy supergirl-tryck på rumpan och överallt, de med hotpants, de med tajta kläder, de med allt och allt i ett. Och sedan att komma hem och veta det där och titta på skärmen och se någon som bara klivit upp ur sängen och inte tittat sig i spegeln och inte ens ansträngt sig det minsta vara sötast av dem alla. Så fint, så otroligt fint att hon, just hon som förtjänar det mest av alla, slog dem. Alla.)

Bara i Tallinn, barn... (dag #3)

Den där Henrik, säger ni, han är inte riktigt sig själv längre. Och han nickar instämmande.

Jag har idag för första gången någonsin beskrivit mig själv som en osofistikerad person och dessutom gjort det utan att känna ett uns av falskhet eller den minsta skuld eller skam. Men du, det är tallinn nu. Ingen annanstans har jag lagt ner så mycket energi på söta flickor som här. Eller så följsamt låtit blicken glida längs de korta kjolarnas slitsar. ingenstans har det varit så mycket kryssande, kryssande mellan sexaffärer, barer, god mat och söta snygga flickor. Ingenstans så mycket Singapore Sling ur två sugrör på dyr bar med för många visakort i för tunga plånböcker och för klarblå himmel i för neo-liberala Estland där för söta flickor äger natten och blir ägda av för mycket pengar och för mycket hud. Och alldeles för mycket lust blir för trötta trötta samvetet till dimmiga spöken i för liten hjärna. Pengar och hud äger natt och dag i Tallinn.

Och luften och musiken säger att det är ingen idé att streta emot. Den säger det är så här det är nu. Åk hem till pk-Sverige eller stanna i neo-värmen i Tallinn och surfa på vågor av hud.

När jag kommer hem finns inte det här längre, och jag vet att jag resonerar som en 16-åring med minnesförluster från sommaren på Kos. Det är ett annat jag här. Jag tror jag stannar ett tag till.

Tallinn, dag #2

Jag tänkte sluta klaga, men fan, det går inte. Idag har jag köpt någon konstig salva och kompress-band till foten. Och drogar mig vidare med Paracetamol och lever som om inget hade hänt. Nästan.

Jag och Susanne träffade Irina och Julie ikväll och pratade och drack. Julie har fina vita tänder, och Irina är snygg. Ja jag är desperat jag vet. Nej det är jag faktiskt inte, det är jag faktiskt inte vem försöker du lura ingen jag är inte det jo det är du Nej för fan det är jag inte! Oxana gillar mej och jag vet inte vad jag tycker om det. Jag antar att jag måste lära mig att säga nej nån gång. Irina och Julie och Susanne och jag hade ett sånt där klassiskt möte okända människor emellan. Först som två små subgrupper som nästan bara hängde ihop för att någon högre makt har bestämt att ikväll måste det vara ni och ni kan inte göra nåt åt det. Fast som att alla ville vara någon annanstans. Subgrupp Estland pratade ryska sinsemellan och subgrupp Sverige pratade svenska (såklart).

Vi gick till ett öl-hak men sedan vi listat ut att ingen av oss gillade öl blev det byte av rekreationsplats. Sedan flödade alkoholen (nåja) och det blev liksom en ganska rolig kväll trots åldersskillnader och personlighetsskillnader och språkskillnader och det var all världens skillnader på oss tror jag. Jag fick ett sms efteråt, och jag bara måste återge det, för det är ett sånt jag kommer att leva på i flera veckor, det vet jag.

So! Thanks for the evening! You're very cute and funny :D

Leva leva leva. Jag tror att några gillar mej här i Tallinn. En eller två. Det känns bra, jag behöver öva på att säga nej.

Tallinn, dag #1

Att slira över kullerstenen är inte riktigt som i februari. Inte lika halkigt, men betydligt mer smärtsamt. Men några killar har tydligen beklagat sig utan tillräcklig anledning, och därför är det kört för mej att kunna göra något trovärdigt intryck mer. Kört, helt kört. Oavsett hur foten belastas är det en närvarande smärta som bara några Panodil Extra kan få en att glömma för några timmar.

Oxana var snäll nog att möta oss vid flygplatsen, och sedan har vi sett Torsk på Tallinn, jag och Susanne har förvirrat oss själva i gamla stan, fotograferat udda vinklar och vankat omkring i något somnambult tillstånd. I morgon blir det mer av allt och allt känns som alltid bra.

Chips, ölkorv och den här gången är allt mer levande än i det köldslagna februari.

Som jul i juli (fast det var juni)

När han kom ut från källarutrymmet luktade det juli, fast det var juni. Men det luktade som när han flyttade in där, i den där lägenheten, i juli månad för ett år sedan. Strax innan hade han suttit på innergården i morgonrock och sett solen gå upp, medan han ätit Korv Stroganoff. Innan han gick in tog han av sig morgonrocken så att den som eventuellt skulle se honom inte skulle tycka att han var fånig som gick utomhus med en morgonrock ovanpå de vanliga kläderna. Han gick in. Ingen såg.

