Du kan lita på mig. Ibland.

Ridå! Solnedgång! Party is over!

2009-08-01T20:59:00.003+02:00

Sista sommardagen kom till slut trots allt, nu är semestern slut. Tre veckor, men det känns mer som en natt eller som ett helt liv, på en och samma gång. Den här semestern har utan tvekan varit den finaste, vackraste, bästaste och mest välbehövliga hittills i mitt liv. Jag minns knappt vad jag gjorde innan den, och jag vet inte hur jag ska hantera att den inte finns kvar längre.

Och världens vackraste katt har bott i lägenheten i en vecka, bara en sån sak.

jag ska gifta mej med hjärna och kärlek

2009-07-19T19:01:00.005+02:00

Det var över ett år sedan jag skrev här sist. Massor har hänt. Eller inget. Men jag känner mig lite starkare och lyckligare än tidigare.

Jag har semester. Jag är just hemkommen från Trollhättan där jag har sett en konsert med Cirkus Miramar. Vissa saker förändras aldrig som tur är. Jag satt allra allra längst fram i mitten och till sista låten dansade vi och en liten söt flicka som hette Magda utbytte förstående blickar med mej när vi kunde sjunga med i samma texter. Sedan köpte jag skivan, kramade Magda och gick och lade mig hemma hos någon.

Nu ligger jag på golvet i vardagsrummet och funderar på över min enorma längtan att vilja vara mer meta, tänka mer i termer av meta, analysera livet på metanivå, andas meta. Och om jag inte verkligen verkligen borde ta chansen nu att använda mina semesterdagar till att göra något som gör att jag kan slippa återvända till jobbet igen när skymningen kommer och det blir höst och blöt snö igen.

Spela svår fröken Malaria för det blir aldrig nånsin jag och du du du du
Gud gud gud gud gud vad jag hatar dej nu
jag ska gifta mej med hjärna och kärlek
Och helvetet må frysa om jag nånsin ser åt nåt så jävla platt och flackt
som du du du och du och
du
det blir aldrig jag och du

Cirkus Miramar - Fröken Malaria

Och dagar som dessa är jag verkligen inte alls sugen på att dö.

Har ni glömt mig?

2008-05-11T00:29:00.002+02:00

Det har ni nog, för nu var det länge sedan jag skrev något här. Det har hänt ett och annat sen sist, jag ska inte summera det. Men till skillnad från senast har jag en balkongdörr och nu har jag öppnat den och låter nattluften svepa in och blandas med musiken från högtalarna. Munnen smakar citrontobak.

I fredags slutade jag på ett jobb och på måndag börjar jag på ett annat. Nya grejer, helt annorlunda men ändå samma tragiska samma. Men jag är sjukt förhoppningsfull, och ska som vanligt starta ett nytt liv. Det är rätt fånigt, för det blir det ju inget av ändå, men åh, som jag borde! Gå upp tidigare, leva sundare och allt det dära. Och jag skulle vilja pyssla mycket mer med mitt eget företag. Det finns en miljon saker att göra, en miljon fonter att köpa och en miljon hemsidor att bygga.

2008 har jag mest varit sjuk. Hittills. Nu har jag smittats med immunitet mot det allra mesta, så jag ser fram emot att få vara frisk resterande dagar.

Dagens låttips är Iggy Pop & Goran Bregovic - TV Screen.

New PhoneBlogz Post

2007-10-19T21:30:00.001+02:00

A new audio message has been left. CLICK HERE to download it or listen here:

Det gick inte så bra, tyärr

2007-08-27T00:13:00.001+02:00

Det gick inte så bra tyvärr. Du förstår vad jag menar då va?

Och nog förstod jag det. Jag vet inte vad jag tänkte då. Jag vet inte heller vad jag trodde innan jag ringde, det var en klump av oro i magen, men jag trodde ändå inte detta, och jag tror det fortfarande inte riktigt på riktigt. Fan, det var ju inte en Hanna det behövdes en mindre av på den här jorden.

Du ville aldrig vakna igen, och på ett sätt har jag respekt för det. Du gjorde så mycket för alla andras skull. Det här gjorde du för dig själv. Men jag kan ändå inte riktigt ändå, släppa torsdagstimmarna i telefon, att du visste att det var de sista minuterna för oss, men ändå sa du inget om det.

Jag vill ju veta Hanna. Veta hur du kände, vad du tänkte på bakom alla de meningslösa orden. Tabletterna måste ju ha känts långt innan du började andas sådär konstigt i telefonluren, innan du började hosta sådär intensivt. Och jag vill ju berätta för dig om SMS:en från dina föräldrar, väcka dig mitt i natten och prata igen. Vill att du ska höra mina förvirrade meddelanden på ditt mobilsvar. Jag tror att jag gjorde vad jag kunde, trots allt. Åtminstone försöker jag tänka att det måste vara så. Men jag är så ledsen att det inte hjälpte. Jag trodde att det fanns en chans.

Hanna var är du? Fina Hanna, du duger som du är. När får jag prata med dig igen? Om jag också tar livet av mig, kommer vi till samma plats då? Är det mjukare där?

Det är sista sommardagen ute, man ska passa på, säger dom för hundrade gången i år. Att känna värmen du vet, den du hatade så mycket. Men snart kommer hösten du vet, det blir bättre då. Och jag känner ingen värme ändå, jag bara fryser. Och mår illa. Och hjärtat krampar. Bröstet trycker. Och jag saknar dig, Hanna. Saknar.

Jag vågar inte skriva det, men du är död. Det känns nytt varje gång jag läser det. Insikten om att jag aldrig mer får träffa dig igen, ja den, når inte fram, går inte att ta in, gör så jävla jävla jävla ont.

Klart du lyckades, klart du gjorde det. Du skulle aldrig misslyckas. Hur mycket nyck det än var så var du genomtänkt. Du skulle bara försöka en enda gång, och det skulle lyckas. Och det lyckades.

Fina älskade Hanna, hur för sent var det? Fanns det en chans? Ångrade du dig aldrig, någon endaste liten sekund? Tänkte du någonsin på att säga det innan det var för sent?

Vad tänkte du på de sista timmarna?
Gjorde det ont?
Är du verkligen död?
Verkligen?
På riktigt?

Kärlek, Hanna, kärlek. Alltid kärlek.

Nu blundar jag och höjer volymen så måste det gå att inte tänka och känna så mycket. Meningslösa vackra underbara värld, allt du missar.

Du tog en bit av mig med dig när du försvann. Men nu slipper du plågas, och det är du verkligen värd. Hej då. Vi ses. Vi måste ses.

Hanna. 1981-12-29 -- 2007-08-23

Hejdå Hanna

2007-08-24T11:52:00.001+02:00

Gud vad den här dagen inte känns som den ska. Men vad är det här mot vad du kände?

Tack för att jag fick komma nära.

Hanna är...

nä. det går fan inte in.

Kärlek.

Direktören för det hele...

2007-07-23T17:31:00.000+02:00

... är en film som jag och Dennis såg på bio igår. Vi var helt ensamma i salongen, vilket inte inträffar alltför ofta. Först var det även två barn i typ 7-årsåldern där också, men de gick efter 20 minuter. Jag tror att Direktören för det hele inte är helt klockren för de flesta 7-åringar. Den är inte helt klockren över huvud taget egentligen, men inte så pjåkig trots allt. Jag funderar nästan på att höja de 3,5 popcornsaltkorn av 5 möjliga som jag tyckte igår, till 4 idag.

För övrigt ryktas det om att det finns en låt som heter Dunka mej gul och blå. Den lär vara en sorts sommarplåga. Problemet är att jag inte har hört den, den har liksom inte plågat mej en enda gång än. Och det är inget jag har gått in för, jag har bara totalt missat den. Nu har det dock blivit mer av en sport, jag vill helt enkelt se om det går att hålla sig undan en sommarplåga en hel sommar. Förutom att hålla för öronen när Henrik H öppnar munnen för att förstöra mitt projekt så håller jag mig undan köpcentrum med musik, ser till att fönstren hemma är ordentligt stängda och så lyssnar jag bara på P1 varvat med mina mp3:or med Magnus Uggla.

Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör

2007-07-16T23:54:00.000+02:00

Alltså, jag är helt energilös liksom, jag vill ingenting och orkar ingenting, jag behöver liksom ett jobb som rycker upp mej ur sängen och får mej att inse att man faktiskt kan ha kul även utanför den. Det känns lite knas att säga det, men nu är det två veckor kvar av min lediga sommar och jag går och längtar efter att den ska ta slut! Jag har fyra veckor som gapar
tomma i kalendern, människor är glada, solen skiner, fåglarna kvittrar och jag kan göra precis precis vad jag vill och då, mina vänner, gör jag INGENTING.

Fast det där var ju inte riktigt sant. I helgen har jag till exempel ägnat ett stort antal timmar att med D tävla i att finna exakt två ord som på Google ger endast en träff. Som till exempel bromtymolblått och dansa. Eller dataprince och semesterstängt. Fast det känns ju inte jättekonstruktivt det heller.

Men jag ska avsluta i lite positiv anda: snart vänder det!

"Semester är ett helvete" ger för övrigt två träffar på Google. Så alldeles ensam är jag ju inte.

Jag tror jag dog lite nu

2007-05-06T18:35:00.000+02:00

Det finns helt klart saker att avundas här i Växjö. Det känns lite fånigt med tanke på att Växjö är en relativt stor stad, och Norrköping är inte precis en metropol, men idag har jag uppskattat lugnet här i Växjö, att ligga med huvudet lutat mot ett träd vid Växjösjön, äta Wienernougatglass och läsa The Guinea Pig Handbook. Det har varit fint. Dessutom har jag preciiiiis ordnat övernattning också, jag är bra på det där att leva spontant, hade det varit för fem år sedan hade jag bokat ett hotellrum för ett halvår sedan.

Nu sitter jag på Palladium igen, dricker lite vitt, slösurfar, hjälper förvirrade norska turister och väntar på Mats. Allt som allt är allting ganska bra, jag tror till och med jag lyckades sova lite på tåget.

Men jag längtar hem lite också. Till doften av hö och två lurvbollar med pigga ögon som skuttar runt i halmen.

Nu kokar vi snuten

2007-05-06T06:40:00.000+02:00

Dom säger att även sömnlösa nätter sover man lite fast man inte vet om det. Det är lite moment 22 i att bevisa det, för om jag nu visste att jag har sovit så framstår ju inte natten längre som sömnlös. Men det där spelar inte så stor roll nu, för jag har inte sovit något i natt (attdetskabehövavarasåjävlajävlasvårt). Fast lite då uppenbarligen, och tur är väl det. För det kommer bli en trött söndag känns det som.

Förutom att sova lite så har jag ägnat natten åt att äta knäckebröd, lyssna på ohälsosamt många gamla avsnitt av Ekots Lördagsintervju, läst Marsvinslitteratur, snusat fyra Göteborg Rapé Portion (sedär, där fick jag med både snus och Marsvin i samma mening) och spånat på synopsis till min samtidsroman.

Idag kommer jag att befinna mig i Växjö, och det tänker jag fira med att hänga på Palladium, för är det något jag saknar från min tid i Växjö så är det just Palladium. Och Koh Thai lite mer. Och Kafé Deluxe allra mest. Och så kanske lite människor också, men det är ju underordnat, dom är flyttbara.

But we're created half to rise, and half to fall

2007-03-07T19:11:00.000+01:00

Nyvaken. Man kan se det som oerhört slappt och skönt att sova i 16 timmar och gå upp klockan 19 på kvällen och samtidigt få pengar för det. Jag gör det, men jag kan inte komma ifrån att det är extremt ångestfyllt också, och inget jag egentligen vill göra. Men jag väljer att se det här som intressant, det kan man göra om de flesta känslor av konstigare art, så blir det genast lite mer drägligt.

Jag är nog inte riktigt i fas över huvud taget just nu, så jag kramar mina paroxetintabletter extra hårt om nätterna och tänker på hur det förmodligen skulle vara utan dem. Jag är känslig, och lever i någon form av känsla att jag håller på att förlora alla mina vänner, och jag tror inte jag stärkte oddsen något vidare under helgen hos någon av dom jag träffade då. Inte D som jag kostade på en taxiresa för 614 kronor för att lämna mitt i natten, och ej heller M som jag satt i köket hos och var självdestruktiv mot min högra underarm. Och inte T som jag spillde te på golvet hos på måndagnatten, och när det gäller H, J, K, S så vet jag inte, för jag hade druckit alldeles för mycket för att minnas om jag var trevlig eller inte.

Men det hade kunnat vara värre, liksom. Jag hade ju faktiskt kunnat vara helt utan vänner. Börjat om från noll, och jag hade kunnat lyckas ändå. Då kommer jag att lyckas nu också.

Dags att flyttpacka nu då. Från Växjö, frågan är bara till vart.

Mitt liv som arbetslös, dag 1.

2007-02-01T23:06:00.000+01:00

Idag är jag alltså för första gången i mitt liv arbetslös, och har varit inne på Arbetsförmedlingen för första gången. Eller för andra gången egentligen, första gången var för några veckor sedan under min och Johannas söka-jobb-workshop-vecka, och då var det ju bara ett studiebesök där jag kände av atmosfären och försökte ta in hur min framtida tillvaro på det haket skulle vara. Jag kläckte också omgående den lysande idén att man borde låta arbetslösa jobba på Arbetsförmedlingen, sen insåg jag ju att det faktiskt redan är så.

Men idag blev jag inskriven, och fick prata med en inskrivare, och fick en tid för ett möte med en handläggare. De kan det där med titlar i alla fall, man kan antagligen göra karriär om man jobbar där. Efter allehanda skräckhistorier om livet som arbetssökande var mina förväntningar på besöket lägsta möjliga. Men jag blev helt klart positivt överraskad, min inskrivare verkade nervös och var rätt kass på att formulera sina journalanteckningar som jag sedan fick utskrivna. Men han ska ha massa kredd för att han faktiskt var trevlig, inte idiotförklade mej och för att han inte lärde mig hur jag ska skriva ett CV, hur man skickar ett brev, slickar frimärken och sånt. Så jag är nöjd. Jag firade min dag med att köpa chips, sova och bjuda Emma på thai-mat. För även om jag är en arbetslös meningslös jävel som det är väldigt synd om är det ju inte i närheten av hur en fattig student har det.

Och nu sitter jag här med snus, vodka och cola och Elton John och det snurrar i huvudet. Och det är bra och känns skönt för då kan man fokusera mer på att det snurrar och mindre på vad man annars skulle fokusera på. För jag brukar inte göra så här, så det är nog ett tecken på något som inte är alltför positivt. Det arbetslösa singellivet ska man inte undgå att romantisera när tillfälle väl ges.

Lyft mig härifrån

2007-01-28T20:11:00.000+01:00

Illamående. hurkundeduhurkundeduhurkundedu

När blir det "vanliga dagar" igen?

It's a damn cold night, tryin' to figure out this life

2007-01-25T21:08:00.000+01:00

Det finns diverse smarta knep att mildra sina sömnproblem på, enligt självutnämnda experter, livsstilsmagasin och huskursböcker. Ett är att äta banan med mjölk, ett annat är att mentalt ta alla sina problem och lägga dom i en påse och hänga dom på en trädgren utanför fönstret innan man går till sängs. Min gode vän D har prövat båda dessa, och ungefär tusen andra som har varit helt verkningslösa. Hans lilla vita hjälte heter Propavan.

Mina vita hjältar har hetat Melatonin, men tyvärr har dom oförklarligt blivit lika verkningsfulla som sockerpiller. Det gör nätterna ganska plågsamma, om man inte har en fetisch för att ligga och vrida sig i sängen i 15 timmar i ett zombie-aktigt tillstånd för att inse att man har sovit kanske en 15 minuter sammanlagt, och sedan gå upp och tillbringa tiden utanför sängen i samma zombie-aktiga tillstånd. Och det har inte jag.

De senaste fyra dagarna har jag varit i Göteborg, och fortsatt mitt experimenterande efter sömn på kemisk väg, och jag tror mig ha funnit något som kan fungera: Lergigan. Även om dagen-efter-tröttheten är svårartad så har jag faktiskt sovit gott de senaste två nätterna, och det har varit skönt och välbehövligt. Framför allt för att dagarna mest har bestått av tunghäfta, hemlängtan och förvirringstillstånd över relationen till K, som jag besökte, bodde hos och smulade ner sängen med chips hos.

