Tallinn, dag #2

Jag tänkte sluta klaga, men fan, det går inte. Idag har jag köpt någon konstig salva och kompress-band till foten. Och drogar mig vidare med Paracetamol och lever som om inget hade hänt. Nästan.

Jag och Susanne träffade Irina och Julie ikväll och pratade och drack. Julie har fina vita tänder, och Irina är snygg. Ja jag är desperat jag vet. Nej det är jag faktiskt inte, det är jag faktiskt inte vem försöker du lura ingen jag är inte det jo det är du Nej för fan det är jag inte! Oxana gillar mej och jag vet inte vad jag tycker om det. Jag antar att jag måste lära mig att säga nej nån gång. Irina och Julie och Susanne och jag hade ett sånt där klassiskt möte okända människor emellan. Först som två små subgrupper som nästan bara hängde ihop för att någon högre makt har bestämt att ikväll måste det vara ni och ni kan inte göra nåt åt det. Fast som att alla ville vara någon annanstans. Subgrupp Estland pratade ryska sinsemellan och subgrupp Sverige pratade svenska (såklart).

Vi gick till ett öl-hak men sedan vi listat ut att ingen av oss gillade öl blev det byte av rekreationsplats. Sedan flödade alkoholen (nåja) och det blev liksom en ganska rolig kväll trots åldersskillnader och personlighetsskillnader och språkskillnader och det var all världens skillnader på oss tror jag. Jag fick ett sms efteråt, och jag bara måste återge det, för det är ett sånt jag kommer att leva på i flera veckor, det vet jag.

So! Thanks for the evening! You're very cute and funny :D

Leva leva leva. Jag tror att några gillar mej här i Tallinn. En eller två. Det känns bra, jag behöver öva på att säga nej.