Du kan lita på mig. Ibland.

2012-11-29

Balkongen där vi drack vin är större nu

En retrospektiv uppdatering.

Världens vackraste katt sprang bort sig i skogarna eller kanske i trafiken utanför Norrköping. Världens vackraste katt kom aldrig tillbaka. Sorgligt.

Jag skriver inte längre, pennan tystnade. Det märks inte minst här, men det märks överallt annars också. Det märks i marginalen på varenda sida, i varenda block som inte ens finns. 

Jag dansar inte längre. Jag skulle kunna. Skulle kunna stuffa runt under Norrköpings alla spegelbollar. Men det begränsas till den med trasiga speglar som hänger i lägenheten. Och det blir alltmer sällan. Jag vet inte varför, jag vill inte tror jag. Fast jag kan sakna mig sömnlös av tankarna på nätterna på Kafe Deluxe. Fast jag vet att det aldrig aldrig nånsin skulle bli samma sak igen ändå.

Jag har svårt att vara mig själv numer. Jag vet anledningen. Jag tvingas umgås alldeles för mycket med människor som jag inte tycker sådär alldeles fantastiskt bra om. Vi snackar det som kallas jobb alltså. Och guldkornen där späs ändå ut med de krångligare människorna. Men stämmer det? Samma sak borde rimligtvis ha gällt även i Växjö, fast det gjorde det inte. 

Det måste finnas andra skäl. Skäl som jag inte vill tänka på. Som att jag kanske inte är som jag var? Inte mår som jag mådde? Inte orkar våga som jag vågade? Inte gunga gungor med samma barnsliga glädje inför livet som då.

Jag kan se andra orsaker till allt jag nämnt. Exempelvis att jag är i ett förhållande. Även om inte alla skulle kalla det ett förhållande så gör jag och vi det, för vi sitter ihop. Kanske inte som andra, men när jag är borta finns det alltid något som vill att jag ska återvända hem, komma hem, komma nära.

Jag är sambo nu. Det är enkelt då. Den där sociala samvaron som jag så enträget försökte fånga hela tiden förr. Den som gav mig orken att gå upp ur sängen på morgonen. Nu finns den där hela tiden. Och vad gör man då? Om man inte vill släppa taget, men ändå orka gå upp ur sängen på morgonen? Vad gör man?

Och det var en sak till kanske också. En som är för privat för denna blogg. För privat för nästan alla sammanhang. En lek som är vit. En oskyldig lek en gång, kanske fortfarande är oskyldig. Men som ändå är tillräckligt förrädisk för att göra mig yr och att att få mig att inte vilja leva. Jag menar inte att jag vill dö, men jag vill leva, alltså verkligen leva

En sak som jag har kvar: musiken. Och vetskapen att jag borde gilla läget, för det kommer att bli sämre.

Men du kan fortfarande lita på mig. Ibland.

2012-07-22

There is so much more in life than this

Idag har jag dansat. Det var fint. Jag tror att det var längesen jag kände mig så levande.

Nu var det nog något med det här med människor igen. Och alkohol. Igen. Det går väl inte att komma ifrån att alkohol och människor, det är något som gör att det blir så fint. Fast inte för att det bara blir fint, för det går inte att bortse ifrån det, och jag vill inte bortse ifrån det heller. Men ändå. För mig, i kväll, var det fint.

Jag träffade en person jag inte träffat på fyra år. Nu är bara frågan varför det tagit så lång tid.

2012-07-21

Cirkus Miramar

"ungdomstiden med osäkra tafatta kärleksförklaringar med trevande kyssar och kramar i sommarnatten kom tillbaka som om de aldrig lämnat minnet."

2009-08-01

Ridå! Solnedgång! Party is over!


Sista sommardagen kom till slut trots allt, nu är semestern slut. Tre veckor, men det känns mer som en natt eller som ett helt liv, på en och samma gång. Den här semestern har utan tvekan varit den finaste, vackraste, bästaste och mest välbehövliga hittills i mitt liv. Jag minns knappt vad jag gjorde innan den, och jag vet inte hur jag ska hantera att den inte finns kvar längre.

Och världens vackraste katt har bott i lägenheten i en vecka, bara en sån sak.

2009-07-19

jag ska gifta mej med hjärna och kärlek


Det var över ett år sedan jag skrev här sist. Massor har hänt. Eller inget. Men jag känner mig lite starkare och lyckligare än tidigare.