Och K och jag som tidigare har varit någon form av kärleksfull enhet har ebbat ut och förvandlats till något som ingen av oss kände oss nöjda med. Under mitt besök distansierade sig K lite mer för varje sekund, vilket gjorde enhetens uppbrott naturlig. Men ändå smärtsam och svår, tro inte annat. Jag hade en ambition när jag åkte till Göteborg, och den var att jag ändå ville försöka få oss att bli till något värdigt, att inte låta det ta slut nu. Men fler och fler sekunder av distansiering gjorde att det inte kändes som att det fanns något kvar att bygga på, K:s monologer inför mina tårar gjorde att allt kändes längre bort än någonsin.

Således, under tillredningen av vår gemensamma mat, pasta med veggiefärssås, då tog det slut för oss. Och det kändes relativt bra just där och då ändå. Men onsdagens singelliv hos K kändes mer som en transportsträcka mot torsdagens tågbiljett hem till Växjö igen. Tiden tillsammans blev ett enda stort tomrum och jag hade ingen energi att fylla den med.

Tills natten kom, och jag låg under täcket igen, för sista gången hos K. Med mycket alkohol för att dölja den ytterst obekväma, uppkomna situationen. Blöt natt på Kellys. Snus. Och så vidare. Och med tankar och känslor dolda under alkohol kändes allt just då rätt bra. Bredvid mig låg ju K tätt intill, för sista natten. Bredvid K låg så K:s vän J, som också varit med under kvällen och drickandet, Kellys, jag-har-aldrig-leken, fylleätandet, spårvagnsåkandet, dansandet, sjungandet, och den intima återföreningen med K:s sammanboende M.

Och där i sängen tryckte jag mig ännu lite närmare K, som tryckte lite lite tillbaka och jag smakade på hens läppar igen, för första gången detta Göteborgs-besök, första gången utan några knutna band längre, sista natten i Göteborg. Mina fingrar vandrade på hens kropp, mot hens troskant, försiktigt försiktigt längs troskanten, sakta vidare under täcket under tyget mot huden. Vilket var samma stund som jag hörde hens andetag och insåg att det här var inte alls vad jag trodde att det var. Min illusion, att för en stund försöka glömma det faktum att jag och K inte längre var något par, att vi inte hade något förhållande längre, den krossades av vad jag såg och vad jag hörde.

Jag befann mig vara mitt inne i en ofrivillig trekant. Jag och K var ingen given enhet längre, nu var det den temporära enheten Jag och K och J tillsammans. Och under några minuter kunde jag inte tänka något alls och visste inte alls vad jag skulle göra, det enda jag visste var att varje själslig atom i min kropp förtvinades, och jag kände hur hela min kropp skakade av olust och jag mådde fysiskt illa och ville försvinna ut ur den tredjedel av sängen som var min. Jag försökte vilja tycka att det här som hände var helt okej, men det kunde jag verkligen inte förmå mig att göra. Jag pressade mig så långt bort från allt som jag bara kunde, vilket inte var så många centimetrar, men ändå några. Väggen blev min vän och jag tryckte mig tätt intill och helst ville jag försvinna genom den, helst ville jag försvinna bort från mig själv och jag förstod inte varför jag gjorde det här mot mig själv, men jag kunde bara inte förmå mig att lämna min egen kropp och sängen, rummet, huset. "What's the deal?" frågade K, och jag svarade att vi har ingen deal, jag visste att vi inte hade någon deal längre, jag är inte dum i huvudet. Men jag ville verkligen inte delta i det här, jag vill verkligen inte känna mina ögon blixtra sönder av svartsjuka. Inte just den här natten, så tätt inpå. Inte se den enhet jag för en gångs skull trott på -- på riktigt -- försvinna så påtagligt nära mig.

Kära dagbok, jag känner att mina ord inte räcker till för att förklara den där känslan av illamående som jag kände och som jag aldrig vill känna igen, som jag fortfarande känner och jag kan inte förstå att K tyckte eller trodde att detta skulle vara något som jag ville uppleva. Inte efter vad jag trots allt berättat under vår tid tillsammans, och det jag trots allt sagt medan K haft sina monologer inför mina tårar. K, kände du mig verkligen aldrig bättre än så här?

Nu har tåget rullat iväg från perrongen, och redan efter några minuter kändes Göteborg mycket, mycket långt bort. Jag har gråtit en tågresa hem, och aldrig förr har det väl varit skönare än nu att ha ett eget hem med en egen säng att somna i. Och det här känns i mig, det kan få verka hur töntigt som helst för alla er som läser det här, men för mig är det oregerligt sorgligt. Jag känner mig eländig, jag tror det finns mer kvar att förstå, men jag nöjer mej med detta för nu. Det blir för hårda tankar och för många tårar att försöka ta reda på vad som kommer att hända framöver. Jag tänker minuter framåt, förnekar resten. Förstår inte. Vill inte förstå. Ta bort ta bort ta bort.

Jag lägger hela Göteborg i en påse och hänger upp på en trädgren utanför fönstret, bara änglarna vet hur länge den får hänga. Nu ska jag sova; god natt.

Och jag skickar inga vykort, jag skriver inte, jag ringer inte, inga bilder ljud, nu kommer våren och du hör inte av dig

2006-12-21T17:34:00.000+01:00

Jag har precis lämnat min sista måste-syssla på jobbet, så nu kan jag ägna resterande tid åt att dricka té, störa den allmänna ordningen och glömma verkligheten. Min fina dosa med Göteborgs Rapé Portion känns motbjudande äcklig där den ligger på skrivbordet, och det tar enormt emot att öppna den och känna en hel värld av stickig snusdoft slå emot en, men när portionen väl är på plats under läppen så snurrar snurrar snurrar det och man glömmer verkligheten. Annars kan man alltid snurra på kontorsstolen, spela sten sax och påse med sig själv, busringa på interntelefonen eller dricka upp två flaskor vin ett rött ett vitt som företaget ger alla anställda i julklapp.

En sekund är inte som en sekund längre, åtta timmar är inte åtta timmar för den som är uppsagd.

Det var nånting med Göteborg också, vad var det nu jag skulle skriva. Rakt ur hjätat, jag vet inte. Rakt ur hjärtat, det gör ont ont. Göteborg är långt bort och bygga murar är alltid bästa försvar, mot sladdriga band mellan Göteborg och Växjö, mot att slippa åka tåg mellan små tågstationer i smålandsterrängen och skriva olyckliga slut med fingret mot de immiga fönsterrutorna.

Vad jag allra mest kommer att sakna från Växjö: Mats, Mats, Emma, Kafé Deluxe. Utan inbördes ordning ungefär. Det kvittar hur lite jag har rotat mej här, det kommer alltid att finnas stunder jag kommer att se tillbaks på med glädje. Och jag kommer säkert gråta nätter av förvirring, precis som jag grät den där första natten i Växjö, i korridorsrummet i ett rosa hus i Teleborg.

Jag kommer säkert aldrig känna samma igen, det blir det aldrig. Men precis som alla dåliga förhållanden jag varit på väg ut ur så oavsett hur jobbigt det är så är det bara att torka nästantårarna och bita ihop och låtsas att man vet att man är på rätt väg.

Nu ska jag köpa pasta.

Once I ran to you, now I'll run from you

2006-12-13T20:46:00.000+01:00

I december förra året ringde jag ett telefonsamtal från Nygatan i Norrköping till Deltavägen i Växjö. Jag pratade med Patrick och tackade ja till jobbet som fristående redaktör på Förlaget.

I december i år ringer Patrick ett telefonsamtal från Deltavägen i Växjö till Deltavägen i Växjö, mellan rummen, toabesök, möte, slut.

Hur känns det då? Som att bli dumpad efter att ha varit fast i ett dåligt förhållande kanske, ungefär. Tomt läskigt sorgesamt. Fast samtidigt spännande, jag och Förlaget var ändå jävligt omaka par.

Det finns så himla mycket jag skulle vilja sätta ord på just nu, men allt stockar sig på väg ut. Mycket att tänka på, men jag reder mig, var inte oroliga.

Lämna luddet i torktumlaren

2006-10-28T23:36:00.000+02:00

Jag vill frälsa världen med Regina Spektors Apres Moi ikväll, det är bara det att alla redan har hört den...

Be afraid of the lame, they'll inherit your legs
Be afraid of the old, they'll inherit your souls
Be afraid of the cold, they'll inherit your blood
Apres moi le deluge, after me comes the flood

Minne. Balkong, nära Opaltorget i Tynnered i Göteborg. Svag kyla, biter mest för att jag inte har kläder på mig för att vara utomhus. Behagligt för årstiden annars säkert, jag minns inte riktigt. Sitter bredvid Karin och andas nikotin in ut in ut. Dricker lådvin. Det är fest, människosorl och basgång tränger genom balkongdörren ut till oss. Några timmar tidigare har vi hånglat för första gången men det var på vår tvåpersonsfest och genom hångel utfäster man inga löften, särskilt inte mellan oss, särskilt inte under alkoholens förrädiska luddiga inflytande. Det var väntat, men jag vet ännu inte om det kommer att ta oss någontans, ens om jag vill det. Kanske ska vi komma att byta saliv igen. Och igen och igen varje gång vi är fulla och röker på balkonger i Tynnered, kanske ska vi aldrig mera ses för att det är för långt bort till nästa tåg, kanske ska vi ta oss till grönare gräs var för sig, eller ta oss till vackrare världar tillsammans, kanske ska jag ta mig in i dig Karin och stanna kvar där för att där är det varmt och tryggt. Jag ser på dig ibland, vill veta vad du tänker. Var du ser dig bland allt det här? Jag känner mig manisk, men jag vill inte att det ska sluta just nu, vår första helg tillsammans känns mer som en början än ett slut.

En tjej från festen gör oss sällskap på balkongen och sätter sig på en stol bredvid oss. Hon tar också upp en cigarett. Frågar om jag och Karin är ett par. Jag säger ingenting, jag vill inte säga något. Klart vi inte är ett par, men här utvecklas det odefinierade relationer, rubba inte det nu, tack. Jag darrar fast det inte syns. Du sitter också tyst. Det dras några retoriska bloss på cigaretterna.

Jag säger att det är en svår fråga, det är så uppenbart inte på allvar. Du svarar att nej, vi är inget par. Men det är inte det du säger, det är allt det andra, strax innan. Jag säger inget, du säger inget, och du och tystnaden och blossen är mera talande än alla ord. Tack, Karin.

Energiska stavgångare och problematiska mitt-i-vägen-människor

2006-10-25T22:28:00.000+02:00

Det spännande mötet mellan cyklist och fotgängare vid omkörningar på kombinerade gång- och cykelvägar. Det finns i princip två intressanta typer av reaktioner på omkörning när man själv kommer som cyklist och kör om fotgängare. Det finns också de ointressanta, och det är de människor som går på rätt sida av vägen och som låter en cykla förbi som om ingenting hade hänt, men de är antingen ovanliga eller så friktionsfria att jag har glömt bort att de finns.

Ett. De energiska stavgångarna. De behöver inte ha några stavar och de ska icke förväxlas med vanliga stavgångare, som lika gärna kan placeras i kategori två eller i den friktionsfria onumrerade kategorin. De energiska stavgångarna vet vad en cykel är, vet vad en cyklist är. Har läst massor av böcker i ämnet omkörningar på kombinerade gång- och cykelvägar, repeterat flera gånger hemma med motionscyklar och en rullade kullis i bakgrunden. Testat alla möjliga underlag, alla möjliga vägar, vet precis hur de ska föra sig om en cyklist skulle närma sig bakifrån. När man cyklar bakom dessa vet man egentligen inte, förutom att de rör sig framåt med spänstiga steg, och nästan alltid på rätt sida av vägen. Ibland kan det ändå finnas anledning att plingeplonga med sin plingplongplinga på styret, exempelvis om två energiska stavgångare rör sig framåt i bredd. De energiska stavgångarna organiserar sig då på ett led inom loppet av en tiondels sekund efter det att man börjat plinga. De vet redan innan vem som har vilken plats i ledet, vilken sida de ska gå på, och inget - absolut inget - lämnas åt slumpen. Disciplinerade föredömen på vägen, kort och gott.

Två. De problematiska mitt-i-vägen-människorna. Denna grupp ställer helt klart till med flest problem under de dagliga cykelturerna. Först döpte jag denna kategori till "De problematiska pensionärerna", men fann detta alltför generaliserande för min smak. Mitt generaliserande till trots vill jag ändå med emfas påpeka att det inte bara är pensionärer som faller inom kategorin. Empiriska studier visar ändock en klar övervikt på äldre människor, vilket antagligen kan förklaras av åldrandets implicerande av försämrat syn- och hörselseende. Det är alltså inte så att pensionärer skulle vara korkade, inte i högre utsträckning än några människor i samhället i alla fall. Dessa människor går hur som helst ofta mitt i vägen, vilket gör att man vid omkörning på cykel måste välja vänster eller höger sida lite på måfå, utan att någon av sidorna egentligen känns bra. När man befinner sig en bit ifrån dessa mitt-i-vägen-människor börjar de ana att någonting är på väg att hända bakom dem, och de vänder sig därför om i maklig takt. Tyvärr vänder de sig alltid åt den sida där man bestämt sig för att inte köra om, och blir därför mycket undrande till vad det skramlande ljudet kommer sig av.

Det är i detta tillstånd av förvirring man har sin gyllene chans att passera förbi en problematisk mitt-i-vägen-människa smärtfritt och utan att behöva kliva ner från cykeln och gå med fötterna, vingla mellan höger och vänster sida och leka chicken race. Mitt-i-vägen-människan märker nämligen ingenting, förrän det passerar en vindpust i nacken. Personen i fråga fortsätter då vridningen med huvudet ännu mer utan att se något på den andra sidan heller, och först efter att man har passerat förbi och dessutom kommit en bit kommer mitt-i-vägen-människan att inse vad som verkligen har hänt. En cyklist har kört förbi!

Problem kan uppstå om en mitt-i-vägen-människa är skarpsinnad nog att notera att en cykel verkligen är i antågande, eftersom personen i fråga då ändrar position i sidled, ofta i de mest häpnadsväckande av riktningar. Att plingeplongplinga hjälper sällan här eftersom det i sådant fall leder till ännu mer av förvirring, multipla sidledsförflyttningar och ökad risk för kollision som följd.

Nog om det.

Den dolda agendan

2006-10-18T20:17:00.000+02:00

Jag tänker inte särskilt mycket på att många digitala aktiviteter på jobbet kan övervakas, och jag tänker nog mest att ingen ändå gör det. Vem skulle det i så fall vara? Skulle det till exempel vara P, när han "röjer bland skräpet på våning 3"? Varför skulle det tillhöra P:s arbetsuppgifter egentligen? Och J? Varför jobbar hon till 21-22 vissa kvällar, trots att hon alltid är på jobbet klockan 8 på morgonen?

Idag skulle utskriftsaktiviteten exempelvis innehålla ett intyg från ett gammalt sommarjobb, i webbläsarloggen skulle man hitta konstiga fetisch-kommunities och i MSN-trafiken en konversation om sexuell exklusivitet. Det är sånt jag bjuder på, snokare där. Och nu bjuder jag på det igen, men jag inbillar mig att den här halvhemliga bloggen är precis så lagom halvhemlig som det krävs för att ingen som jag inte vill ska koppla sakernas tillstånd ska kunna göra det.

Hösten är här och den kommande helgen ska jag sparka löv innanför promenaderna i Norrköping igen och höra gnisslet från orange spårvagnar medan jag promenerar mellan biograferna på filmfestivalen, från den ena prettofilmen till den andra. Det kommer att vara precis som vanligt, rödvin på världens bar, smygrökande med Hanna medan Joar sover i soffan, falafeltallrik på Norrtullsgrillen, hest skrikande med Tobias till Dan Fägerqvists tolkning av Vysotskij. Hela staden och natten kommer att vara full av vännerna och intrigerna igen. Givet förr, underskattat nu. Och jag kommer att älska det.

Kan du höra hur det låter i ditt vilsna skratt, kan du känna hur det gnager i natt?

2006-09-28T09:52:00.000+02:00

Det här är månadens lugnaste dag på jobbet, så jag passar på att blogga lite.

Något känns inte riktigt som det ska, och jag försöker och försöker komma på vad det är som kan vara fel, fast det finns ingen självklar kandidat att skylla på. Känslan är en klump i magen och ett konstigt humör som Lars Winnerbäck sjunger. Kanske mörkret eller jobbet eller alliansen?

Men som tur är finns det glädjeämnen, det ska vi inte glömma bort! Till exempel så har ICA extrapris på Schampo. Och jobbet har börjat med kiwifrukt till frukosten.

Och så nåt litet, syns nog knappt härifrån. För Göteborg är så långt bort. Men det är stort i mig och smakar väldigt, väldigt gott på tungan.

Valdagen. That's my call.

