Det sitter i dig, mitt hjärta det sitter i dig

Efter en helg i Norrköping inser man vissa saker. Att Norrköping finns kvar, växer stort, gammalt, vackert. Vännerna är där de ska vara. Här finns de, samlade, lätta att samla. Dricker samma vin som förut (det är bara jag som växlat rött mot vitt), äter samma falafelrullar. Att det där som finns inte i Växjö finns fortfarande är här, och även om jag inte bott där på månader nu så känns det inte som att något har hänt ändå. Jag skivar obehindrat upp Petters bröd och dricke citronté som vore det femte gången bara denna vecka.

Och det känns bra. Och på något sätt känns det också viktigt att den stad jag bor i är vacker och bra, jag identifierar mej så mycket med staden jag lever i. Och huset och lägenheten, lever i arkitekturen.

Det var en sårig natt, i lördags natt. När jag vaknade upp igår hade jag förutom ett lätt illamående och tunga ögonlock också två nya SMS väntades. Det ena var från A som ville att jag skulle bjuda på frukost, det andra från W som pratade om att jag skapade skuggbilder och att allt var lugnt. Nu antar jag att W faktiskt har rätt, för jag har ingen aning om vad som inte skulle vara lugnt. Min utkorg gav små hintar, skrev om hur i morgon kommer inget av det här att finnas, skrev förlåt, jag kunde ha ringt någon annan, men jag ringde dig. Saknade helhetsgrepp dock, över allt detta lugna.

Lördagkvällens turturduvor var T och M. T passade på att dra upp ett slitet gammalt ess ur sin rockärm, fast jag bad honom att inte göra det. För det där esset har förstört förr, det fanns liksom inga bra anledningar i världen sedd från mina ögon. Men så slant det upp ändå, det förbannade esset. I gatstenen utanför Gusche. Och där några meter ifrån på en halvcirkelformad stenbänk satt jag och GH och A och tittade på.

A är en av de ödmjukaste aggrofeminister jag känner, så bra att jag till och med gillar henne. Trots att hon ibland ger sken av att inte alls sträva efter något jämställt samhälle utan ett matriarkat där kvinnor är mer värda än män och bör favoriseras i alla givna lägen, och män får i stället bära ansvar för allt som inte är rätt här i världen. Normalt sett retar det här inte upp mig, det känns inte riktigt som något att hetsa upp sig för, A:s makt i världen är ju något begränsad. Mig och mina loved ones, de rår hon oftast inte på. Hon förvånar mig med sina tankar ibland, men kanske ännu mer med hennes ödmjuka sätt inför allt som går på tvärs.

Mitt emellan oss två finns alltid här och då i natten GH, som egentligen mest bara vill bli full. Sedan är hon lite drama queen på deltid också. Saker förstoras gärna upp så att det åtminstone blir en issue per kväll. Det är lagom.

Fördelen är också att hon är så vansinnigt kortsint, innerst inne vet man att man har henne nära hjärtat oavsett hur många teatraliska draman vi spelar upp för varandra på alko-scenen. Jag gillar allt det där teatraliska, hennes alkoholmetamorfoser, att skruva upp och dränka allt i musik, tillgivenheten, humorn, danserna, promenaderna hem, citerandet bakom vinglasen, musiken, sängen, och att vi aldrig aldrig aldrig dansar nyktra men ändå vi tror oss veta att vi är så i samma slag även utan vinet i blodet.

Sånt jag tänker på, när jag, GH och A sitter på en halvcirkelformad stenbänk, på första parkett, på marken vid guscheväggen, gråtandes och just nu hånglandes.

(A ivrigt påhejandes sitt kön, fast i ärlighetens namn inte bara det, det är för elakt att säga bara det, älskad älskad vän är jag säker på. GH vill sjunga med till Håkan och dricka ett glas vin till.)

Jag tror mig veta att båda, att alla, är mänskliga, sårar nog varandra ibland, någon sårar säkert mer just nu, den enas guschevägg skaver mer mot ryggen. Men det är inte så jävla enkelt att leva fastän man måste, svårt att utse syndabockar även från första parkett.

Och GH. Vill dansa. Vill ha ett glas vin till.

Leende. Det är inte alltid man landar mjukt, men med GH och A vill jag falla, dansa, skratta, sjunga, drama, drömma igen. Och igen. Och igen. Och igen.

Vakna, och aldrig någonsin vakna.


RYTHM UP!