Jag har semester. Jag är just hemkommen från Trollhättan där jag har sett en konsert med Cirkus Miramar. Vissa saker förändras aldrig som tur är. Jag satt allra allra längst fram i mitten och till sista låten dansade vi och en liten söt flicka som hette Magda utbytte förstående blickar med mej när vi kunde sjunga med i samma texter. Sedan köpte jag skivan, kramade Magda och gick och lade mig hemma hos någon.

Nu ligger jag på golvet i vardagsrummet och funderar på över min enorma längtan att vilja vara mer meta, tänka mer i termer av meta, analysera livet på metanivå, andas meta. Och om jag inte verkligen verkligen borde ta chansen nu att använda mina semesterdagar till att göra något som gör att jag kan slippa återvända till jobbet igen när skymningen kommer och det blir höst och blöt snö igen.

Spela svår fröken Malaria för det blir aldrig nånsin jag och du du du du
Gud gud gud gud gud vad jag hatar dej nu
jag ska gifta mej med hjärna och kärlek
Och helvetet må frysa om jag nånsin ser åt nåt så jävla platt och flackt
som du du du och du och
du
det blir aldrig jag och du

Cirkus Miramar - Fröken Malaria

Och dagar som dessa är jag verkligen inte alls sugen på att dö.

2008-05-11

Har ni glömt mig?

Det har ni nog, för nu var det länge sedan jag skrev något här. Det har hänt ett och annat sen sist, jag ska inte summera det. Men till skillnad från senast har jag en balkongdörr och nu har jag öppnat den och låter nattluften svepa in och blandas med musiken från högtalarna. Munnen smakar citrontobak.

I fredags slutade jag på ett jobb och på måndag börjar jag på ett annat. Nya grejer, helt annorlunda men ändå samma tragiska samma. Men jag är sjukt förhoppningsfull, och ska som vanligt starta ett nytt liv. Det är rätt fånigt, för det blir det ju inget av ändå, men åh, som jag borde! Gå upp tidigare, leva sundare och allt det dära. Och jag skulle vilja pyssla mycket mer med mitt eget företag. Det finns en miljon saker att göra, en miljon fonter att köpa och en miljon hemsidor att bygga.

2008 har jag mest varit sjuk. Hittills. Nu har jag smittats med immunitet mot det allra mesta, så jag ser fram emot att få vara frisk resterande dagar.

Dagens låttips är Iggy Pop & Goran Bregovic - TV Screen.

2007-10-19

New PhoneBlogz Post

A new audio message has been left. CLICK HERE to download it or listen here:

2007-08-27

Det gick inte så bra, tyärr

Det gick inte så bra tyvärr. Du förstår vad jag menar då va?


Och nog förstod jag det. Jag vet inte vad jag tänkte då. Jag vet inte heller vad jag trodde innan jag ringde, det var en klump av oro i magen, men jag trodde ändå inte detta, och jag tror det fortfarande inte riktigt på riktigt. Fan, det var ju inte en Hanna det behövdes en mindre av på den här jorden.

Du ville aldrig vakna igen, och på ett sätt har jag respekt för det. Du gjorde så mycket för alla andras skull. Det här gjorde du för dig själv. Men jag kan ändå inte riktigt ändå, släppa torsdagstimmarna i telefon, att du visste att det var de sista minuterna för oss, men ändå sa du inget om det.

Jag vill ju veta Hanna. Veta hur du kände, vad du tänkte på bakom alla de meningslösa orden. Tabletterna måste ju ha känts långt innan du började andas sådär konstigt i telefonluren, innan du började hosta sådär intensivt. Och jag vill ju berätta för dig om SMS:en från dina föräldrar, väcka dig mitt i natten och prata igen. Vill att du ska höra mina förvirrade meddelanden på ditt mobilsvar. Jag tror att jag gjorde vad jag kunde, trots allt. Åtminstone försöker jag tänka att det måste vara så. Men jag är så ledsen att det inte hjälpte. Jag trodde att det fanns en chans.

Hanna var är du? Fina Hanna, du duger som du är. När får jag prata med dig igen? Om jag också tar livet av mig, kommer vi till samma plats då? Är det mjukare där?

Det är sista sommardagen ute, man ska passa på, säger dom för hundrade gången i år. Att känna värmen du vet, den du hatade så mycket. Men snart kommer hösten du vet, det blir bättre då. Och jag känner ingen värme ändå, jag bara fryser. Och mår illa. Och hjärtat krampar. Bröstet trycker. Och jag saknar dig, Hanna. Saknar.

Jag vågar inte skriva det, men du är död. Det känns nytt varje gång jag läser det. Insikten om att jag aldrig mer får träffa dig igen, ja den, når inte fram, går inte att ta in, gör så jävla jävla jävla ont.