2006-09-18T02:38:00.000+02:00

Jag röstar för
ren luft, mer musik i moll, slopad moms på Converse och Cheap Monday, förbud mot att röka nykter, kryddigare mat på Palladium, varmare vintrar, mer svart humor, kylskåpspoesi till alla, mer mod och mindre ånger, längre öppettider på Kafe Deluxe, överdosering med förnuft, förbud mot baksmällor vid rödvinsdrickande, mera kärlek, mindre sår, vackrare värld och ett lyckligt slut.

Ge mig nåt! Men bara inte det här.

2006-08-15T00:07:00.000+02:00

(Tankar från en regnvåt parkeringsplats i Emmaboda, den tolfte augusti tjugohundrasex. Ursprungligen publicerad på OminteDu: http://konstatera.omintedu.se/index.php?action=gotoentry&entry_id=240)

Om Emmaboda är en stad så är det en stad under vatten ikväll. Och festival är festival, det är inget man avbryter för lite regn. Eller ens för mycket. FÖR MYCKET jävla jävla jag vill inte vara med längre, vill alltså under täcket värma mig ha en stor handduk torka bli varm. regn.

Vi befinner oss alltså just nu i en bil. Om jag rör mig lite lite i sätet känner jag hur genomfuktiga mina kläder är. Och jag är nog ganska patetisk som tycker att störtskurar förstör det mesta av en festival, för består inte allt som är festival av just regn? Nej inte alltid, då skulle jag ge upp. Och jag kan erkänna att jag inte varit på så många, men att det regnar precis varenda gång. Emmabodafestivalen pågår ungefär 10 minuters promenad härifrån. Men jag sitter i en bil och jag vågar verkligen inte gå ut! Det går inte. Man VET att det ska regna varenda gång det drar ihop sig till festival men av någon underlig anledning hinner jag glömma sedan förra gången, men till nästa gång ska jag inte göra det. Så nu är minneslistan alltså ett värmekuddar, två infravärme tre allt med värme fyra något som liksom man kan kapslas in i, för när himlen gråter trots att det vankas indiepopfestival då kan man inte låta bli att ryckas med förstår du. och fem värme. sex värme.

Nu är vi en stund senare, nu är vi på festivalen. Äntligen äntligen har regnet slutat falla, nu är det skymning i stället. Alla verkar oändligt lugna och snälla, jag har sett Taxi Taxi spela, och de drog en ganska stor publik, trots att många lämnade festivalen när ovädret drog igång. Synd för dom skulle jag vilja säga. Jag gillar Taxi Taxi, även om deras musik tyvärr kändes helt fel just då, när man behövde dras igång efter allt det där regnet. (snälla kan du skriva en enda mening utan att nämna det där jävla regnet?)

En överraskning var Cats on fire, jag tyckte sångaren lät lite sådär halvfalsk ungefär som The Cure, men min vän Mats säger att det låter som tidig Smiths, och därom vet jag alldeles för lite för att uttala mig. Hur som helst gitarrpop med vackra tonväxlingar. Kanske särskilt "The smell of an artist". Och så Camera Obscura då, som alltid är Camera Obscura, kan jag säga och det låter som att jag har sett dem live typ en miljon gånger men det här var första gången, men jag har ändå sedan länge ett horn i sidan till dem (alltså ett snällt horn, inget vasst som gör ont). Efter den konserten åker vi hem. Då är det mörkt, neonskyltarna sprider ett behagligt sken över festivalbesökarna. Det är mysigt med festival egentligen. Men det har börjat regna. Igen.

Nu är det en stund tidigare igen. En bil en parkeringsplats. Jag pimplar Jägermeister i förarsätet, tittar ut mot regnet utanför. Jag får ett SMS som säger att det är praktiskt taget uppehåll ute. Tittar ut, ser dropparna ivrigt studsa i pölarna. Kanske är det en högst subjektiv upplevelse det här med uppehåll eller inte uppehåll. Jag ringer Johanna och pratar om det och dricker lite mer Jägermeister. Säger att om det regnar eller inte regnar har ganska lite med faktiska omständigheter att göra, mer ett sätt att tänka.

Så snart är det festival. Jägermeister i en bil är inte festival. Nästa gång ska det inte regna, då ska ni få nånting bättre tillbaka från mig. Nu ska jag trotsa och trycka på play och om regnet dränker mig så ska jag dränka tillbaka i musik. Snart är du min, vackra indievärme.

But you know it's a shameless piece of shit
Still you love yourself in many different ways tonight
Because you know they can't really get you
You and your art is sacred and they don't like you, that's why you do it
(Cats on fire - The smell of an artist)

Bakisdravel

2006-08-05T20:58:00.000+02:00

Igår glömde jag helt bort att ta min medicin. Jag var nog för upptagen med att vara lycklig.

Idag är det lite annorlunda, men på det hela taget har det inte känts så mycket. Jag har kanske tänkt mer än vanligt. Tänkt på att jag inte borde ligga i soffan och dröna med en jacka över ansiktet för att skymma solen. Tänkt på att tiden går och att jag bara blir äldre och äldre och jag såg fotot här på blogger också, och det är nog taget för ungefär ett och ett halvt år sedan och det syns. Det syns fan.

Jag minns inte alls när jag började fundera på det här med ålder och att jag håller på att bli gammal, men det var nog knappast före tjugo i alla fall. Knappast tjugoett heller. Tjugotvå kanske. Jo tjugotvå var det nog. Inte för att det är gammalt, men man vet ju att det är på väg utför då, på allvar. Då har kroppen växt färdigt, då börjar den långa vägen mot förtvining. Det finns många goda år kvar förvisso. Kanske. För man vet inte. Kan lika gärna dö i morgon.

Jag vill dö nöjd. Inte för att det spelar någon roll, det är ju inte som att man kan utvärdera det sen. Då är man ju DÖD. Liksom. Men just i dödsögonblicket vill jag kunna känna och tänka

Hey, jag dör nu, men fan så bra det blev till slut det här livet. jag gjorde mitt bästa och det blev sjukt bra till slut.

Egentligen är det nog ett sista nöjt andetag som motiverar mig varje dag. Om jag dog nu skulle jag inte vara nöjd. Har alldeles för många förlorade ungdomsår som tar överhanden. Jag har ju precis börjat. Jag är nöjd med mitt senaste år kanske. Ja ungefär mitt senaste år är jag nöjd med. Och jag kommer ju se till så att jag kan vara nöjd med de resterande också, tills barndomsåren bara är ett stänk av det som blev till slut. Jag tror jag kommer att känna så en dag. Kanske om 10 år.

Det finns massor med fler problem förknippade med att bli äldre också. Det kommer inte att se bra ut. Och alla kommer att tycka att man är gaggig och långsam och okunnig. Vilket säkert kommer vara sant också.

Och det mest korkade man kan göra måste vara att förbanna att man blir äldre. Då lär man ju garanterat dö missnöjd. Dessutom är det oundvikligt, men det visste du kanske redan.

She took her to a movie

2006-06-28T09:57:00.000+02:00

Jag drömde en väldigt lång och sammanhängande dröm i natt. Den börjar blekna lite i mitt minne nu känner jag så jag behöver skriva ner den här och nu. Den är säkert jättetråkig för andra att läsa, men strunt samma. (här är det JAG som bestämmer)

Det började med att jag skulle flyga, typ flyga till mitt jobb tror jag. Åka taxi till mitt jobb har jag gjort, men flugit, det tar fan priset. Jag tror det handlade om att det här tidningsförlaget låg i Norrköping och jag skulle flyga till Linköping. En resa som alltså tar 25 minuter med tåg. Dock missade jag mitt flyg för att jag inte kunde gå på lunch som jag skulle för Patrick (min chef) tvingade alla att fylla i en lång och jobbig enkät med en massa personliga frågor. Så jag bokade ett nytt flyg sen och då missade jag tåget som skulle ta mig till flyget med en enda liten sekund. Vi var tre personer som gick samtidigt ner för en trappa och sen upp till perrongen där tågen gick ifrån, och alla hann på utom jag, trots att vi var i typ samma sällskap.

Så kan det gå. Sen vet jag inte om jag skulle försöka mej på en tredje flygning eller hur det var, men inför den flygningen var jag i alla fall tvungen att göra nån sorts övningskörning, och det var med min gamla körskollärare. Det var med bil alltså, och vi krypkörde lite med bilen bara typ. Sedan fick jag något intyg på att jag hade gjort detta, och det var utfärdat med polisens logotyp. Sen stod det på papperet vad vi hade gjort. "Krypkört och lekt lite i en park".

Därefter var det dags för bio! En konstig del av drömmen där själva biofilmen blandades ihop med "drömverkligheten". Filmen handlade om en människa som var väldigt känslig för ljud, och så fort någon lät så svällde personen upp och kunde spricka. Upprinnelsen var tydligen nån våldtäkt och den skyldiga var om jag inte minns fel antingen Lasse Berghagen eller Mikael Persbrandt. Hur som helst visste jag och många andra inte om att denna person då satt i publiken, och när jag tog upp min läsk för att dricka lite så blev det ett jävla liv från någon som satt framför mig, just för att det lät när jag gjorde det och det fanns risk att personen skulle svälla upp. Nog om detta.

När jag gick ut från bion hade jag med mig det här papperet från körskolan, och då tog en av biografvärdarna och haffade mig och sa att han var tvungen att ha det papperet. "Allt som tyder på att du har gjort saker" var tvungen att lämnas in. Ja så var det. Jag kände mig lite tveksam inför detta, men gjorde det ändå, för att senare kolla upp om biografen hade någon laglig rätt att göra så. På blanketten fanns tydligen ett nummer som biografmänniskan slog in på en apparat och fick en klisterlapp tillbaka, och på den stod det att det fanns risk för att jag var drogberoende och därför var tvungen att skickas till en läkare.

Jag blev chockad, men det viktiga för mej var tydligen att få med mig det där originalpapperet från övningskörningen, och det lyckades jag med (biografen fick en kopia).

Själva sjukhusbesöket kom jag aldrig riktigt till, jag minns att jag var på väg dit och jag träffade på nån söt tjej där. Därefter ringde nog väckarklockan.

Ja, trist slut på en så fantastisk dröm, helt enkelt :-). Men sån är jag.

Det sitter i dig, mitt hjärta det sitter i dig

2006-05-29T20:27:00.000+02:00

Efter en helg i Norrköping inser man vissa saker. Att Norrköping finns kvar, växer stort, gammalt, vackert. Vännerna är där de ska vara. Här finns de, samlade, lätta att samla. Dricker samma vin som förut (det är bara jag som växlat rött mot vitt), äter samma falafelrullar. Att det där som finns inte i Växjö finns fortfarande är här, och även om jag inte bott där på månader nu så känns det inte som att något har hänt ändå. Jag skivar obehindrat upp Petters bröd och dricke citronté som vore det femte gången bara denna vecka.

Och det känns bra. Och på något sätt känns det också viktigt att den stad jag bor i är vacker och bra, jag identifierar mej så mycket med staden jag lever i. Och huset och lägenheten, lever i arkitekturen.

Det var en sårig natt, i lördags natt. När jag vaknade upp igår hade jag förutom ett lätt illamående och tunga ögonlock också två nya SMS väntades. Det ena var från A som ville att jag skulle bjuda på frukost, det andra från W som pratade om att jag skapade skuggbilder och att allt var lugnt. Nu antar jag att W faktiskt har rätt, för jag har ingen aning om vad som inte skulle vara lugnt. Min utkorg gav små hintar, skrev om hur i morgon kommer inget av det här att finnas, skrev förlåt, jag kunde ha ringt någon annan, men jag ringde dig. Saknade helhetsgrepp dock, över allt detta lugna.

Lördagkvällens turturduvor var T och M. T passade på att dra upp ett slitet gammalt ess ur sin rockärm, fast jag bad honom att inte göra det. För det där esset har förstört förr, det fanns liksom inga bra anledningar i världen sedd från mina ögon. Men så slant det upp ändå, det förbannade esset. I gatstenen utanför Gusche. Och där några meter ifrån på en halvcirkelformad stenbänk satt jag och GH och A och tittade på.

A är en av de ödmjukaste aggrofeminister jag känner, så bra att jag till och med gillar henne. Trots att hon ibland ger sken av att inte alls sträva efter något jämställt samhälle utan ett matriarkat där kvinnor är mer värda än män och bör favoriseras i alla givna lägen, och män får i stället bära ansvar för allt som inte är rätt här i världen. Normalt sett retar det här inte upp mig, det känns inte riktigt som något att hetsa upp sig för, A:s makt i världen är ju något begränsad. Mig och mina loved ones, de rår hon oftast inte på. Hon förvånar mig med sina tankar ibland, men kanske ännu mer med hennes ödmjuka sätt inför allt som går på tvärs.

Mitt emellan oss två finns alltid här och då i natten GH, som egentligen mest bara vill bli full. Sedan är hon lite drama queen på deltid också. Saker förstoras gärna upp så att det åtminstone blir en issue per kväll. Det är lagom.

Fördelen är också att hon är så vansinnigt kortsint, innerst inne vet man att man har henne nära hjärtat oavsett hur många teatraliska draman vi spelar upp för varandra på alko-scenen. Jag gillar allt det där teatraliska, hennes alkoholmetamorfoser, att skruva upp och dränka allt i musik, tillgivenheten, humorn, danserna, promenaderna hem, citerandet bakom vinglasen, musiken, sängen, och att vi aldrig aldrig aldrig dansar nyktra men ändå vi tror oss veta att vi är så i samma slag även utan vinet i blodet.

Sånt jag tänker på, när jag, GH och A sitter på en halvcirkelformad stenbänk, på första parkett, på marken vid guscheväggen, gråtandes och just nu hånglandes.

(A ivrigt påhejandes sitt kön, fast i ärlighetens namn inte bara det, det är för elakt att säga bara det, älskad älskad vän är jag säker på. GH vill sjunga med till Håkan och dricka ett glas vin till.)

Jag tror mig veta att båda, att alla, är mänskliga, sårar nog varandra ibland, någon sårar säkert mer just nu, den enas guschevägg skaver mer mot ryggen. Men det är inte så jävla enkelt att leva fastän man måste, svårt att utse syndabockar även från första parkett.

Och GH. Vill dansa. Vill ha ett glas vin till.

Leende. Det är inte alltid man landar mjukt, men med GH och A vill jag falla, dansa, skratta, sjunga, drama, drömma igen. Och igen. Och igen. Och igen.

Vakna, och aldrig någonsin vakna.

RYTHM UP!

There's so crowded in this house, but we never ever speak up

2006-05-14T00:49:00.000+02:00

Nu sitter jag här och dricker billig lightcola från ICA och väntar på sömnen. Småtimmarna har gått åt till lite frilansjobb, och jag borde egentligen ägnat mycket större delar av dagen åt det, men jag prioriterade bakisångest och balkong-slummer före. Nu låter jag som Per Hagman känner jag. Ska sluta.

Gårdagskvällen på Deluxe var en av de bästa där, trots att vakterna tog mina indiska cigaretter för knark och trots att ingen av mina bästaste vänner var där. Jag stod längst framme vid scenen och fjortisstudsade när Dub Sweden spelade. Köpte deras skiva, pratade engelska med tysk accent med Eriks vän. Åt falafel-rulle och ja ni hör själva, egentligen hände det inget speciellt.

Eller jo, det var en flicka. Hon var inte fantastisk men ändå, jag tyckte det just då, men något gick snett där på dansgolvet. Men innan dess hann jag känna hennes lena hud och hennes snälla händer släpa mig över golvet. Sedan gick det alltså snett, och då bad jag DJ:en spela "När alla vännerna gått hem", men det hade han förstås vett nog att inte göra. Det hade jag dock inte vett nog att inte uppskatta, så jag startade en liten kör som kunde skandera "Hata Ola" *klapp klapp klapp*. Och Ola heter DJ:en, och anledningen till att jag vet det är att han kommer att börja jobba på mitt jobb på måndag. Men jag tror att han tog det bra, så det kommer inte att finnas anledningar att be om ursäkt. Och om det skulle visa sig finnas det så kommer jag såklart att göra det. Innan jag släckte och somnade gnällde jag lite över skeendet på dansgolvet i telefon med Aleqzia, Whiskers, Markus och säkert någon mer men jag har inte världens bästa minne. Inte på fyllan. Eller efteråt.

Bakisångest idag, i den mån det går att ha sådan med ångestdämpande substanser tillförda kroppen varje kväll.

Avslutningsvis lite bilder från min fotorunda #2 med Sandra, so long till nästa gång.

We go out for little walks, long boring talkless walks
'cause we just cannot figure out that perfect thing so say
Oh, baby can't you see, it's growing all over the tapestry
flowers and sprouts signing - get out.

