En bling-bling värld

Det är inte lätt att hitta människor som förstår en riktigt ordentligt; sådär under skinnet. Som man kan förklara saker för och mötas med nickande - inte att man tycker likadant, men att hjärncellerna dansar i takt så att säga. Ganska vackert när det är så.

Något annat som är vackert är människor som varken har fallit offer för att endast bli meningslösa slavar under den västerländska kulturen med supashoppafika som enda intresse, eller (där kom det) fallit offer för den strikt moralistiska prettokulturen med viäremotalltdetdärsomdeandrasysslarmedförviärmer som enda intresse. De som kan både supa, shoppa, blogga, ifrågasätta, gräva ner sig i postmodernistisk feminism och bygga modellflygplan. IBLAND. alltså jag sa IBLAND. Jag avskyr inga människor, jag tycker de är intressanta, även de nördar jag en gång tillhörde men som jag egentligen aldrig själv skulle kunna stå ut med. Tack för att ni finns, ni som bara super, ni som bara gräver. Men särskilt tack till er som super ibland men som alltid är super. Eller ni som aldrig super men ändå förstår mig under skinnet. Ni är minst en anledning att leva.

"vad hjälper tak över huvudet när det regnar in i själen?"

Jag har sett Laleh igen nu, och jag lyckades nog aldrig sortera ut vad jag tyckte och kände förra gången. Det dränktes på något sätt i ösregnet på Arvikafestivalen. Men vad ska man säga, hon improviserar sina låtar, de blir som nya varje gång. Och med den renaste klaraste starkaste rösten träffar hon tonerna som vore de öppna mål. Laleh är sig själv och det tycker jag om. Man vet att hon är sann, för ingen kan göra som hon på kommando.

Natten tillbringade jag på Malmö central med Haúkúr (egentligen helt utan apostrofer, men det ser ju inte lika roligt ut då) och pundar-Janne som precis hade rymt från ett behandlingshem där han var LVM:ad. 05:14 lämnade jag Malmö i alla fall.

Natten därefter var sommarens bästa kväll. Jag och Dennis och Helena satt på Himmelstalundsfältet med filtar, vin, rökelse, levande ljus och musik. Och gav varandra komplimanger. Jag glömde att säga till Helena att hon sjunger fint.

Jag tror att H flöt iväg några steg den här veckan. Hon är min feber, hon gör mig varm, men jag känner mig inte lika sjuk längre. Jag har möblerat om. Det blev stora ytor, men det går att gå vilse ändå. Och det finns alltid plats för en H. Kanske som en tokig fas man genomlever nu, eller bara vars vibrerande brus bara ska finnas som nåt svart, som kontrast till allt det vita.

Just nu känns allt så enkelt, och jag är ett sista rufs genom håret från sömnen. Ibland blir tankarna för många och det blir stopp när alla vill ut samtidigt, men nu trippar de sakta ut, en efter en, och det är bara att titta på och tycka att det verkar inte så märkvärdigt det där. Avsaknad av sömn är fint, det ställer tankarna på led. Men i morgon när jag vaknar, kan de vara som pundar-Jannes (my hero); tusen tusen tankar, helter-skelter, och inget mjukt att låta dem landa på.

rufs.

Kanske blir inte H något alls i perspektivet. Men kanske stannar hon. Inte som en karaktär, som hon ville, men som någon att minnas, som en storm man red ut, fast den var vacker nog att fortsätta vinda i många nätter ytterligare.

Smak av blod

Jag har ett sår på näsan, som så sakteliga börjar försvinna bort och ersättas av alldeles vanlig hud som inte väcker någon som helst uppmärksamhet. Det tar dock sin lilla tid, eftersom jag har en fäbless för att peta bort sårskorpor, det går liksom inte att låta bli, hur gärna jag än vill. Sedan kan jag inte heller låta bli att äta upp sårskorpan, vilket uppenbarligen väcker oerhört obehag hos de flesta som hör talas om det. äckligt, säger de. Varför tar de då inte livet av sig när de biter sig i tungan så det blöder? Blod smakar järn, eller om det är järn som smakar blod, det vet jag inte. Men oavsett så är det ganska gott, men det är nog främst den frasiga konsistensen som sårskorpa har som är så utsökt. För att inte tala om det där sköna i att bryta loss den, fast man inte får. Lite förbjudet och spännande sådär. Lilla rebellen Henrik.

En gång hade jag ett sår på min vänstra tumme. Jag har egentligen ingen aning om hur det uppstod, men sen kunde jag inte låta bli att bita på det i alla fall, och jag bet och bet och bet år ut och år in. Jag tror jag hade det där såret i minst tre fyra år. Till slut insåg jag att jag nog får leva med det där för alltid. Fast jag gillade det inte, efter år av bitande blev det en jättestor blister där på tummen. Jag brukade då gömma tummen i handen när jag träffade människor jag ville fjäska in mig hos. Sen bet jag alltid lite extra när jag var nervös. Det blev sår och konstigt och det såg inte alls ut som en tumme längre.

Men någon vacker dag insåg jag att jag ska verkligen bli av med den där ovanan, och så satte jag på mig plåster dag ut och dag in, och sedan på något outgrundligt sätt så försvann det, och det häftigaste av allt är att tummen återgick till att se ut som en tumme! Helt otippat, helt klart. Eftersom det liksom var mitt på tummen där vid första leden där man har en massa fåror och veck. Men alla veck och fåror kom tillbaka till sist.