Klart du lyckades, klart du gjorde det. Du skulle aldrig misslyckas. Hur mycket nyck det än var så var du genomtänkt. Du skulle bara försöka en enda gång, och det skulle lyckas. Och det lyckades.

Fina älskade Hanna, hur för sent var det? Fanns det en chans? Ångrade du dig aldrig, någon endaste liten sekund? Tänkte du någonsin på att säga det innan det var för sent?

Vad tänkte du på de sista timmarna?
Gjorde det ont?
Är du verkligen död?
Verkligen?
På riktigt?

Kärlek, Hanna, kärlek. Alltid kärlek.

Nu blundar jag och höjer volymen så måste det gå att inte tänka och känna så mycket. Meningslösa vackra underbara värld, allt du missar.

Du tog en bit av mig med dig när du försvann. Men nu slipper du plågas, och det är du verkligen värd. Hej då. Vi ses. Vi måste ses.




Hanna. 1981-12-29 -- 2007-08-23

2007-08-24

Hejdå Hanna

Gud vad den här dagen inte känns som den ska. Men vad är det här mot vad du kände?

Tack för att jag fick komma nära.

Hanna är...

nä. det går fan inte in.

Kärlek.

2007-07-23

Direktören för det hele...

... är en film som jag och Dennis såg på bio igår. Vi var helt ensamma i salongen, vilket inte inträffar alltför ofta. Först var det även två barn i typ 7-årsåldern där också, men de gick efter 20 minuter. Jag tror att Direktören för det hele inte är helt klockren för de flesta 7-åringar. Den är inte helt klockren över huvud taget egentligen, men inte så pjåkig trots allt. Jag funderar nästan på att höja de 3,5 popcornsaltkorn av 5 möjliga som jag tyckte igår, till 4 idag.

För övrigt ryktas det om att det finns en låt som heter Dunka mej gul och blå. Den lär vara en sorts sommarplåga. Problemet är att jag inte har hört den, den har liksom inte plågat mej en enda gång än. Och det är inget jag har gått in för, jag har bara totalt missat den. Nu har det dock blivit mer av en sport, jag vill helt enkelt se om det går att hålla sig undan en sommarplåga en hel sommar. Förutom att hålla för öronen när Henrik H öppnar munnen för att förstöra mitt projekt så håller jag mig undan köpcentrum med musik, ser till att fönstren hemma är ordentligt stängda och så lyssnar jag bara på P1 varvat med mina mp3:or med Magnus Uggla.

2007-07-16

Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör

Alltså, jag är helt energilös liksom, jag vill ingenting och orkar ingenting, jag behöver liksom ett jobb som rycker upp mej ur sängen och får mej att inse att man faktiskt kan ha kul även utanför den. Det känns lite knas att säga det, men nu är det två veckor kvar av min lediga sommar och jag går och längtar efter att den ska ta slut! Jag har fyra veckor som gapar
tomma i kalendern, människor är glada, solen skiner, fåglarna kvittrar och jag kan göra precis precis vad jag vill och , mina vänner, gör jag INGENTING.

Fast det där var ju inte riktigt sant. I helgen har jag till exempel ägnat ett stort antal timmar att med D tävla i att finna exakt två ord som på Google ger endast en träff. Som till exempel bromtymolblått och dansa. Eller dataprince och semesterstängt. Fast det känns ju inte jättekonstruktivt det heller.

Men jag ska avsluta i lite positiv anda: snart vänder det!

"Semester är ett helvete" ger för övrigt två träffar på Google. Så alldeles ensam är jag ju inte.

2007-05-06

Jag tror jag dog lite nu




Det finns helt klart saker att avundas här i Växjö. Det känns lite fånigt med tanke på att Växjö är en relativt stor stad, och Norrköping är inte precis en metropol, men idag har jag uppskattat lugnet här i Växjö, att ligga med huvudet lutat mot ett träd vid Växjösjön, äta Wienernougatglass och läsa The Guinea Pig Handbook. Det har varit fint. Dessutom har jag preciiiiis ordnat övernattning också, jag är bra på det där att leva spontant, hade det varit för fem år sedan hade jag bokat ett hotellrum för ett halvår sedan.




Nu sitter jag på Palladium igen, dricker lite vitt, slösurfar, hjälper förvirrade norska turister och väntar på Mats. Allt som allt är allting ganska bra, jag tror till och med jag lyckades sova lite på tåget.