Dub Sweden - We're so loud

Fotorunda #1 med Myrkyr

2006-05-11T23:01:00.000+02:00

Ätstörd-Henrik i tvångströja

2006-05-10T20:33:00.000+02:00

Senast jag ställde mig på vågen vägde jag mer än 80 kilogram, vilket jag säkert tidigare har nämnt är något av ett mentalt dilemma för mig. Inte för att 79,9 ser annorlunda ut eller känns annorlunda rent fysiskt jämfört med 80,1. Men i huvudet bland neuroner och synapser så är det ett jävla hålligång.

Jag har som bekant varit i London och när jag är utomlands har jag en regel och det är den och endast den, att då gäller inga REGLER. Den här regeln delar jag säkert med många andra supande dräggande töntiga turistsvenskar, och jag är säkert inte ett dugg bättre själv därmed, jag kastar sten i glashus men jag gör det med distans och då är det okej. Det är en annan regel, serru.

Det här med att inga regler gäller och att man därmed kan svulla loss, det får man liksom sedan äta upp när man kommer hem. Och tur är väl det, för något annat får man inte äta. Senast jag vägde mej stod vågen på 81,6 tror jag, och det är fan inte bra. Igår åt jag dessutom en påse chips, men idag har det varit bättre. Idag är en dag då jag garanterat har utnyttjat mer av min lagrade energi än vad jag har tillfört kroppen. Summa sumarum kommer jag alltså bli oändligt snygg i slutändan. Inte ett dugg vältränad förstås, men smal. Det blir en viss skillnad i och för sig. Inte så stor, men en viss. Jag tror att höftbenen kommer att framträda tydligare, för det säger Karin, min livmedicus i de här sammanhangen.

Igår var jag ute med S och fotograferade igen. Det var trevligt den här gången också. Vi börjar bli riktigt duktiga nu på sol genom grenar och sol genom träd. En vacker dag kanske vi blir duktiga på någon annan typ av bilder också, men tillsvidare får det duga, man ska inte ha så jävla höga krav på sig själv.

Svensk sommar tinar frusna hjärtan... ?

Bilderna tillbaka...

2006-05-10T10:22:00.000+02:00

Jag har problem med Blogger, det vill liksom inte publiceras bilder, men nu har jag kommit på ett sätt som fungerar i alla fall, så nu jävlar ska här publiceras bilder.

Jag har varit i London, jobbat, ätit chips, tittat på tv, druckit massor av rödvin, träffat pokermänniskor, skrivit, och framför allt allt allt annat, skrattat så jävla mycket.

Precis som i vilken stad jag än befinner mig i gick jag runt och funderade på om det är en plats att bo på, alla platser är ju presumtiva boplatser. Men London alltsåjagvetinte. Och Stockholm alltsåjagvetinte. Och tack vare mina flygresor så ligger nog mitt ekologiska fotavtryck så långt åt helvete att jag verkligen inte vill veta och jag vet inte heller och det är nog bra så.

London är gigantiskt och väldigt rikt på många sätt, alltså det finns så mycket och så olika och så allt möjligt av allt möjligt. Men det är ändå lite väl stort. Men egentligen bryr jag mig inte. Jag kan skaffa mig ett liv var jag vill, skrev Aleqzia. Ganska intressant skrivet, för jag vet inte om jag riktigt kan räkna det som att jag har ett liv just nu. Jag äter och sover och äter chips och jobbar och okej, jag tar faktiskt ett och annat fotografi, och dricker ett och annat glas vin och träffar en och annan människa också. Men liv alltså jag vet inte. Jag saknar de mina från Norrköping och Linköping. Det ska erkännas, utan omsvep. Jag saknar väl sådana där vi-har-känt-varandra-så-länge-vi-kan-minnas-relationer. Men då ska ni veta, SMÅ BARN, att det är inte så lätt att etablera sådana på tre månader.

Ge mig tid ge mig tid ge mig luft ge mig sex. Så ska det gå bra.

Vi hörs snart igen. Nu ska jag jobba.

(Tack till Markus som tog fotot... )

Jag ska till London på fredag

2006-05-01T22:06:00.000+02:00

Och fan så jag inte vill det.

Fan så jag vill bara ligga kvar här hela helgen och läsa Änglarnas syster, och fan så jag vill bara försvinna under täcket.

Fast då är det helt annorlunda.

Förhoppningsvis.

Jag har dödat dagen med tabletter. Den var ändå aldrig något att ha.

We're going out tonight, outside about tonight

2006-05-01T15:32:00.000+02:00

Jag har lekt mej tillbaka till mitt gamla jag idag. Det är lätt, det är bara att vägra sin tablett en kväll, och det är lätt. Den påkallar inte uppmärksamhet förrän dagen därpå.

Så idag har jag vandrat omkring i ösregn, och letat demonstrationer. Antingen är moralen låg bland demonstranter, eller så är de väldigt morgonpigga. Hur som helst så såg jag inte röken av någon av dem under tidig eftermiddag. Så jag drack vin och åt musselpasta på Palladium i stället, och satt och tänkte på hur miljön just där just då skulle vara bättre om inte en massa småbarn hade sprungit omkring där och varit jobbiga.

Allt gick som i slow motion. Hur servitrisen stegade upp på den övre etagen, gästerna efter. Jag hörde inget, i min mp3-bubbla. Men jag såg hur servitrisen tittade förvirrat ut över borden. Jag hörde musiken.

Vår tid är nu. En svartvit bild. Som blir till färg. Om du vill...

Hur hon tittade ut över borden, och hennes ansikte såg ut som om hon ville att saker skulle vara annorlunda. Men det var det inte. Hon gick fram till paret vid bordet bredvid mig. Gästerna stod kvar några meter bakom. Munnen öppnades, bordparet tittade på henne. Munnen pratade till dem.

... Så många val. Så svårt att se. När dina bruna ögon vill se mer...

Mannen vid bordet nickade. Servitrisen flyttade isär borden, och de nyanlända gästerna gick och satte sig.

Förresten så drömde jag om dej i natt, Marie Fredriksson.

Aprilregn

2006-04-17T22:48:00.000+02:00

Idag tänkte jag återuppväcka mitt gamla fotointresse igen, men vädret var ganska så mycket emot mej. Först regnade det, sen var det uppehåll, sen sken solen, sen regnade det, sen sken solen, sen var det uppehåll, sen regnade det två gånger, sen sken solen igen. Ja, och så vidare. Inget som varken min kamera är gjord för. Eller jag.

Den här påsken har jag inte ätit ett enda ägg. Jag sneglade på några på Ica Supermarket i förrgår, men eftersom de inte var KRAV-märkta trippade jag lugnt vidare och köpte en pastafärdigrätt i stället. Jag har gått ur svenska kyrkan så jag behöver inte äta ägg.

(Sen regnade det... )

I morgon börjar jobbet igen, och det känns ganska tragiskt att konstatera att en av anledningarna till att jag längtar dit är det finns människor där. Men jag lovar lovar att jag aldrig aldrig skall bli en sån där som sitter helt ensam och stirrar med tom och förvånad blick in i de vårdare som kommer och tar hand om mej en gång i veckan vad det var som gick snett egentligen, vet ni det?.

Ja du levde bara för jobbet. GUBBE.

No way att jag ska bli sån.

Sen regnade det...

Jag vill bara ha en versal att krama extra länge idag

2006-03-27T10:59:00.000+02:00

Det blev inget med det där jobbet. Jag tror inte ens de vill ha mig längre. Men jag vill inte ha dem jag säger va faaan!

Och ensamheten kommer krypande ibland, lite oftare nu än på sista tiden. Alltså inte att jag saknar människroppar i rörelse som driver omkring runtom mig och inte att jag saknar personer att prata med, men alltså sådana som förstår. Sådana kan jag sakna. Versaler, kan jag sakna som fan ibland. T GH T P D D SH J A M gny gny. Som man inte behöver sucka inombords och tänka att det är ingen idé att förklara för de kommer ändå aldrig att förstå, sådana som inte irriterar en vid varannan mening för att de uppvisar sådana slående skillnader i grundvärderingar BASIC VALUES BASIC VALUES HETER DET. Och ja jag saknar de där versalerna, det gör jag faktiskt. Finns det ett alfabet för mig här i Växjö också, eller ska jag gå bokstavslös genom tillvaron här?

Okej det har gått en och en halv månad nu och förutsättningarna är ju inte de allra allra bästa. Så hav tålamod Henrik, hav tålamod. Det är ju inte så att jag förväntar mig att hitta en massa kontaktsökande människor bland 45-plusare med snoriga småbarn att ta hand om efter jobbet. Folk har sina vanor, eller är på jobbet så ofta att de inte behöver några. Lite så är det väl, plugget var ju annorlunda på DET sättet.

Men va fan jag lyckades i Norrköping också, MED alla tänkbara förutsättningar, eftersom jag var en totalt misslyckad människa i just det skedet. Jag har varit väldigt laid back hittills, och jag har väl i och för sig kommit en bit på väg känner jag. Men lik förbannat börjar desperationen komma krypande nu, det liksom kliar långt långt in under huden så där man inte kommer åt att klia tillbaka och man vet att enda motmedlet är en leende versal. Och då är de så långt långt borta. Och jag saknar dem igen.

jag saknar ER, det ska ni veta.

Idag är jag extra förkyld och gnällig. Jag har bunkrat upp ett eget litet apotek här på jobbet, och ska nog gå till ett riktigt efter jobbet och köpa ännu mer sånt där mjukmedel för förkylda dagar. Egentligen har jag inget emot nästäppa och snöblask om det är vår och man vet att det går över. Och just nu råkar det vara vår och förkylningar går alltid över. Det är ganska trevligt att bara veta att man kan känna ibland, känna annat än ett lyckligt vakuum.

Nu ska jag jobba.

Vinter i Växjö

2006-02-21T10:21:00.000+01:00

Förrförra veckan ringde en rekryterare till mej och ville ha mej till ett jobb i Stockholm, och jag försökte låta lite sömnigt halvintresserad, aningen mer intresserad än vad jag i själva verket är.

Och i måndags, förra veckan, tackade jag nej, men i torsdags, förra veckan, ringde han igen. Bad mej tänka och tacka en gång till. Och nu har jag skickat in en provtext.

Fast egentligen.

Egentligen.

Så vill jag inte.

För vem vill missa en sommar i Växjö? Inte jag i alla fall. Och vad, liksom vad är en bostadsrätt i gamla stan, fördubblad lön, och en nylackerad bil, mot en sommar i Växjö?

(jag stannar)

Varför varför varför...

2006-02-06T22:50:00.000+01:00

Jag sa att den här resan skulle bli behaglig. X2000 och allt. Men, varför varför varför, måste just jag åka på världens åksjuka just nu? Jag som aldrig?

Flickan i bistron beklagade sig över Apotekets medicinmonopol men gav mig citronvatten och en skiva bröd. Placeboeffekten ska aldrig underskattas. Jag minns Italien. Där var det annat, och ingen brydde sig. Jag köpte receptbelagd medicin utan recept. Ett leende räckte för ett "I close my eyes" och ett paket vita tabletter.

Kanske var det nåt med pengarna också.

Jobet är rock'n'roll. Växjö är rock'n'roll. Livet är bra jävla rock'n' roll nu alltså! (för nu har vi flytet, nu är det som det ska)

Jag mötte JP

2006-02-03T19:05:00.000+01:00

Nu är min tredje dag på jobbet slut, och jag firar femdagarsjubileum här i Växjö. Men det kanske häftigaste av allt är min jag mötte JP-upplevelse. Jag tror att enligt den där av-nte-graden-skalan så var det ett möte av andra graden. Men det kan säkert bli bättre.

JP är alltså en ganska så känd person, som har viss anknytning till jobbet. Jag tycker på något sätt att det är lite charmigt att han är här. Mest för att man då på sina Jag känner en som känner en som yadayada-träffar kan dra upp detta som en kontakt med kändisvärlden och därigenom uppnå en enorm status i sitt kompisgäng.

Okej, jag har förstås inget kompisgäng. Här alltså. Ännu. Men det kan det ju bli ändring på nu. Fast inte ikväll.

Men jag undrar hur mycket socialt liv de övriga människorna här kan ha egentligen. Nästa fredag är det after work, till exempel. Det skulle vara lite najs att vara med då kanske, fast jag skulle ju prioritera en kväll med Tobias på De Luxe då, för så är det bara.

Men hallå, after work en fredag? Då ska man ju umgås med sina vänner! Och sina vänner har man inte på jobbet, det skulle vara alldeles för enkelt då. Har ni inget liv era stackare!?

Växjö är på riktigt

2006-01-29T22:52:00.000+01:00

Idag tog jag buss 113 från Väster Tull till Resecentrum och det var sista gången jag lämnade Väster Tull som hemma. För nu är jag då slutligen i Växjö, som tydligen också det är en svensk stad. Inte för att jag har gått ut och känt efter, jag har bara rutinmässigt stängt av hjärta och hjärna så gott det går, och famlat mej in i mörkret här.

Och nu är det bara ljuset från skärmen som bevisar att jag finns till. För här är det ganska gaaanska (jag menar otroligt riktigt helt helt obeskrivligt mycket) ensamt och Norrköping känns längre bort än det är.

I morgon är det Växjöluft jag andas när jag vaknar, och det kommer kännas rysligt overkligt. Det VET jag.

Den sista veckan

2006-01-26T22:48:00.000+01:00

Nu har jag jobbat färdigt för den här veckan, så nu räknar jag dagarna i Östergötland. Ligger under täcket igen, och det är en av de sista nätterna vid Väster Tull. Fredag lördag söndag. Märkligt. Inte bo här, bo någon annanstans.

Hanna sitter på den andra sängen och spelar gitarr och sjunger att hon är en fisk. Och jag har ångest för att dagarna rinner genom fingrarna utan att något blir gjort. Kanske sånt där som man borde ändra på till nästa liv.

Växjö, here I come.

Det ryms något lugnt inom mig, trots allt. Mina tidigare flytter har varit så extremt välplanerade och in i minsta detalj preparerade tillsammans med plan B och C och sista utvägsplanen.

Nu vet jag faktiskt ingenting. Vet inte ens när jag ska bli den där Växjöbon på riktigt. Vet inte vilka kulturkrockar som kommer att möta mig i Växjö. Har inte lärt mig de hemliga uppförandekoderna där.

Kan inte språket!

Men det känns inte som att det gör så ofantligt mycket. Det enda jag egentligen vet är att jag ska infinna mig på Kontoret på onsdag morgon, och då är det slut med att jobba mot deadlines på sena nätter efter att man sovit bort halva dagarna. Och det ska bli jävligt skönt på ett sätt. Men jag måste ju fira eller njuta eller något i den stilen min sista natt som frilans också. Måndag natt skall jag vaka hela natten över någon text och lite sömndrucket ska jag hetsäta jordnötter när det inte blir som jag vill.

ja Ha, allt det där som man TROR är så bra med en viss sorts liv, sånt som låter bra när någon säger det, det gör man ju lik förbannat inte ändå. Inte med det här fria flexibla livet i alla fall. Men fördelen med det där inrutade 8-17-livet jag skall börja nu är just tvånget att vara där 8-17. Och DET kommer jag ju åtminstone att vara.

Så allt som allt: allt är bra.

Fredag kväll i huvudstaden

2006-01-13T22:38:00.000+01:00

Tallinn, Estland. Klockan är snart elva, och jag ska strax snorta en tur- och returbiljett till drömmarna. Någon skrev att livet saknade magi, och det instämmer vi i nu.

Normalt sett när jag är energilös som den här dagen brukar jag ägna mig åt sådant som kräver så lite som möjligt av mig men som ändock inte är outhärdligt vedervärdigt tråktråkigt. Men nu så har jag gjort ungefär så i en vecka och det börjar bli rysligt outvecklande.

Känns som att jag sett alla webbsidor nu, sett alla söta människor från stammisbordet på vs, sagt "thanks" tillräckligt många gånger till servitrisen Olga, sett henne slänga med håret efter att hon lämnat notan, druckit tillräckligt mycket rödvin. Sett tillräckligt många söta, beundrat tillräckligt många skor och förkastat lika många (de spetsiga med höga klackar).

Det finns liksom inte så mycket att göra nu.

Förutom sånt som är pretentiöst och blir till projekt som aldrig går att sätta igång med. Tobias och Petter är på jazzklubb och det ska tydligen vara alldeles fantastiskt säger dom som vet men jag orkar ändå inte gå dit för jag orkar fan inte.

Så kom igen nu, jävla liv, flamma.

Vi ska vara molnen

2006-01-07T20:18:00.000+01:00

I tallinn igen. Det är inte riktigt som jag mindes det, men det är nog mer jag som har förändrats än tallinn. Det är väl som Sverige, fast mindre hjärna och mera drifter. Och det är sannerligen inte bra. Men nu är vi här och Cafe VS är avslappnat och de mina är lätta att hänga med. Än så länge.

