Balkongen där vi drack vin är större nu

En retrospektiv uppdatering.

Världens vackraste katt sprang bort sig i skogarna eller kanske i trafiken utanför Norrköping. Världens vackraste katt kom aldrig tillbaka. Sorgligt.

Jag skriver inte längre, pennan tystnade. Det märks inte minst här, men det märks överallt annars också. Det märks i marginalen på varenda sida, i varenda block som inte ens finns. 

Jag dansar inte längre. Jag skulle kunna. Skulle kunna stuffa runt under Norrköpings alla spegelbollar. Men det begränsas till den med trasiga speglar som hänger i lägenheten. Och det blir alltmer sällan. Jag vet inte varför, jag vill inte tror jag. Fast jag kan sakna mig sömnlös av tankarna på nätterna på Kafe Deluxe. Fast jag vet att det aldrig aldrig nånsin skulle bli samma sak igen ändå.

Jag har svårt att vara mig själv numer. Jag vet anledningen. Jag tvingas umgås alldeles för mycket med människor som jag inte tycker sådär alldeles fantastiskt bra om. Vi snackar det som kallas jobb alltså. Och guldkornen där späs ändå ut med de krångligare människorna. Men stämmer det? Samma sak borde rimligtvis ha gällt även i Växjö, fast det gjorde det inte. 

Det måste finnas andra skäl. Skäl som jag inte vill tänka på. Som att jag kanske inte är som jag var? Inte mår som jag mådde? Inte orkar våga som jag vågade? Inte gunga gungor med samma barnsliga glädje inför livet som då.

Jag kan se andra orsaker till allt jag nämnt. Exempelvis att jag är i ett förhållande. Även om inte alla skulle kalla det ett förhållande så gör jag och vi det, för vi sitter ihop. Kanske inte som andra, men när jag är borta finns det alltid något som vill att jag ska återvända hem, komma hem, komma nära.

Jag är sambo nu. Det är enkelt då. Den där sociala samvaron som jag så enträget försökte fånga hela tiden förr. Den som gav mig orken att gå upp ur sängen på morgonen. Nu finns den där hela tiden. Och vad gör man då? Om man inte vill släppa taget, men ändå orka gå upp ur sängen på morgonen? Vad gör man?

Och det var en sak till kanske också. En som är för privat för denna blogg. För privat för nästan alla sammanhang. En lek som är vit. En oskyldig lek en gång, kanske fortfarande är oskyldig. Men som ändå är tillräckligt förrädisk för att göra mig yr och att att få mig att inte vilja leva. Jag menar inte att jag vill dö, men jag vill leva, alltså verkligen leva. 

En sak som jag har kvar: musiken. Och vetskapen att jag borde gilla läget, för det kommer att bli sämre.

Men du kan fortfarande lita på mig. Ibland.