Men jag längtar hem lite också. Till doften av hö och två lurvbollar med pigga ögon som skuttar runt i halmen.




Nu kokar vi snuten

Dom säger att även sömnlösa nätter sover man lite fast man inte vet om det. Det är lite moment 22 i att bevisa det, för om jag nu visste att jag har sovit så framstår ju inte natten längre som sömnlös. Men det där spelar inte så stor roll nu, för jag har inte sovit något i natt (attdetskabehövavarasåjävlajävlasvårt). Fast lite då uppenbarligen, och tur är väl det. För det kommer bli en trött söndag känns det som.

Förutom att sova lite så har jag ägnat natten åt att äta knäckebröd, lyssna på ohälsosamt många gamla avsnitt av Ekots Lördagsintervju, läst Marsvinslitteratur, snusat fyra Göteborg Rapé Portion (sedär, där fick jag med både snus och Marsvin i samma mening) och spånat på synopsis till min samtidsroman.

Idag kommer jag att befinna mig i Växjö, och det tänker jag fira med att hänga på Palladium, för är det något jag saknar från min tid i Växjö så är det just Palladium. Och Koh Thai lite mer. Och Kafé Deluxe allra mest. Och så kanske lite människor också, men det är ju underordnat, dom är flyttbara.

2007-03-07

But we're created half to rise, and half to fall

Nyvaken. Man kan se det som oerhört slappt och skönt att sova i 16 timmar och gå upp klockan 19 på kvällen och samtidigt få pengar för det. Jag gör det, men jag kan inte komma ifrån att det är extremt ångestfyllt också, och inget jag egentligen vill göra. Men jag väljer att se det här som intressant, det kan man göra om de flesta känslor av konstigare art, så blir det genast lite mer drägligt.

Jag är nog inte riktigt i fas över huvud taget just nu, så jag kramar mina paroxetintabletter extra hårt om nätterna och tänker på hur det förmodligen skulle vara utan dem. Jag är känslig, och lever i någon form av känsla att jag håller på att förlora alla mina vänner, och jag tror inte jag stärkte oddsen något vidare under helgen hos någon av dom jag träffade då. Inte D som jag kostade på en taxiresa för 614 kronor för att lämna mitt i natten, och ej heller M som jag satt i köket hos och var självdestruktiv mot min högra underarm. Och inte T som jag spillde te på golvet hos på måndagnatten, och när det gäller H, J, K, S så vet jag inte, för jag hade druckit alldeles för mycket för att minnas om jag var trevlig eller inte.

Men det hade kunnat vara värre, liksom. Jag hade ju faktiskt kunnat vara helt utan vänner. Börjat om från noll, och jag hade kunnat lyckas ändå. Då kommer jag att lyckas nu också.

Dags att flyttpacka nu då. Från Växjö, frågan är bara till vart.

Etiketter: , ,

2007-02-01

Mitt liv som arbetslös, dag 1.

Idag är jag alltså för första gången i mitt liv arbetslös, och har varit inne på Arbetsförmedlingen för första gången. Eller för andra gången egentligen, första gången var för några veckor sedan under min och Johannas söka-jobb-workshop-vecka, och då var det ju bara ett studiebesök där jag kände av atmosfären och försökte ta in hur min framtida tillvaro på det haket skulle vara. Jag kläckte också omgående den lysande idén att man borde låta arbetslösa jobba på Arbetsförmedlingen, sen insåg jag ju att det faktiskt redan är så.

Men idag blev jag inskriven, och fick prata med en inskrivare, och fick en tid för ett möte med en handläggare. De kan det där med titlar i alla fall, man kan antagligen göra karriär om man jobbar där. Efter allehanda skräckhistorier om livet som arbetssökande var mina förväntningar på besöket lägsta möjliga. Men jag blev helt klart positivt överraskad, min inskrivare verkade nervös och var rätt kass på att formulera sina journalanteckningar som jag sedan fick utskrivna. Men han ska ha massa kredd för att han faktiskt var trevlig, inte idiotförklade mej och för att han inte lärde mig hur jag ska skriva ett CV, hur man skickar ett brev, slickar frimärken och sånt. Så jag är nöjd. Jag firade min dag med att köpa chips, sova och bjuda Emma på thai-mat. För även om jag är en arbetslös meningslös jävel som det är väldigt synd om är det ju inte i närheten av hur en fattig student har det.

Och nu sitter jag här med snus, vodka och cola och Elton John och det snurrar i huvudet. Och det är bra och känns skönt för då kan man fokusera mer på att det snurrar och mindre på vad man annars skulle fokusera på. För jag brukar inte göra så här, så det är nog ett tecken på något som inte är alltför positivt. Det arbetslösa singellivet ska man inte undgå att romantisera när tillfälle väl ges.