Man klarar sig bra här, men Sverige är magiskt.

Nu är det en SITUATION . Och det hade kunnat vara annorlunda och jag vet egentligen inte riktigt vad jag skulle tycka om situationen var sådan, men nu är den inte det och det tycker jag i alla fall inte så värst bra om.

Mina känslor har jag väl aldrig riktigt förstått mej på. Allra minst nu för tiden när jag nästan aldrig har några. Men just för den sakens skull bara därför är det situationer jag på många sätt kan tycka om.

Det är plågsamt och bränns och gör ont, men jag vet att jag gör allting rätt nu och då går det över. Det är en feber och den är tung idag. Den är så man vill inte göra så mycket just idag just. Men sen en dag så kommer det dagar med klarblå himmel och ljusa nätter igen.

Och då är det bara att rulla fram.

Året är snart slut. Häppy nju yeähr!

2005-12-30T02:09:00.000+01:00

Och så förstås: redogörelsen. Året som gått, i stort och smått.

Minnas minnas. Januari, den stora förvandlingen. Det gick inte att tänka sig ett liv som det här. Förrän då, jag vaknade upp den 5:e januari och så plötsligt. Jag mådde faktiskt bra. Och än bättre skulle det bli.

Jag träffade Disa i januari. Och - det för intrigen mycket intressantare - Disas pojkvän. Och det var då, som man brukar säga. Det var det också. Det var väldigt stort då, fast nu spelar det ju mindre roll. Men när man låg där i sängen och läste diva och mådde helvetes helveten tusenfallt. Julen 2004 var det, men minnena är så oändligt starka, de kom tillbaka även i år.

Men hur som helst. Det hann komma nya fantasier in i min hjärna. Det var till exempel Helena. Som jag aldrig ens träffade, men som jag ändå lyckades starta en blogg tillsammans med, ja jag skrev till och med en dikt till henne. Säkert flera, men en skrev jag, därom råder inga tvivel. För det var på daniels soffa i Estland. Min första gång i Estland. Det var tider det! Sätt på kaffet så ska Henrik berätta.

Jag var desperat. Jag vet inte om jag ville erkänna det då, åtminstone inte för vem som helst, men så var det. Jag själv räknades kanske, vissa mindre nogräknade nätter, som just vem som helst.

Men så: café vs. Olde hansa. Triinu. Ja inte minns jag att vi gjorde så mycket, daniel och jag, men jag minns det som en bra tid i alla fall. Massor av mat blev det, jag gick upp i vikt. Inte som nästa gång (löfte). Jobbade på nätterna och sov hela dagarna. Samtidigt som jag och Daniel övertrumfade varandra i att ha jobbat mest. »idag har jag jobbat 400 timmar». Och stjärnstopp på det.

Sedan blev det vår, och jag fick 16-åringsbegär. Men de flesta av alla 16-åringar besvek mej genom sitt bräckliga intellekt. Vem hade anat detta? En blev kvar från mitt 16-årsprojekt, och det var Sofie. Och det ÄR, stadigvarande fortsättningsvis. Sedan är ju Aleqzia 16 även hon, men hon har inget med själva projektet att göra. Det är nog mera jag som är hennes projekt än tvärtom.

Sommaren minns jag inget av. Vi kan anta att den var kort och regnig. Men det blev ytterligare en resa till Tallinn mot slutet i alla fall. Susanne var reskamrat och vi är faktiskt fortfarande vänner.

Minnen: Greta. Poetry Slam. Världens Bar med Tobias. Johanna. Markus. Hanna.

Ett föränderligt år, med avseende på vänner. Måhända blir nästa år något liknande. Mitt hjärta klappar för Norrköping i alla fall, men det blir Växjös gator mina fötter skall trampa ändå.

Memento: slungas ut i världen (var det det här vi tänkte då?)

Ett bra år: Paroxetin, Propranolol, Propavan och annat så som bubbelplast för själen.

Hela livet, är en teaaater!

2005-12-28T17:29:00.001+01:00

I morgon lämnar jag åter Värmland, för återfärd hem till Östergötland. Det är kul med Östergötland. Värmland suger livsenergi ur en hur man än gör.

Värmland alltså. Det är en jävla plats. Pesten har spritt sig och till och med Karlstad som man kan tro skulle vara civiliserat, bara för att det är en storstad. Men varför skulle det vara det? Pestfolket bor även här, breder ut sig över hela landskapet. Det kanske är en projicering alltsammans. Min missbelåtelse över barndomsåren som återskapas i min hjärna på varenda människa här? Det bor pest i varenda hårstrå, gräsplätt, ATOM. Värmland luktar lik, jag bryr mej inte om att fundera på varför. Jag kommer aldrig aldrig ALDRIG flytta hit.

Så vad gör man då? Ja jag vet inte, men jag har läst "Den amerikanska flickan" (M. Fagerholm), ätit chips och lyssnat på riksbekant Ugglas mindre riksbekanta "Livets teater". Akterna.

- Jag minns Strixen som liten och då var jag övertygad.
Gossen på scenen kliver fram
tar händerna från fickan, blir en annan man,
aktör och aktris, lever utanför.

Och alltså, chips. Närmare bestämt ett kilogram sådana har det blivit eller åtminstone kommer att bli innan jag är färdig här. Viktmålen får vila. Alla vill vi ner till 42kg, men kanske ett annat år? Hur som helst så är jag nöjd. Ja, efter allt så är jag ändå nöjd.

Jag har spytt ner en säng, betalat straffavgifter, träffat klasskamrater som jag inte sett på väldigt väldigt länge.

- Ska vi gå till paviljongen?
- Stör mig icke, jag protesterar, ho, ho, ho.
Vår pantomima vår teaterapa,
förmår ej flina när vi Strindberg skapa,
scenisk pantomim,
slagfältsruin,
vi lapa.

Och när man staplar upp det så här så låter det ju inte så långtråkigt som det har känts. Fast det har inte varit i närheten av så långtråkigt som flera andra år heller. Så egentligen, egentligen, är jag rätt nöjd. Fast i morgon när jag sitter på 304:an mot Karlstad igen så kommer det ändå att vara med något lättat inombords. En känsla att få bli vuxen igen kommer att infinna sig. Och det kommer att kännas jävligt bra. Fly. Fly från rastlösheten och mörkret och pesten.

Och pappa, dig tycker jag synd om nu. Jag hade gärna kramat dig lite längre den sista kvällen här. Hoppas du mår bra snart och får komma hem igen.

Le tills du dör

2005-12-21T01:16:00.000+01:00

Jag har tittat tillbaka idag, Henrik brukar göra det ibland förstår ni. Till ungefär ett år sedan, och det ligger till så här att Henrik, han lever minsann i ett konstant lyckorus. Nästanpå.

Kan lyckorus vara ett problem då? Klart det kan. Skulle du välja bort ditt lätt miserabla men trots allt ibland jävligt underbara älskvärda liv mot att få sitta slö i en fåtölj och få morfin injicerat i kroppen ända till döddagar? Nej jag tänkte väl inte det.

Jag klagade en jävla massa förr. Klagade på händelselösheten, menlösheten, passiviteten, rädslan och allt det där på det sociala planet. Det fanns liksom så mycket att gräva ner sig i. Sånt som aldrig fick en lösning. Men var det något jag aldrig klagade på så var det uppslag till dagboken. Jag skulle fylla världens alla bloggar tusenfallt, varje dag, varje sekund.

Visst fan kunde jag göra det.

Men nu.

Nu är allt så lätt. Jag rullar fram. Det finns inget att ta tag i, inget att greppa om och säga att det här vill jag gnälla om idag. Skönt, alltsom oftast. Så länge livet har en mening. Och nog tycker jag att det har det. Så vad försöker jag säga egentligen?

Att jag inte ville dö förr heller. Inte hela tiden inte alltid inte så mycket.

Men till slut, jag kan inte komma ifrån att för 365 dagar sedan var varje fullbordat andetag ett mirakel. Det låter så enkelt att säga det här måste få ett slut annars går jag under. Som man brukar säga ibland. När mjölken är slut i kylen eller när tv:n inte är i widescreen-format. Men jag menade jag går under, jag menade att jag ser ingen utväg ur det här. Gå under som i att så snart jag kommer på ett sätt att bli kvitt den där känslan så ska jag göra det och är det att rispa sönder armarna så är det rispa sönder armarna och är det dö så är det dö.

Men det stabiliserar sig väl. Den uteblivna olyckan blir till ett problem i sig så att lyckan blir till olycka och så går vi runt runt runt i en cirkel. Och i denna konstiga värld som egentligen inte finns, den finns egentligen inte för allt är bara pulver och magi. Jag mindes världen som min hjärna ville att jag skulle se den. Den var grå, knappt värld att finnas till i. Men fan så bra jag skrev då.

Är det dö, så är det dö.

God natt.

Henrik Möllbergs underbara resa genom Växjö

2005-12-01T23:28:00.000+01:00

Om jag känner för att skriva finns det olika forum för det, men nu valde jag bloggen. Det är nog mest för att den inte skall känna sig så ensam, för det var ett tag sen nu som jag klappade den.

Den här veckan har jag under förhöjd kroppstemperatur och allmänt bedövade sinnen som en följd av kraftig förkylning, plågat mig hela vägen till Växjö. Där försökte jag se intressant ut under ett två timmar långt möte med min huvudsakliga uppdragsgivare. Ja, jag säljer ord till dem, det är det jag lever på så att säga. Det var inte speciellt svårt att se sådär intressant ut. Superlativer haglade, vänliga blickar utbyttes och mutor togs emot under millisekunder av stor etisk vånda.

Den här veckan har jag så ägnat åt att väga för och emot. Och i morgon ska jag lämna ett besked. Därför får ni, mina vänner, tåligt vänta till dess.

kram

Åka nånstans varmt

2005-11-18T22:39:00.000+01:00

Idag har jag tagit tag i saker. Framför allt hört av mej till människor som det var ett tag sedan jag hörde av mej till. Och det känns bra nu och anledningen till att jag gjorde det misstänker jag är att jag känner mej ensam. Fast jag känner mej egentligen inte så ensam. Gå nu inte och tyck synd om mej, barn små! Jag har så jävla massor av vänner, fler än jag orkar med egentligen. Nej vad det för tillfället handlar om är nånting annat.

Kanske nåt som är varmt och kladdigt och som man inte pratar högt om?

Ja kanske det? Men skit i det du så lever du längre. Nej men du behöver väl inte uttrycka dej så drastiskt?

Du är kåååt, erkänn nu bara! Du är KÅT!

Nej det är jag inte! Eller OKEJ, jo det är jag väl. Ibland.

ÅÅÅÅÅÅÅH.... P I N S A M T !

Nej men gud, det är det väl inte? är det det? Som att jag skulle vara den enda på jorden som är det alltså? Du mycket kan du försöka med men inte detta.

Nej men åh, din nolla. Alla gör inte så här, som du. Alla blir inte GALNA av hockeyensamheten. Vi andra, alltså kollektivet mänskligheten, vi klarar oss ändå förstår du! Vi plöjer vår åker, odlar vår trädgård och så en vacker dag när vi vaknar och kliar sömnen ur ögonen så står hen bara där framför oss och ler!

Och vad gör ni då?

Ja DÅ, ja då. Men då är det ju liksom en annan sak.

Jaha.

Men det är ju något annat du försöker ju bara dölja dej bakom dina djuriska vidriga primitiva instinker. Egentligen är det väl något annat du saknar?

Ja kanske...

Vadå?

Kanske fett med självbekräftelse. Någon som öser DU-ÄR-DEN-ENDA-superlativer över mej från natt till dag. Fast inte för ofta så att man vänjer sig och tar dem för givna, men inte för sällan så att man börjar tvivla på om man någonsin kommer få höra dem igen. Alltså bara något jävla välbalanserat jävla fucking jävla... ja NÅNTING.

Kollektiet mänskligheten använder ordet kärlek.

Ja, det gör de.

Vad tycker vi om kollektivet mänskligheten?

Jag har nog för höga krav på dem egentligen, men det går bra så länge man inte tänker på det.

Okej. Jag tror vi slutar för idag.

Tack.

Håll käften om du tänker nej

2005-10-25T15:40:00.001+02:00

Alltså, det finns något som är nästan lika irriterande som att se en komedi på bio, och det är att se en film på bio som människor av någon anledning tror är en komedi. Vi ska då ha klart för oss att med komedi menar jag inte filmer som jag tycker är roliga, och som också klassas som komedier ibland, utan vad den breda biopubliken anser vara en komedi. Till exempel när Jim Carrey halkar på ett bananskal och människor skrattar som om det var första gången de såg en film över huvud taget (dessa människor blir i regel jävligt besvikna när de får se Jim Carrey i en seriös filmroll, som i till exempel Eternal Sunshine of the Spotless Mind).

Nog om detta. I lördags tog jag en sån där lott igen och gick på en bio som faktiskt är klassificerad som komedi av diverse filmsajter. Jag hade dock mina föraningar om att detta inte riktigt skulle vara en komedi, utan mer en film i min smak, det vill säga lite roliga poänger här och där av det subtilare slaget, men i sin helhet en mer eftertänksam rulle. Det visade sig dock vara rätt. Men: det hade kunnat spolieras. En film där publiken börjar ge ifrån sig diverse läten hänger inte bara på filmen, utan minst lika mycket på publiken. Och när publiken skrattar när det inte finns det minsta fog för det (från mitt perspektiv sett, naturligtvis) blir hela upplevelsen lätt misslyckad. Så vid filmens första bildruta ser vi en ledsen och korthårig Mikael Persbrandt sittandes i en bil med blod i pannan. Detta är vad vi ser. Detta är inte kul för fem öre. Men många i publiken var synnerligen roade av detta. Och jag blev i min tur synnerligen oroad av detta.

När det senare gick upp för publiken att filmen faktiskt inte var kul tystnade skrattsalvorna och de flesta lämnade säkert salongen med åsikten att filmen sög multipung. Det gjorde dock inte jag, men det hade kunnat bli så, om den förbenade publiken inte hade förstått att somna.

Min lilla teori är alltså att så fort en generell biobesökare får för sig att filmen han eller hon skall gå på är en komedi så hamnar denne redan långt före filmens början i någon sorts komedi-läge där hen helt enkelt skrattar åt precis allt, varesig det är roligt eller inte. Jag är helt övertygad om att nyss beskrivna filmklipp inte hade skrattats det minsta åt om alla hade varit förvissade om filmens verkliga karaktär. Vilket för övrigt är bevisat med empiri tidigare, då jag såg Dag och natt, som är en film av samma regissör, med samma huvudrollsinnehavare och samma handling, men med den enda skillnaden att den marknadsförs på ett mycket seriösare sätt.

En vän till mig har tidigare påtalat att det hela hänger på min inställning, och att bioupplevelsen kan bli trivsammare om man i stället ser på saken från ett mer lättsamt perspektiv. Ja det kan man förstås göra, och då kan man förstås tycka att alla filmer är bra också, eftersom man inte behöver ta dess handling så seriöst. Och man har därmed helt enkelt inga problem här i livet. Inga åsikter heller. Blah.

Detta har jag skrivit om tidigare, det är som ni förstår ett i-landsproblem som berör mig :-).

Och filmen var som ni kanske har förstått Bang Bang Orangutang. Det låter onekligen som slapstick, det lurar säkert en och annan, men den är faktiskt bra.

Min t-shört luktar öl

2005-10-07T14:48:00.000+02:00

I natt drömde jag mystiska saker om att jag såg en kortfilm på ungerska som var helt otextad, och jag ÄLSKADE den. jag letade efter ungersk-svenska ordböcker för att liksom ta reda på vad den handlade om EGENTLIGEN, men ändå, jag älskade den. Galet.

Sen drömde jag konstiga saker om att jag såg föräldrar vara elaka mot sina barn på offentliga platser och jag skulle ringa 112 och prata engelska för det här var i utlandet minsann, jag tror det var på Island, eller kanske i Estland, eller rentav Ungern vad vet jag? Och jag skulle hjälpa granne Hanna och hennes Mamma att stjäla pengar från människors stulna bankomatkort, men det ville jag förstås inte heller. Ringa 112 igen, fast jag tvekade massor, ville inte bli ovän och sånt. Och så var det nåt mer, jag gick omkring i något stort bibliotek eller om det var en bokhandel. Jagade böcker och hade det bra. Gick på toaletten direkt efter Gudrun Schyman, hon sa att det luktade illa på toaletten och att det var hennes fel. "Det är mänskligt" sa jag, förstående som jag är.