Idag har jag ätit Bangkok Wok. Den var god, trots att jag gjorde den själv.

Förresten så tror jag att huden fortfarande är lite konstig där på vänstertummen, än idag.

Sju dagar av ångest

Jag drömde i natt att Mikael Persbrandt bodde granne med min mamma på en våning utanför ett köpcentrum.

Fråga mej inte, för jag vet inte vad jag håller på med riktigt. Men här är jag nu i alla fall, och efter en vecka med alldeles för mycket jobb som blev alldeles för dåligt utfört, mellan stirra in i väggen och fundera på varför jag inte jobbar, som var lite av en huvudsysselsättning också, det var det.

Men allt det där är över nu, och jag vaknade med ett skratt i eftermiddags, precis som det ska vara. Och oh, det här måste vi ju fira. Kanske med fyrverkerier över Saltängsbron. Fyrverkerier som kan spraka och gnistra och splittra.

Det är Norrköpings stora stadsfest, jag har för tillfället inget att jobba med, sommarens sista dagar seglar förbi utanför fönstret, och det är dags att gå ut nu och röja undan stock och sten från privat väg.

"She was the moon and he the sun was gold."

Det utspelades någon form av samkväm på de här 29 kvadraten igår kväll och i natt. Fest, skulle det säkert kunna benämnas. Och det finns så mycket jag skulle vilja få ur mig, skriva, skrika idag. Men fingrarna lyder inte, det kommer inga ord, det går inte att sortera dem till meningar som går att läsa.

Men jag tror jag vill bo kvar här ändå. Kanske. Det beror lite på. Hur det går.

"nej inte idag, jag måste träna sen och så... (paus) ... men en annan dag, kanske."

Och jag vet inte vad det betyder det där egentligen, jag vet att jag vill att det ska betyda som det står, men jag tror inte att det gör det. Markus säger att jag kan bli kär efter att ha läst en lunarstormpresentation, och det är förvisso rätt nära sanningen det också, men det är olika saker vi talar om, sånt som bara jag förstår (okej ibland inte ens jag). Men ibland förstår jag att jag kan hoppas så mycket på en människa, alldeles utan att egentligen veta varför, och sen förstår jag att jag blir så besviken när jag blir ensam kvar. Och då kan det hända ganska ofta och kanske helt obefogat ibland. Men ibland förstår till och med jag att det har gått veckor, månader och snart år och jag förstår fortfarande varför jag tyckte som jag gjorde, varför jag kände som jag kände. Susanne, jag vet fortfarande varför jag kände så för dig (6 år sedan). Och Disa, jag vet fortfarande varför jag kände så för dig (9 månader sedan).

Så kanske känner jag för mycket nu, utan att ens ha kommit särskilt djupt, kanske borde jag läsa presentationen en gång till och se. Men nej jag vet inte, jag tror inte det, jag vill inte tro det, men ibland finns det frö av tveksamhet, ibland finns det smog i vägen, men jag ser ingen smog nu, annat än tankar och skeende från i natt. Det regnar lite, men jotack, annars är det bara bra. Fint väder.

Och ibland, om jag tänker på det, så känner jag mej så billig. För jag vet egentligen så lite om dej, jag vet inte vart du vill komma med det här. Varför gör vi så här? Finns det många sängar som du ligger i, är jag bara en av alla dem med armar, en av alla som bara råkade finnas där, just där, just då? Men varför frågar du sådär konstigt ibland så att man nästan kan tro att du också... ? Varför säger du att det är han som gäller, och sedan att det är så långt till Umeå, varför säger du att det är han som gäller, och sen är det nästan som det gnistrar svartsjuka i dig, och varför ligger du då på min arm?

Allra minst förstår jag varför du lämnade i vredesmod. Allra mest vill jag bara få det utrett, och sedan vill jag ännu mera allra mest få veta varför vi gör så här som vi gör. Jag vet vad jag gör, men vet du varför du gör sådär som du gör? Jag försöker sortera tankar. Kan du hjälpa till?

What a cosy place to sleep that was.

Insomnia har alltid ringt så fint i mina öron, nästan som något eftersträvansvärt, som spagetti och köttfärssås eller lycka. Något man nästan velat ha bara för att säga det där ordet, insomniac. Men så roligt är det visst inte.

Det började för några dagar sedan, när jag tänkte att jag borde sluta knarka det där sömnhormonet som gör mej till ett totalt sömnvrak dagen efter jag ätit det. Döm om min förvåning när jag inte kunde somna utan Melatonin. Det var en sån där natt som kändes som att jag inte sov en blund, och jag låg och vred och vände, och till slut var klockan uppstigningsdags, och naturligtvis hade jag sovit lite, men jag hade vaknat mycket, och jag var riktigt trött när jag gick upp. Denna natt åtföljds av ytterligare en likadan, och sedan ytterligare en. Och nu har jag trätt in i det där fina tillståndet där jag inte vet om jag skriver det här, eller om jag drömmer. Det är som en dimmig ram runtomkring allting, och jag går omkring här som en zombie och allt tar dubbelt så lång tid. Egentligen inte så illa när man tänker på det, men det gör mig galen. I natt SKA jag sova.