Det var snart dags att åka igen, hem till familjen. Det var inte hemma längre, men eftersom familjen i fråga fortfarande envisades med att behålla hans gamla pojkrum intakt kändes det ändå som hemma att komma dit. Som att det där rummet stod där i väntan på att han en vacker dag skulle kliva in där igen och säga Hej mamma, hej pappa, jag är hemma nu. Och då skulle de åter bli lyckliga. Om han kunde ligga där i sängen igen, leva sitt liv där, gå upp och gå dit varje morgon, då skulle livsverket vara fullbordat. De behövde inte ens ha särskilt mycket kontakt med varandra. Bara det gick att kika in genom dörrspringan och se honom ligga där och andas lugnt och drömma drömmar. Klart det skulle räcka, klart som fan det skulle göra det.

Det var nåt han kände när han kom upp från källarutrymmet. Kläderna hade krympt. Eller om kroppen hade växt. Ingen vet, men om det var det sistnämnda var han illa ute. För på måndag morgon skulle han gå upp i gryningen igen, kanske inte ens lägga sig. Sen skulle han ta första bästa buss och sedan första bästa flyg iväg från Sverige. Den där första bästa bussen och första bästa flyget hade egentligen varit bokade och betalda hur länge som helst nu, men det hade inte låtit lika bra att skriva så. Det var Swebus Express och sedan Fly Nordic till Tallinn. I Tallinn var det tänkt att det skulle drickas billigt estniskt vin om nätterna, medan de andra två i lägenheten skulle snarka i kapp och man kanske skulle få gömma sig i en varm bastu om man ville vara i fred. Kanske skulle man äta chips där. Och chips i varm bastu gör ont i ögonen, blir salt i ögonen.

Det var varmt som i juli, fast det var juni. Och egentligen hände det inte så mycket mer. Vardagligt hade vissa sagt, intetsägande hade någon annan sagt. Men det var bara det, att för honom var det det bästa året i hans liv. Det var bara det.

Dag med sol förlorad

SLAM. Så lät dörren till trapphuset, när den åkte igen av en sinnrik fjäderkonstruktion. Jag räknade sekunderna och lade dem sedan på minnet. Sedan visste jag att så många sekunder hade jag på mig att sluta upp med vad jag nu gjorde, och sedan se ut som att jag jobbade. Och vad gjorde jag då? Kanske något med hjärnvågor i alfaläge, kanske något med lilla döden, kanske något med cinematografisk fiktion. Sällan något annat. Jag hade tur, jag hade mitt rum nästan allra längst bort från dörren till trapphuset.

Jag har inte sökt det där jobbet i sommar, fast jag skulle säkert kunna få det. Jag skulle kunna sitta där och sova, eller ligga där på golvet och sova. Eller kanske på toaletten. På damtoaletten, alltid på den. Det var bara herrar på avdelningen, så damtoaletten var fräschast. Fast den har en ytterst irriterande springa längst ner, som kunde avslöja pikanta aktiviteter. Och från SLAM till ACTION var det betydligt färre sekunder från positionen på golvet på damtoaletten (vid en sjö i en skog). Om det regnade utanför kändes det som att det kunde kvitta, då kunde jag sitta där och vara meningslös. Men om solen sken, tänk vad oj man kunde gjort. Tänk så mycket mer man kunde ha varit. Dag med regn en vunnen dag, dag med sol förlorad.

Jag är så nöjd att jag inte har sökt det där jobbet. Det var inte värt det. Sova, runka, se på film. Mot betalning, vem som helst är avundsjuk, men vem som helst har då fan ingen aning om hur jobbigt det är, att vara där och hur jobbigt det är att det känns som att komma bort fast man kommer hem sen efteråt. Att bråka med brorsan om ljudvolymen, med pappa om brorsan och med mamma om allt. Sömntabletter sömntabletter, sova bort så mycket som möjligt. Yeah, I was kinda living there *snuff*.

Nu är det ljust och snart blir det ännu ljusare. Väster Tull är på riktigt, det är ingen jäkla kasta smågrus i plexiglaskuvös. Det är livet. Jag är okej och alla galaxer är galaktiska och jag har aldrig mått bättre än så här och och och nu ska jag skriva och en gång till och älska om inte annat för det så bara för det.

SLAM. (38 sekunder till action, baby)

Mitt andra

Here we go again... Farväl Helena.

Det är dags att börja om här. I morgon tänker jag åka till Tranås med Markus. Tranås lär vara något oherrans till ställe. Men jag tror ändå det kan vara en plats av något slag, för något slag. Primärt vill jag ha ett miljöombyte, och Tranås är ändhållplats på pendeltågslinjen. Primärt vill jag ha inspiration till min bok.

Vi ska bo på Hotell Statt, tillika regionens nöjesmetropol. Vad nu det kan innebära. Det lär nog visa sig.

Jag tänker börja om med mer när jag ändå ska börja om. Den nya bloggen ser annorlunda ut, känns annorlunda, är annorlunda. Jag ska disciplinera mig, jag ska städa, jag ska skriva, jag ska läsa, jag ska bli nån. Inte någon som bara lallar omkring och gör allt i sista stund, jag ska bli vad jag vill bli, och göra vad jag vill göra (varförvarförgörjagintedet?).

Just idag är världens bästa dag att börja på, jag är inte helt i ofas med jobbet så att det inte finns tid till struktur. Det finns tid, det är bara att köra. Struktur struktur struktur.

Jag har inte sovit på hela natten. Jag vänder på alla dygn (och nätterna blev de ljusaste man sett)

Tranås, sa jag det, sa jag det?