Förresten så luktade det inte alls särskilt illa. Skeva värld stackars Gudrun lever i.

Loneliness is pornography to them but to us it is an art

2005-10-04T23:17:00.001+02:00

Häromdagen träffade jag två klasskamrater till Aleqzia. Ovetandes om deras syskonskap, men slagen av deras likhet, frågade jag "är ni syskon?", varpå båda i kör och exakt samtidigt svarade:

Vi är enäggstvillingar!

Ja, vad ska man säga - gulligt?

Annars: hösten är vacker i år. Kanske kommer vintern också att bli det? Det är Filmfestival nu och en riktig filmfestivalshöst, alltså inte så varmt att man tror att det är sommar, och inte så kallt att man måste beklä sig med sju lager kläder för att kunna gå ut - alltså: alldeles lagom höst och filmfestival. Röda och gula löv på gatorna, de lägger sig automatiskt i små högar som är perfekta att sparka omkring i (för det åker väl inte omkring några fordon från vägverket för att skyffla på löv?).

Det har gått tre veckor sedan sist, Aleqzia har rufsat mycket mycket mycket mer sedan det jag skrev då. Men vart det där rufsandet leder vet jag inte, eller leder och leder förresten, som att det tvunget måst leda någon vart? Det är ju inte som att man säger så om vänskap, "vi får se vart det leder med Pelle och Kalle, vi är ju vänner nu men om några veckor är vi kanske nära vänner". Fast så är det väl kanske någon form av skillnad också. Det vet jag inte. Det har jag inte tänkt på.

Eller jo, det har jag tänkt jävligt jävligt mycket på, det var sånt där som jag och Dennis ägnade mest alla kvällar åt att driva nya hypoteser om varje kväll, i min orangeröda biblioteksdoftande soffa på våning 3, eller vid hans köksbords på våning 13 (den översta, med utsikt över idrottsparken). Då som var 2002 och kanske också 2003.

Men det är ju inte som att vi kom fram till något som det gick att diskutera sig fram till, utan det var ju mer någon känsla det där. Och jag tror att vi båda är ungefär lika kloka idag som då. Så nu leder jag inte något någonstans alls. Och det gör knappast Aleqzia heller, för hon tror inte på sådant säger hon. "jag tror inte på tvåsamhet" sådär, tramtram bara, och så tänker man lite på att nähej tänker man, där ser man. så tråkigt. kanske. Och så tänker man på att när jag var i den åldern så tänkte jag inte alls, och så blir det så fantastiskt att tänka på det och skillnaderna och sådär, och sedan svävar tankarna vidare utan mål och så har man kanske om man har tur glömt vart det hela började, om det där med tvåsamhet. Och så känns det bara bra. Det leder ingen vart, men det känns ändå väldigt väldigt bra. Men äsch, det klart det kommer bli nån jävla skitröra på slutet. Som vanligt. Det veeeeet man ju :D.

så varför tänka på det NU?

Urvalet av filmer har varit ytterst bra på festivalen, ingen jag har sett har varit komplett dålig, även om alla förstås inte har varit sådär att wow wow mitt liv är förändrat och det här var omvälvande och oregerligt och vad var det som hände egentligen? Nej, inte så, men bäst är Hawaii, Oslo, så här långt. Det låter som en komedi kanske, på namnet, men det är det sannerligen inte. Det är ett otroligt stillsamt melankoliskt norskt drama om hur några olika människors liv knyts samman på slutet, till en kombination av hoppfullhet och hopplöshet. Väldigt sköna människoskildringar, väldigt väldigt vackert. Måste ses. igen.

Och i morgon skall jag på prisutdelning och vernissage, för den där fototävlingen jag en gång var på en gång för länge sedan (bilden jag tog för tema behov var för övrigt den som ligger i anslutning till det här blogginlägget här), jajajustja, jag tror det var just den gången senast jag skrev något här. En stressig dag med både fotografering och poetry slam och RUFS.

Alone in your dorm,
trying to stay warm,
you're scared of the words that you might write,
if you stay in again tonight.
Like all the saints and whores who lay here before,
you're scared of the things that you might do
while you wait for him to come to you. (I understand. I understand.)

Loneliness is pornography to them
but to us it is an art.
They won't read your biography, these men,
they will only break your heart.
But I read it, then I wrote it.
I read it, then I wrote it.
I read it, then I wrote it again.

(My Favorite - L=P)

Hångel och snusk

2005-09-11T02:48:00.000+02:00

Alltså. After all, vad är det? Det är hud mot hud. Mjukt mot hårt eller mjukt mot mjukt eller hårt mot hårt eller tvärtom. Och en alldeles speciell känsla av att vara speciell. Och jag har ägnat denna natt åt att lite fundera på vad det är som gör att det ger en känsla av att vara speciell? För after all, det är inte så. Hud mot hud für alle, det finns de som har det som motto - tro det eller ej. Men visst är det så. Alla vill ju. Ha hångel och snusk. Mitt kungarike för lite endorfin, det finns de som tänker så, ännu idag. Men after all, du förlorar något också. För det går inflation i endorfiner, men vad blir de värda? Vad är kyss mot handtag famntag om det gått inflation i endorfinerna, om handtag den är som famntag klapp eller kyss? Kyss är så förjordat prunkande, inte en give-away till massorna. Nej, jag vägrar, det kan det ska det får inte bli så i min lilla värld.

Och dom säger dom bästa är tagna men dom ljuger dom ljuger för vi finns ju kvar, och om dom bara gav oss chansen... Jag ger dig inte min morgon och inte min dag, du får nåt så mycket bättre du får hela jävla jag. Du får hela underbara unika jag, inte nåt så fjuttigt som en morgon och en dag.

Och fjortisarna skriver "hjärta dig", säger Sofie. Och i så fall vill jag vara fjortis. Ett bra tag till.

Flickversal J läste sitt fyllediktande från scenen idag och jag ryste lite inombords, den där texten som jag har läst om och om och om igen, klippt och klistrat och skickat vidare och nästan lärt mig älska utantill. Som att gå och vänta och sedan få det. Få upptäcka jordens enda orkidé, den man bara sett på bild tidigare, och trott att den inte hört hemma i min lilla värld.

Aleqzia rufsar bra, och hon prioriterar faktiskt. Handtag är handtag och famntag är famntag. Inte som det blir som det blir, och även om det blir som det blir så blir det faktiskt någon sorts prioritering, och det är faktiskt fint. Det är faktiskt älskvärt, det är faktiskt en lag i min lilla värld. Jag blir lite lycklig av saker små som denna, som jag nog var den enda som lade märke till i septembernatten och nu har jag ett skäl till att tycka ännu bättre om den andra vackra hösten i livet. Och den som redan var bra och älskvärd.

Hej Sofie förresten. Jag gillar dig. (statuera exempel, prioritera, visa, guldstjärna mig och - förstås - hjärta dig)

Du har Umeå Central i dina ögon. Någon annan får leda dig hem i natt.

2005-09-04T02:36:00.000+02:00

Jag mår illa och det är kallt. Du är en storm man red ut, sa jag. Fast du var vacker nog att vinda länge till, sa jag. Som om jag red ut dig, som om... det krävs nog nätter som den här för att inse att jag egentligen inte kommit längre bort än till kvarteret bredvid. Och egentligen är du bara en av alla dem, när brist på självkänsla och kärlek blir för smärtsamt att tala om. När jag behöver någon som kommer - så kom du, värm mej. Det har varit många namn, på kölden, kedjerökandet och all min avsaknad av kärlek. Nu blev det ditt, nu blev det du som fick stå där i luften och blåsa beroende utan filter på mig. Och dina andetag smakade närmare än någon annans. Nikotin i dina andetag och röken döljer Umeå Central i dina ögon.

Mitt förnuft kan skingra rök, men när du tar på mej faller jag och glömmer att du bokat din resa, fast du präntar det som ett mantra, in i mig. Avgång 19:22, ankomst 07:42. Avgång 19:22, ankomst 07:42. Avgång 19:22, ankomst 07:42.

Umeå Central så nära, och SJ så billigt, alldeles för billigt...

.... och jag alldeles för skör, förtrollad, förbannad, och...

... du alldeles för dyr, för kall...

... Att resa med.

En bling-bling värld

2005-08-26T04:25:00.000+02:00

Det är inte lätt att hitta människor som förstår en riktigt ordentligt; sådär under skinnet. Som man kan förklara saker för och mötas med nickande - inte att man tycker likadant, men att hjärncellerna dansar i takt så att säga. Ganska vackert när det är så.

Något annat som är vackert är människor som varken har fallit offer för att endast bli meningslösa slavar under den västerländska kulturen med supashoppafika som enda intresse, eller (där kom det) fallit offer för den strikt moralistiska prettokulturen med viäremotalltdetdärsomdeandrasysslarmedförviärmer som enda intresse. De som kan både supa, shoppa, blogga, ifrågasätta, gräva ner sig i postmodernistisk feminism och bygga modellflygplan. IBLAND. alltså jag sa IBLAND. Jag avskyr inga människor, jag tycker de är intressanta, även de nördar jag en gång tillhörde men som jag egentligen aldrig själv skulle kunna stå ut med. Tack för att ni finns, ni som bara super, ni som bara gräver. Men särskilt tack till er som super ibland men som alltid är super. Eller ni som aldrig super men ändå förstår mig under skinnet. Ni är minst en anledning att leva.

"vad hjälper tak över huvudet när det regnar in i själen?"

2005-08-25T06:02:00.000+02:00

Jag har sett Laleh igen nu, och jag lyckades nog aldrig sortera ut vad jag tyckte och kände förra gången. Det dränktes på något sätt i ösregnet på Arvikafestivalen. Men vad ska man säga, hon improviserar sina låtar, de blir som nya varje gång. Och med den renaste klaraste starkaste rösten träffar hon tonerna som vore de öppna mål. Laleh är sig själv och det tycker jag om. Man vet att hon är sann, för ingen kan göra som hon på kommando.

Natten tillbringade jag på Malmö central med Haúkúr (egentligen helt utan apostrofer, men det ser ju inte lika roligt ut då) och pundar-Janne som precis hade rymt från ett behandlingshem där han var LVM:ad. 05:14 lämnade jag Malmö i alla fall.

Natten därefter var sommarens bästa kväll. Jag och Dennis och Helena satt på Himmelstalundsfältet med filtar, vin, rökelse, levande ljus och musik. Och gav varandra komplimanger. Jag glömde att säga till Helena att hon sjunger fint.

Jag tror att H flöt iväg några steg den här veckan. Hon är min feber, hon gör mig varm, men jag känner mig inte lika sjuk längre. Jag har möblerat om. Det blev stora ytor, men det går att gå vilse ändå. Och det finns alltid plats för en H. Kanske som en tokig fas man genomlever nu, eller bara vars vibrerande brus bara ska finnas som nåt svart, som kontrast till allt det vita.

Just nu känns allt så enkelt, och jag är ett sista rufs genom håret från sömnen. Ibland blir tankarna för många och det blir stopp när alla vill ut samtidigt, men nu trippar de sakta ut, en efter en, och det är bara att titta på och tycka att det verkar inte så märkvärdigt det där. Avsaknad av sömn är fint, det ställer tankarna på led. Men i morgon när jag vaknar, kan de vara som pundar-Jannes (my hero); tusen tusen tankar, helter-skelter, och inget mjukt att låta dem landa på.

rufs.

Kanske blir inte H något alls i perspektivet. Men kanske stannar hon. Inte som en karaktär, som hon ville, men som någon att minnas, som en storm man red ut, fast den var vacker nog att fortsätta vinda i många nätter ytterligare.

Smak av blod

2005-08-19T03:32:00.000+02:00

Jag har ett sår på näsan, som så sakteliga börjar försvinna bort och ersättas av alldeles vanlig hud som inte väcker någon som helst uppmärksamhet. Det tar dock sin lilla tid, eftersom jag har en fäbless för att peta bort sårskorpor, det går liksom inte att låta bli, hur gärna jag än vill. Sedan kan jag inte heller låta bli att äta upp sårskorpan, vilket uppenbarligen väcker oerhört obehag hos de flesta som hör talas om det. äckligt, säger de. Varför tar de då inte livet av sig när de biter sig i tungan så det blöder? Blod smakar järn, eller om det är järn som smakar blod, det vet jag inte. Men oavsett så är det ganska gott, men det är nog främst den frasiga konsistensen som sårskorpa har som är så utsökt. För att inte tala om det där sköna i att bryta loss den, fast man inte får. Lite förbjudet och spännande sådär. Lilla rebellen Henrik.

En gång hade jag ett sår på min vänstra tumme. Jag har egentligen ingen aning om hur det uppstod, men sen kunde jag inte låta bli att bita på det i alla fall, och jag bet och bet och bet år ut och år in. Jag tror jag hade det där såret i minst tre fyra år. Till slut insåg jag att jag nog får leva med det där för alltid. Fast jag gillade det inte, efter år av bitande blev det en jättestor blister där på tummen. Jag brukade då gömma tummen i handen när jag träffade människor jag ville fjäska in mig hos. Sen bet jag alltid lite extra när jag var nervös. Det blev sår och konstigt och det såg inte alls ut som en tumme längre.

Men någon vacker dag insåg jag att jag ska verkligen bli av med den där ovanan, och så satte jag på mig plåster dag ut och dag in, och sedan på något outgrundligt sätt så försvann det, och det häftigaste av allt är att tummen återgick till att se ut som en tumme! Helt otippat, helt klart. Eftersom det liksom var mitt på tummen där vid första leden där man har en massa fåror och veck. Men alla veck och fåror kom tillbaka till sist.

Idag har jag ätit Bangkok Wok. Den var god, trots att jag gjorde den själv.

Förresten så tror jag att huden fortfarande är lite konstig där på vänstertummen, än idag.

Sju dagar av ångest

2005-08-12T17:16:00.000+02:00

Jag drömde i natt att Mikael Persbrandt bodde granne med min mamma på en våning utanför ett köpcentrum.

Fråga mej inte, för jag vet inte vad jag håller på med riktigt. Men här är jag nu i alla fall, och efter en vecka med alldeles för mycket jobb som blev alldeles för dåligt utfört, mellan stirra in i väggen och fundera på varför jag inte jobbar, som var lite av en huvudsysselsättning också, det var det.

Men allt det där är över nu, och jag vaknade med ett skratt i eftermiddags, precis som det ska vara. Och oh, det här måste vi ju fira. Kanske med fyrverkerier över Saltängsbron. Fyrverkerier som kan spraka och gnistra och splittra.

Det är Norrköpings stora stadsfest, jag har för tillfället inget att jobba med, sommarens sista dagar seglar förbi utanför fönstret, och det är dags att gå ut nu och röja undan stock och sten från privat väg.

"She was the moon and he the sun was gold."

2005-08-07T21:05:00.000+02:00

Det utspelades någon form av samkväm på de här 29 kvadraten igår kväll och i natt. Fest, skulle det säkert kunna benämnas. Och det finns så mycket jag skulle vilja få ur mig, skriva, skrika idag. Men fingrarna lyder inte, det kommer inga ord, det går inte att sortera dem till meningar som går att läsa.

Men jag tror jag vill bo kvar här ändå. Kanske. Det beror lite på. Hur det går.

"nej inte idag, jag måste träna sen och så... (paus) ... men en annan dag, kanske."

Och jag vet inte vad det betyder det där egentligen, jag vet att jag vill att det ska betyda som det står, men jag tror inte att det gör det. Markus säger att jag kan bli kär efter att ha läst en lunarstormpresentation, och det är förvisso rätt nära sanningen det också, men det är olika saker vi talar om, sånt som bara jag förstår (okej ibland inte ens jag). Men ibland förstår jag att jag kan hoppas så mycket på en människa, alldeles utan att egentligen veta varför, och sen förstår jag att jag blir så besviken när jag blir ensam kvar. Och då kan det hända ganska ofta och kanske helt obefogat ibland. Men ibland förstår till och med jag att det har gått veckor, månader och snart år och jag förstår fortfarande varför jag tyckte som jag gjorde, varför jag kände som jag kände. Susanne, jag vet fortfarande varför jag kände så för dig (6 år sedan). Och Disa, jag vet fortfarande varför jag kände så för dig (9 månader sedan).

Så kanske känner jag för mycket nu, utan att ens ha kommit särskilt djupt, kanske borde jag läsa presentationen en gång till och se. Men nej jag vet inte, jag tror inte det, jag vill inte tro det, men ibland finns det frö av tveksamhet, ibland finns det smog i vägen, men jag ser ingen smog nu, annat än tankar och skeende från i natt. Det regnar lite, men jotack, annars är det bara bra. Fint väder.

