Du kan lita på mig. Ibland.

2005-12-21

Le tills du dör

Jag har tittat tillbaka idag, Henrik brukar göra det ibland förstår ni. Till ungefär ett år sedan, och det ligger till så här att Henrik, han lever minsann i ett konstant lyckorus. Nästanpå.

Kan lyckorus vara ett problem då? Klart det kan. Skulle du välja bort ditt lätt miserabla men trots allt ibland jävligt underbara älskvärda liv mot att få sitta slö i en fåtölj och få morfin injicerat i kroppen ända till döddagar? Nej jag tänkte väl inte det.

Jag klagade en jävla massa förr. Klagade på händelselösheten, menlösheten, passiviteten, rädslan och allt det där på det sociala planet. Det fanns liksom så mycket att gräva ner sig i. Sånt som aldrig fick en lösning. Men var det något jag aldrig klagade på så var det uppslag till dagboken. Jag skulle fylla världens alla bloggar tusenfallt, varje dag, varje sekund.

Visst fan kunde jag göra det.

Men nu.

Nu är allt så lätt. Jag rullar fram. Det finns inget att ta tag i, inget att greppa om och säga att det här vill jag gnälla om idag. Skönt, alltsom oftast. Så länge livet har en mening. Och nog tycker jag att det har det. Så vad försöker jag säga egentligen?

Att jag inte ville dö förr heller. Inte hela tiden inte alltid inte så mycket.

Men till slut, jag kan inte komma ifrån att för 365 dagar sedan var varje fullbordat andetag ett mirakel. Det låter så enkelt att säga det här måste få ett slut annars går jag under. Som man brukar säga ibland. När mjölken är slut i kylen eller när tv:n inte är i widescreen-format. Men jag menade jag går under, jag menade att jag ser ingen utväg ur det här. Gå under som i att så snart jag kommer på ett sätt att bli kvitt den där känslan så ska jag göra det och är det att rispa sönder armarna så är det rispa sönder armarna och är det dö så är det dö.

Men det stabiliserar sig väl. Den uteblivna olyckan blir till ett problem i sig så att lyckan blir till olycka och så går vi runt runt runt i en cirkel. Och i denna konstiga värld som egentligen inte finns, den finns egentligen inte för allt är bara pulver och magi. Jag mindes världen som min hjärna ville att jag skulle se den. Den var grå, knappt värld att finnas till i. Men fan så bra jag skrev då.

Är det dö, så är det dö.

God natt.

6 Comments:

  • Jag tänker inte le TILLS jag dör. Men jag kommer att le NÄR jag dör.

    By Anonymous Anonym, at fredag, december 23, 2005  

  • Jahaja. Jo men det tror jag fett paa. det laater onekligen som du!

    Mister strix, mister stri-ix mister strix.

    By Blogger peu à peu, at lördag, december 24, 2005  

  • hahaha..... eh vad gör man... jag blir trött...

    By Anonymous Anonym, at lördag, december 24, 2005  

  • när du hittat glädjen har du funnit lyckan
    Korrigera vid behov

    By Anonymous Anonym, at söndag, januari 01, 2006  

  • Haha, ja jag tror att det är att när man har funnit glädjen har man hittat lyckan? eller när man hittat lyckan har man funnit glädjen?

    Ja vettetusan hur det var. Att det ska vara så jävla svårt att bara vara lycklig och glad? ;-)

    /Henrik

    By Anonymous Anonym, at fredag, februari 03, 2006  

  • Haha, ja jag tror att det är att när man har funnit glädjen har man hittat lyckan? eller när man hittat lyckan har man funnit glädjen?

    Ja vettetusan hur det var. Att det ska vara så jävla svårt att bara vara lycklig och glad? ;-)

    /Henrik

    By Anonymous Anonym, at fredag, februari 03, 2006  

Skicka en kommentar

<< Home