Och ibland, om jag tänker på det, så känner jag mej så billig. För jag vet egentligen så lite om dej, jag vet inte vart du vill komma med det här. Varför gör vi så här? Finns det många sängar som du ligger i, är jag bara en av alla dem med armar, en av alla som bara råkade finnas där, just där, just då? Men varför frågar du sådär konstigt ibland så att man nästan kan tro att du också... ? Varför säger du att det är han som gäller, och sedan att det är så långt till Umeå, varför säger du att det är han som gäller, och sen är det nästan som det gnistrar svartsjuka i dig, och varför ligger du då på min arm?

Allra minst förstår jag varför du lämnade i vredesmod. Allra mest vill jag bara få det utrett, och sedan vill jag ännu mera allra mest få veta varför vi gör så här som vi gör. Jag vet vad jag gör, men vet du varför du gör sådär som du gör? Jag försöker sortera tankar. Kan du hjälpa till?

What a cosy place to sleep that was.

2005-08-02T00:59:00.000+02:00

Insomnia har alltid ringt så fint i mina öron, nästan som något eftersträvansvärt, som spagetti och köttfärssås eller lycka. Något man nästan velat ha bara för att säga det där ordet, insomniac. Men så roligt är det visst inte.

Det började för några dagar sedan, när jag tänkte att jag borde sluta knarka det där sömnhormonet som gör mej till ett totalt sömnvrak dagen efter jag ätit det. Döm om min förvåning när jag inte kunde somna utan Melatonin. Det var en sån där natt som kändes som att jag inte sov en blund, och jag låg och vred och vände, och till slut var klockan uppstigningsdags, och naturligtvis hade jag sovit lite, men jag hade vaknat mycket, och jag var riktigt trött när jag gick upp. Denna natt åtföljds av ytterligare en likadan, och sedan ytterligare en. Och nu har jag trätt in i det där fina tillståndet där jag inte vet om jag skriver det här, eller om jag drömmer. Det är som en dimmig ram runtomkring allting, och jag går omkring här som en zombie och allt tar dubbelt så lång tid. Egentligen inte så illa när man tänker på det, men det gör mig galen. I natt SKA jag sova.

It was beautiful - just the three of us and noone else around

2005-07-25T23:12:00.000+02:00

Nevada i Göteborg. Jag mår ganska dåligt och inte ens ett glas vitt kan ändra på det. Jag måste fundera på varför. Så checklista kolon, är jag på fulldos? Ja det är jag. Har jag skäl? Nja, okej då, kanske. Men inte så att jag ska bry mig så mycket om det, det ska så lätt gå att glömma. Det ska inte vara någon följetong i en fånig blogg dag efter dag.

Vi koncentrerar oss på annat i stället. Till exempel är NK i Göteborg mindre än NK i Stockholm. La Gondola är inte en prisvärd italiensk restaurang. Det finns ett väldigt fint naturreservat i närheten i någon invandrartät stadsdel som jag tyvärr har glömt bort namnet på. Naturreservatet har också fin natur och fina vattendrag. Markus familj är intressant och avslappnad att vara med.

Nja, det här fungerade inte.

"Kom upp och se mig. Få mig att le."

2005-07-25T00:48:00.000+02:00

Världen är så grå så grå idag, jag har glömt alla dekolltage och foxy-byxor och hot pants nu, det finns något viktigare på agendan. Två tindrande ögon och världens vackraste leende, och jag skulle kunna göra allt för de där ögonen igen.

Och jag vet att det är fånigt att jag, att hon, att vi. Att tänka så nu, att jag, att hon att vi, att det skulle bli nåt sånt som vi, som oss, som om, som om...

Jag glider fram på räls genom Sverige, fast jag helst vill ligga nerbäddad under täcket idag, lyssna på världens sorgesammaste musik och verkligen förlora mig själv i världens eviga ondska och kanske ibland en stund drömma mej tillbaks igen, och igen, och igen, till något som hände för ett liv sedan, med ficklampa och blygaste vinkning.

(hoppas hoppas hoppas nu att ingen läser det här)

I natt ska jag stirra på ett Göteborgskt innertak och somna på golvet bredvid Markus säng. Vi har gjort Göteborg, vilket tydligen innefattar att vandra på Liseberg och äta Lasses special på en korvmoj på Heden.

Panik. Estland är långt borta.

Flashbox + Flashlite = sant

2005-07-22T01:27:00.000+02:00

Jag klev ut ur lägenheten, som om det var första gången någonsin. I trappan upp fanns en balkong mot innergården. Jag gick dit, och det luktade friskt där ute, som om det hade regnat (vilket det också hade gjort). Ficklampan vilade i högerhanden, och jag riktade den rakt ut i ingenting. Rakt ut, rakt över, där fanns det lägenheter, som om vilka lägenheter som helst. Men kanske fanns det något där som skulle ge en känsla av samhörighet, kanske skulle två världar komma lite lite närmare varandra. Jag släckte och tände ficklampan lite på måfå. Skulle det hända något skulle det hända något nu.

Jag tittade åt höger men jag såg inget. Men så, rakt fram, en fönsterlampa som tändes. Och släcktes. Och tändes. Och släcktes. Jag vinkade och log. Hon vinkade tillbaka. Så hon fanns i alla fall, inte för att jag någonsin trott att hon bara var pixlar och ett namn på en datorskärm. Men att alla de där orden kommit från det där fönstret.

Proppen i örat, den svullna foten, allt det onda, det är inte ont idag. Det är en smekning.

Sad on screen, merry in life

2005-07-19T00:42:00.000+02:00

Oxana beskrev mig enligt rubriken, och det lär väl stämma. Det finns ju ingen anledning att se glad ut när ingen annan ser på. Men usch, så fel det där lät. Jag menar nog också - faktiskt, också - att jag har fler anledningar att vara glad när jag inte är ensam och själv. Jag tyckte om hennes beskrivning. Men ibland kan hon konsten alltför bra. Att såra.

Idag har varit en kolossalt dålig dag, men jag sover väldigt fint och bra nu. Alldeles för mycket till och med, eftersom det finns väldigt få anledningar att vara vaken. När man sover kan man dock drömma något, till och med något fint.

Jag kastade in handduken idag, och ska gå upp i fulldos igen. Med medicin är jag kanske ingenting, jag klipper alla band med känslorna, MEN JAG TRIVS.

Så jävla värt ett lock

2005-07-16T23:33:00.000+02:00

Dennis säger att det är stelt på dramaten. Klart det är det. Människor blir så otroligt osäkra när de inte får vara som de vill. Inte vara människa. Det är friare att vara ytlig.

Jag tänkte filosofera kring varför sex ses som så fult idag. Men det kan vänta till en annan dag. Jag vaknade upp i ett genomblött tält idag, på en genomblöt arvikafestival. En stund senare tog jag mina saker och gav mig iväg till en tågperrong och väntade på morgonen där (tältet lämnade jag dock kvar). Jag var inte ensam. Leriga människor i dreads. Jag sov. Sedan sov jag mig hem, 0ch jag sov jag sov jag sov. Ett blött tält och massor av människor är inte det bästa stället för kvalitetssömn. Jag hade uppskattat att vara ensam på en arvikafestival om det hade varit varmt och fint väder.

Sedan drömde jag att alla mina vänner dog.

Om någon skulle sagt till mej att

Du hörredu Flashbox, på Arvikafestivalen kommer du att dra på dej en förkylning, vada i ösregn och sedan få ett lock för öronen som kanske aldrig går bort

Då hade jag nog stannat hemma. Även om de sedan också sagt

men du kommer få uppleva världens vackraste konsert.

Ja även då hade jag stannat hemma. Men det är ganska onödigt att tänka på saker som inte går att göra ogjorda. Jag har en förkylning. Jag har ett lock för örat. Men jag har sett Laleh på Arvikafestivalen, och det var så fint så fint så fint. Hon är märklig. Jag förstår att människor förknippar henne med Di Leva. Särskilt när hon pratar om kärlek, och att ni blir jag och jag blir ni och hon verkar till och med tro på det själv.

Och hon verkar så grymt självsäker när hon står där på scen. Det känns som om hon inte borde ha haft någon anledning att behöva ha tänkt på allt det där hon sjunger om. Allt det där komplicerade. Hon skulle kunna vandrat obemärkt förbi bara som någon vem som helst. Hon är så närvarande på scen, och i närvaron är hon mer frånvarande än någonsin. Liksom flyger iväg. Flyger långt långt bort, men kommer alltid tillbaka till scenen, hela tiden, varje stund, varje sekund. Förklarar verserna, peppar publikhavet. Säger att hon älskar på riktigt, och det känns till och med som på riktigt. Trots att hon sjunger för ett hav av fjortisar. Och så skönt när hon sjunger Kom Tilda:

Kom vi flyttar Tilda, vad ska vi göra här?
Festa, shoppa, supa, konsumera?

Inför alla dessa. Som inget hellre vill än göra just det.

Och jag har aldrig sovit så gott som på hemresan idag. Dyrköpt sömn men alldeles djup och perfekt. Jag minns tre händelser, tre uppvaknanden. Först när konduktören knuffade på mej och ville se biljetten. Sen när en resenär knuffade på mej och ville ha platsen bredvid. Sen en sista gång när mobiltelefonen väckte mig för att jag skulle gå av.

Jag har en förkylning och ett lock, men det var det fan värt.

Gelatinkapslar och hirsmjöl är intet att fluddra på

2005-07-14T21:36:00.000+02:00

Jag är tillbaks i ettan på Väster Tull igen, efter en sista taxiresa som blev mycket dyrare än hela bussresan från Stockholm. Hej igen dyra Sverige, lugna Sverige, varma Sverige, och vackra fina Norrköping. Det var alldeles mjukt och behagligt att gå i de gamla fotspåren över saltängsbron igen.

Tobias var som vanligt, och allt var ganska mycket som vanligt här i Norrköping. Jag väntar på att Linden skall byggas om helt i glas, det är min vision. Men så här långt ser det mer ut som ett gangsta gettho än något köpcentrum. Jag har fått en ny granne. En vedugnspizzeria. Inte helt oävet, men inget att döda för heller - jag menar det var väl inte som att den här staden led någon brist på pizzerior innan heller.

Jag mår fortsatt ganska segt. Aptiten går på lågvarv, känner mig nedstämd, är tidvis orolig för något luddigt diffust som jag inte har någon aning om vad det är. Jag har i alla fall bestämt mig för att jag ska flytta till Tallinn om det nu går vägen med uthyrningen av min lägenhet här. Jag saknar Tallinn, Tallinn är fint. Inte bestämt mig sådär som att jag går och skruvar på beslutet, kanske ändrar mig i morgon, sover på saken, väger för och emot på precisionsvåg. Jag ska bli mer bestämd. Det bestämde jag också när jag satt på planet hem från Estland. Därför så har jag bestämt att jag ska flytta till Tallinn, och bo där ett år åtminstone. Och då blir det så. Och jag har bestämt att jag ska äta samma Paroxetin-dos som jag gör nu fram till den tjugosjunde åtminstone, och då blir det så. Jag har vidare bestämt att jag ska ner under 80 kilogram igen. Och då blir det så.

Sverige ur ett finlandssvenskt perspektiv (eller: fylledravel) (eller: sista natten i Tallinn)

2005-07-13T03:11:00.000+02:00

Enligt en plakat finlandssvensk jag nyss träffade på Club Venus är svenska tjejer väldigt snygga, sociala, och har den bästa mentaliteten. Detta är inget jag själv har noterat, men det kan kombineras med en teori av en annan finlandssvensk, nämligen min vän Markus. Markus kan hamna i något som han själv benämner utlands-mode, vilket alltså är ett tillstånd som man automatiskt hamnar i när man är utomlands. Detta inbegriper en hel massa saker, men den främsta är nog ändå att man själv blir mer social, vilket också kan uppfattas som att andra människor i landet man befinner sig är mer sociala än de i sitt eget hemland. Hängde ni med?

För att summera lyckade och mindre lyckade händelser den senaste tiden här i Tallinn. Jag misslyckades med att prata med de söta fjortisarna som liftade från Pärnu till Tallinn som vi plockade upp. Jag misslyckades därefter med att påpeka för söta tjejer i klädaffärer att de var just söta. Därefter har jag just idag lyckats med konststycket att få en söt servitris e-postadress, jag har också lyckats med att skriva en lapp till en söt flicka på ett uteställe om att hon var just söt (hon tog dock inte emot lappen). Jag har också påpekat att jag gillade en snygg flickas bälte, och att bältet i fråga hade samma färg som mina svettband, trots att svettbanden i fråga var orange och att bältet i fråga var rosa. Jag har vidare lyckats få samma snygga flicka att klämma på min rumpa och jag har klämt på hennes rumpa. Sedan har jag gjort ett tafatt raggningsförsök i en soffa med en helt annan söt flicka. Till sist följde alltså diskussionen med det finlandssvenska fyllot.

Jag har också träffat Olga, Oxanas kompis, vilket visade sig vara en civiliserad människa som råkade vara både söt, trevlig, rolig, charmig och easygoing som det heter.

Så allt som allt ska det alltså vara en ganska positiv dag egentligen. Men det fattas något. Typ fem milligram Paroxetin.

Good night Estonia, you look beautiful tonight.

Lugn och fin, Paroxetin

2005-07-11T16:45:00.000+02:00

För några dagar sedan fick jag för mig att det skulle vara en otroligt bra idé att sänka min medicindos ett litet snäpp, eftersom jag ändå mår så stabilt och bra dessa dagar. Nu så här 5-6 dagar senare undrar jag om det verkligen var det. Jag vet inte om jag känner för att gå omkring och tycka att livet suger, även om det har sin finess det också.

Jag måste måste måste gå ner i vikt nu. Estland göder mig bortom allt förstånd. Jag har inte vägt mig men jag vet, för daniel har pengar och jag äter. Daniel har speglar och jag känner. Primitiva biologiska instinkter är jag svag för, i mer än ett fall är det livet för mig.

Vi lämnar Riga och Lettland nu. Det känns som att allt som vädjar till primitiva instinkter i Estland är sju cykelturer värre i Lettland. Porrklubbar här, porrklubbar där, och turistguider som inte bara annonserar för porrklubbar utan verkligen pushar för Riga som sexköparnas paradis. Här finns till och med artiklar om hur man förför (förstör?) lettiska flickor. Lite lagom tragiskt sådär, kan man tycka. Och råden sen då?

The gentleman always pays. It's a rule. Get used to it. After all, what's the good of a girl looking gorgeous if she has to buy her own drinks?

Med mera. Känns som hämtat ur något gammaldags. Men tänk om det är rätt och jag har fel? Tänk om kvinnor vill slåss med kroppen som vapen ändå? Det där äta överleva föröka sig som Krister alltid pratar om; livets mening. Tänk om var och en ska sörja för överlevnaden, männen bistår kvinnorna med maten och kvinnorna bistår männen med förökandet. Tänk om det är så meningslöst? Meningslösa drifter är svåra att försvara, men ändå finns de och jag vet inte om vi ska tycka något om dem eller vilja bli av med dem eller varför eller nånting.

Vi passerade gränskontrollen och Lettland blev just Estland. Att åka in i Estland känns som att komma hem. Från ociviliserade Lettland till vårt kära välordnade hemland. Som att komma från utlandet hem till Sverige, men nu är det Estland, det där sunklandet som vi knappt trodde var ett grannland, där det knappt finns bil och väg, det man knappt vet var det ligger, dit torskarna åker och torskar på Tallinn. Det där Estland har blivit hem - vem trodde det?

Jag har börjat tänka för mycket igen. Jag trodde nog ändå inte att jag hade den här negativa inställningen till livet egentligen. Jag trodde det hörde till en svunnen tid. Jag leker med tanken, men när jag har lekt klart ska jag ta mina tabletter igen.

2005-07-05T22:03:00.000+02:00

I am sick and tired of them already, I can't understand how you can eat them all the time.

Sa Oxana, medan jag krispade vidare på popcornen. Krisp krisp. Oxana skulle komma på besök, i morgon. Onsdag klockan elva, sa hon, vilket i praktiken visade sig vara klockan elva idag. Det illustra besöket föranledde ett abrupt uppvaknande, en snabbdusch och en busstur till ett nöjesfält i Tallinn. Tallinns Tivoli får Gröna Lund och Liseberg att framstå som utopiska mästerverk. Här gick det dock att leka med bilar som krockar och bilar som inte krockar. Och det gjorde vi.

Helen säger att allt är mysigt perfekt i Sverige, jämfört med i Tyskland där allt är för perfekt och systematiskt och organiserat in absurdum. Men jag tycker nog ganska bra om det här halvperfekta här, det här att alla hus inte måste se likadana ut. Som i Norrköping där alla hus målas gula. Gud så trött jag är på det.

Och Gud så trött jag blev nu. God natt.

Oxana är Oxana är Oxana (är Oxana är Oxana är Oxana)

2005-07-05T00:04:00.000+02:00

Att vara turist är speciellt. Människor verkar automatiskt bli otroligt intresserade av allting, av strutsmuseum och klostervandringar och ditten och datten som det tidigare inte har märkts ett uns av intresse för tidigare. Märkligt. Jag är inte mycket för att göra saker egentligen, saker som är speciella för en ort där jag befinner mig som turist. Okej, självfallet finns det anledningar att titta på vad den orten har att erbjuda bland det som ligger i min intresse-sfär, men den breddas inte automatiskt till att inkludera även pälsar, gammalt rakvatten och surkålens historia, bara för att det råkar finnas muséer för just sådana saker där jag befinner mig.

Igår hade vi filmkväll med Oxana. Oxana faller under kategorin flickor, av förklarliga skäl. Flickor var också sedan tidigare i min intressesfär, vilket även är fallet här i Estland. Dock känns detta intresse väldigt förstärkt här av någon anledning som jag inte själv begriper mig på. Det kan vara att estniska flickor är mer intressanta än de svenska, ja inte fan vet jag. Det är inget jag egentligen vill lägga ner energi på att tänka på heller. Inte mer än vad jag redan tänkt i alla fall, det räcker så bra så.

Jag ska träffa henne igen i övermorgon i alla fall och jag vill det. Varför vet jag inte men jag vill det. Och jag vet inte vart det här ska bära eller vad själva meningen med allt är. För hon bor här och jag bor i Sverige som är långt långt bort från här, och allt som finns här. Och hon är liksom placerad här, och hon kommer nog aldrig att riktigt hamna i svensk kontext, det skulle nog inte gå så bra ihop med köttbullarna och de vita husknutarna. Hon är nog lite vacker för sädesfälten.

Allt det där med rista namn i trädstam, våra veckolånga break-ups, alla sena nätter, alla frågor som aldrig fick svar. Skulle det verkligen sluta på en nöjespark en onsdageftermiddag, för att sedan bli till ett tomt intet?

I Sväääääääääje kommer detta att kännas enormt avlägset tror jag. 16 dagar som blivit en väldigt lång natt, men man ska vakna och en natt ska inte vara för evigt, och tänk Henrik tänk, detta har aldrig känts som det ska kännas. Det är inte här du vill vara egentligen.

Ryska våtservetter och fluffig engelska i Tartu [:taaaaato]

2005-07-04T02:13:00.000+02:00

Raili pratar engelska så att man blir knäsvag, liksom rullar r:en alldeles perfekt och alldeles lagom länge. Liksom betonar så vackert och pratar så tydligt så man förstår och man kan ju bara inte göra annat än gilla henne.

Triinu finns på riktigt, det känns nästan konstigt att alla de här människorna som det har pratats om än hit än dit i Norrköping, att nu kommer de alla (påenochsammagång) och liksom finns på riktigt. Oxana är något av ett mysterium, jag vet inte om det finns något jag kan nämna som jag uppskattar hos henne. Hon är ingen elak bitch som skulle svika, men det är ju å andra sidan ganska låga krav på en medmänniska. Hon är ett komplett mysterium. Jag förstår mej inte på henne, jag kan aldrig tänka mig att en sådan människa som hon existerar i Sverige och jag kan inte riktigt se hur jag skulle träffa en sådan som hon ännu en gång om hon bodde där hemma. Ändå känner jag att det vore ganska trevligt att träffa henne igen. Vi har liksom knutits samman på nåt sätt, hon är den jag kommit närmast här.

Hon har haft sin stortå mot min vrist och hon har en liten liten våtservett i sin ficka som sitter på hennes tre kvartslånga kortbyxor. Ganska låga krav, men hon är så exotisk, exotiskt rysk, exotiska våtservetter, exotiskt smal och exotiska strumpbyxor. Inget man förstår, ingen man förstår. Någon man kan prata med utan att egentligen göra något annat än att sätta luften i gungning. Och av någon anledning verkade hon inte vilja gå hem. Jag är verkligen exotiskt oförstående till detta. Men måste man alltid vara rationell? Hon får stanna här i mitt estniska jag tror jag. Jag tror hon blir bra här, hon ska nog inte flytta in i min verkliga personlighet. Jag tror inte att det riktigt finns plats för henne där.

Eldskulpturer framför Atlantis kan ses under Hanseatic Days i Tartu. Men som vanligt var det något med människorna som tilldrog min uppmärksamhet. Nåt med de kvinnliga, nåt med kläderna. Inget man förstår sig på, det här fotograferandet är ganska meningslöst egentligen, men vem har sagt att man alltid måste vara rationell?

Frostiga frostiga hjärtan som slåss... (dag #4 i Tallinn)

2005-06-30T21:18:00.000+02:00

Jag sitter på golvet på Daniels balkong. Det luktar Tallinn här, och det är förknippat med en massa bra, men jag vet inte vad jag ska tycka om allt det här egentligen. Tallinn ser så oerhört lyckat ut, men jag är helt säker på att det finns en hake, kanske en hel armé av hakar någonstans. Någonstans finns det gråtande människor, trasiga själar, allt är inte vad det verkar. Visst, det är bara en känsla, men den är så jävla verklig.

Klick. Så sa min fot idag, och sedan gjorde den tre gånger så ont. Haltar. Doktor Oinus Får titta på den i morgon, efter att jag träffat Triinu i Tartu. Jag vet inte vad som är meningen med allt det här egentligen, med alla dessa människor, men något säger mig att jag måste måste måste träffa dem. Men varför blir allt så annorlunda jämfört med hemma, det är väl inte att jag inte har tid eller råd eller lust? Nej det är väl inte det. Det är väl nåt med luften här. Eller disciplinen hemma. Eller Sverige. Eller att vara långt långt bort från den trygga fasta punkten hemma och allt som spelar någon roll och betyder något.

(julies vita vita vita tänder är så fina fina fina, och alla andra här, de man kan döda för, de som gjort allt för att man ska döda för dem. De med navel med piercing och dekolleterade tröjor, de med hår som julies, sånt man kan döda för, de med sexy sexy supergirl-tryck på rumpan och överallt, de med hotpants, de med tajta kläder, de med allt och allt i ett. Och sedan att komma hem och veta det där och titta på skärmen och se någon som bara klivit upp ur sängen och inte tittat sig i spegeln och inte ens ansträngt sig det minsta vara sötast av dem alla. Så fint, så otroligt fint att hon, just hon som förtjänar det mest av alla, slog dem. Alla.)

Bara i Tallinn, barn... (dag #3)

2005-06-30T00:32:00.000+02:00

Den där Henrik, säger ni, han är inte riktigt sig själv längre. Och han nickar instämmande.

Jag har idag för första gången någonsin beskrivit mig själv som en osofistikerad person och dessutom gjort det utan att känna ett uns av falskhet eller den minsta skuld eller skam. Men du, det är tallinn nu. Ingen annanstans har jag lagt ner så mycket energi på söta flickor som här. Eller så följsamt låtit blicken glida längs de korta kjolarnas slitsar. ingenstans har det varit så mycket kryssande, kryssande mellan sexaffärer, barer, god mat och söta snygga flickor. Ingenstans så mycket Singapore Sling ur två sugrör på dyr bar med för många visakort i för tunga plånböcker och för klarblå himmel i för neo-liberala Estland där för söta flickor äger natten och blir ägda av för mycket pengar och för mycket hud. Och alldeles för mycket lust blir för trötta trötta samvetet till dimmiga spöken i för liten hjärna. Pengar och hud äger natt och dag i Tallinn.

Och luften och musiken säger att det är ingen idé att streta emot. Den säger det är så här det är nu. Åk hem till pk-Sverige eller stanna i neo-värmen i Tallinn och surfa på vågor av hud.

När jag kommer hem finns inte det här längre, och jag vet att jag resonerar som en 16-åring med minnesförluster från sommaren på Kos. Det är ett annat jag här. Jag tror jag stannar ett tag till.

Tallinn, dag #2

2005-06-28T23:07:00.000+02:00

Jag tänkte sluta klaga, men fan, det går inte. Idag har jag köpt någon konstig salva och kompress-band till foten. Och drogar mig vidare med Paracetamol och lever som om inget hade hänt. Nästan.

Jag och Susanne träffade Irina och Julie ikväll och pratade och drack. Julie har fina vita tänder, och Irina är snygg. Ja jag är desperat jag vet. Nej det är jag faktiskt inte, det är jag faktiskt inte vem försöker du lura ingen jag är inte det jo det är du Nej för fan det är jag inte! Oxana gillar mej och jag vet inte vad jag tycker om det. Jag antar att jag måste lära mig att säga nej nån gång. Irina och Julie och Susanne och jag hade ett sånt där klassiskt möte okända människor emellan. Först som två små subgrupper som nästan bara hängde ihop för att någon högre makt har bestämt att ikväll måste det vara ni och ni kan inte göra nåt åt det. Fast som att alla ville vara någon annanstans. Subgrupp Estland pratade ryska sinsemellan och subgrupp Sverige pratade svenska (såklart).

Vi gick till ett öl-hak men sedan vi listat ut att ingen av oss gillade öl blev det byte av rekreationsplats. Sedan flödade alkoholen (nåja) och det blev liksom en ganska rolig kväll trots åldersskillnader och personlighetsskillnader och språkskillnader och det var all världens skillnader på oss tror jag. Jag fick ett sms efteråt, och jag bara måste återge det, för det är ett sånt jag kommer att leva på i flera veckor, det vet jag.

So! Thanks for the evening! You're very cute and funny :D

Leva leva leva. Jag tror att några gillar mej här i Tallinn. En eller två. Det känns bra, jag behöver öva på att säga nej.

Tallinn, dag #1

2005-06-27T23:06:00.000+02:00

Att slira över kullerstenen är inte riktigt som i februari. Inte lika halkigt, men betydligt mer smärtsamt. Men några killar har tydligen beklagat sig utan tillräcklig anledning, och därför är det kört för mej att kunna göra något trovärdigt intryck mer. Kört, helt kört. Oavsett hur foten belastas är det en närvarande smärta som bara några Panodil Extra kan få en att glömma för några timmar.

Oxana var snäll nog att möta oss vid flygplatsen, och sedan har vi sett Torsk på Tallinn, jag och Susanne har förvirrat oss själva i gamla stan, fotograferat udda vinklar och vankat omkring i något somnambult tillstånd. I morgon blir det mer av allt och allt känns som alltid bra.

Chips, ölkorv och den här gången är allt mer levande än i det köldslagna februari.

Som jul i juli (fast det var juni)

2005-06-23T05:46:00.000+02:00

När han kom ut från källarutrymmet luktade det juli, fast det var juni. Men det luktade som när han flyttade in där, i den där lägenheten, i juli månad för ett år sedan. Strax innan hade han suttit på innergården i morgonrock och sett solen gå upp, medan han ätit Korv Stroganoff. Innan han gick in tog han av sig morgonrocken så att den som eventuellt skulle se honom inte skulle tycka att han var fånig som gick utomhus med en morgonrock ovanpå de vanliga kläderna. Han gick in. Ingen såg.

Det var snart dags att åka igen, hem till familjen. Det var inte hemma längre, men eftersom familjen i fråga fortfarande envisades med att behålla hans gamla pojkrum intakt kändes det ändå som hemma att komma dit. Som att det där rummet stod där i väntan på att han en vacker dag skulle kliva in där igen och säga Hej mamma, hej pappa, jag är hemma nu. Och då skulle de åter bli lyckliga. Om han kunde ligga där i sängen igen, leva sitt liv där, gå upp och gå dit varje morgon, då skulle livsverket vara fullbordat. De behövde inte ens ha särskilt mycket kontakt med varandra. Bara det gick att kika in genom dörrspringan och se honom ligga där och andas lugnt och drömma drömmar. Klart det skulle räcka, klart som fan det skulle göra det.

Det var nåt han kände när han kom upp från källarutrymmet. Kläderna hade krympt. Eller om kroppen hade växt. Ingen vet, men om det var det sistnämnda var han illa ute. För på måndag morgon skulle han gå upp i gryningen igen, kanske inte ens lägga sig. Sen skulle han ta första bästa buss och sedan första bästa flyg iväg från Sverige. Den där första bästa bussen och första bästa flyget hade egentligen varit bokade och betalda hur länge som helst nu, men det hade inte låtit lika bra att skriva så. Det var Swebus Express och sedan Fly Nordic till Tallinn. I Tallinn var det tänkt att det skulle drickas billigt estniskt vin om nätterna, medan de andra två i lägenheten skulle snarka i kapp och man kanske skulle få gömma sig i en varm bastu om man ville vara i fred. Kanske skulle man äta chips där. Och chips i varm bastu gör ont i ögonen, blir salt i ögonen.

Det var varmt som i juli, fast det var juni. Och egentligen hände det inte så mycket mer. Vardagligt hade vissa sagt, intetsägande hade någon annan sagt. Men det var bara det, att för honom var det det bästa året i hans liv. Det var bara det.

Dag med sol förlorad

2005-06-09T01:32:00.000+02:00

SLAM. Så lät dörren till trapphuset, när den åkte igen av en sinnrik fjäderkonstruktion. Jag räknade sekunderna och lade dem sedan på minnet. Sedan visste jag att så många sekunder hade jag på mig att sluta upp med vad jag nu gjorde, och sedan se ut som att jag jobbade. Och vad gjorde jag då? Kanske något med hjärnvågor i alfaläge, kanske något med lilla döden, kanske något med cinematografisk fiktion. Sällan något annat. Jag hade tur, jag hade mitt rum nästan allra längst bort från dörren till trapphuset.

Jag har inte sökt det där jobbet i sommar, fast jag skulle säkert kunna få det. Jag skulle kunna sitta där och sova, eller ligga där på golvet och sova. Eller kanske på toaletten. På damtoaletten, alltid på den. Det var bara herrar på avdelningen, så damtoaletten var fräschast. Fast den har en ytterst irriterande springa längst ner, som kunde avslöja pikanta aktiviteter. Och från SLAM till ACTION var det betydligt färre sekunder från positionen på golvet på damtoaletten (vid en sjö i en skog). Om det regnade utanför kändes det som att det kunde kvitta, då kunde jag sitta där och vara meningslös. Men om solen sken, tänk vad oj man kunde gjort. Tänk så mycket mer man kunde ha varit. Dag med regn en vunnen dag, dag med sol förlorad.

Jag är så nöjd att jag inte har sökt det där jobbet. Det var inte värt det. Sova, runka, se på film. Mot betalning, vem som helst är avundsjuk, men vem som helst har då fan ingen aning om hur jobbigt det är, att vara där och hur jobbigt det är att det känns som att komma bort fast man kommer hem sen efteråt. Att bråka med brorsan om ljudvolymen, med pappa om brorsan och med mamma om allt. Sömntabletter sömntabletter, sova bort så mycket som möjligt. Yeah, I was kinda living there *snuff*.

Nu är det ljust och snart blir det ännu ljusare. Väster Tull är på riktigt, det är ingen jäkla kasta smågrus i plexiglaskuvös. Det är livet. Jag är okej och alla galaxer är galaktiska och jag har aldrig mått bättre än så här och och och nu ska jag skriva och en gång till och älska om inte annat för det så bara för det.

SLAM. (38 sekunder till action, baby)

Mitt andra

2005-06-02T09:07:00.000+02:00

Here we go again... Farväl Helena.

Det är dags att börja om här. I morgon tänker jag åka till Tranås med Markus. Tranås lär vara något oherrans till ställe. Men jag tror ändå det kan vara en plats av något slag, för något slag. Primärt vill jag ha ett miljöombyte, och Tranås är ändhållplats på pendeltågslinjen. Primärt vill jag ha inspiration till min bok.

Vi ska bo på Hotell Statt, tillika regionens nöjesmetropol. Vad nu det kan innebära. Det lär nog visa sig.

Jag tänker börja om med mer när jag ändå ska börja om. Den nya bloggen ser annorlunda ut, känns annorlunda, är annorlunda. Jag ska disciplinera mig, jag ska städa, jag ska skriva, jag ska läsa, jag ska bli nån. Inte någon som bara lallar omkring och gör allt i sista stund, jag ska bli vad jag vill bli, och göra vad jag vill göra (varförvarförgörjagintedet?).

Just idag är världens bästa dag att börja på, jag är inte helt i ofas med jobbet så att det inte finns tid till struktur. Det finns tid, det är bara att köra. Struktur struktur struktur.

Jag har inte sovit på hela natten. Jag vänder på alla dygn (och nätterna blev de ljusaste man sett)

Tranås, sa jag det, sa jag det?