2007-01-28

Lyft mig härifrån

Illamående. hurkundeduhurkundeduhurkundedu



När blir det "vanliga dagar" igen?

2007-01-25

It's a damn cold night, tryin' to figure out this life

Det finns diverse smarta knep att mildra sina sömnproblem på, enligt självutnämnda experter, livsstilsmagasin och huskursböcker. Ett är att äta banan med mjölk, ett annat är att mentalt ta alla sina problem och lägga dom i en påse och hänga dom på en trädgren utanför fönstret innan man går till sängs. Min gode vän D har prövat båda dessa, och ungefär tusen andra som har varit helt verkningslösa. Hans lilla vita hjälte heter Propavan.

Mina vita hjältar har hetat Melatonin, men tyvärr har dom oförklarligt blivit lika verkningsfulla som sockerpiller. Det gör nätterna ganska plågsamma, om man inte har en fetisch för att ligga och vrida sig i sängen i 15 timmar i ett zombie-aktigt tillstånd för att inse att man har sovit kanske en 15 minuter sammanlagt, och sedan gå upp och tillbringa tiden utanför sängen i samma zombie-aktiga tillstånd. Och det har inte jag.

De senaste fyra dagarna har jag varit i Göteborg, och fortsatt mitt experimenterande efter sömn på kemisk väg, och jag tror mig ha funnit något som kan fungera: Lergigan. Även om dagen-efter-tröttheten är svårartad så har jag faktiskt sovit gott de senaste två nätterna, och det har varit skönt och välbehövligt. Framför allt för att dagarna mest har bestått av tunghäfta, hemlängtan och förvirringstillstånd över relationen till K, som jag besökte, bodde hos och smulade ner sängen med chips hos.

Och K och jag som tidigare har varit någon form av kärleksfull enhet har ebbat ut och förvandlats till något som ingen av oss kände oss nöjda med. Under mitt besök distansierade sig K lite mer för varje sekund, vilket gjorde enhetens uppbrott naturlig. Men ändå smärtsam och svår, tro inte annat. Jag hade en ambition när jag åkte till Göteborg, och den var att jag ändå ville försöka få oss att bli till något värdigt, att inte låta det ta slut nu. Men fler och fler sekunder av distansiering gjorde att det inte kändes som att det fanns något kvar att bygga på, K:s monologer inför mina tårar gjorde att allt kändes längre bort än någonsin.

Således, under tillredningen av vår gemensamma mat, pasta med veggiefärssås, då tog det slut för oss. Och det kändes relativt bra just där och då ändå. Men onsdagens singelliv hos K kändes mer som en transportsträcka mot torsdagens tågbiljett hem till Växjö igen. Tiden tillsammans blev ett enda stort tomrum och jag hade ingen energi att fylla den med.

Tills natten kom, och jag låg under täcket igen, för sista gången hos K. Med mycket alkohol för att dölja den ytterst obekväma, uppkomna situationen. Blöt natt på Kellys. Snus. Och så vidare. Och med tankar och känslor dolda under alkohol kändes allt just då rätt bra. Bredvid mig låg ju K tätt intill, för sista natten. Bredvid K låg så K:s vän J, som också varit med under kvällen och drickandet, Kellys, jag-har-aldrig-leken, fylleätandet, spårvagnsåkandet, dansandet, sjungandet, och den intima återföreningen med K:s sammanboende M.

Och där i sängen tryckte jag mig ännu lite närmare K, som tryckte lite lite tillbaka och jag smakade på hens läppar igen, för första gången detta Göteborgs-besök, första gången utan några knutna band längre, sista natten i Göteborg. Mina fingrar vandrade på hens kropp, mot hens troskant, försiktigt försiktigt längs troskanten, sakta vidare under täcket under tyget mot huden. Vilket var samma stund som jag hörde hens andetag och insåg att det här var inte alls vad jag trodde att det var. Min illusion, att för en stund försöka glömma det faktum att jag och K inte längre var något par, att vi inte hade något förhållande längre, den krossades av vad jag såg och vad jag hörde.

Jag befann mig vara mitt inne i en ofrivillig trekant. Jag och K var ingen given enhet längre, nu var det den temporära enheten Jag och K och J tillsammans. Och under några minuter kunde jag inte tänka något alls och visste inte alls vad jag skulle göra, det enda jag visste var att varje själslig atom i min kropp förtvinades, och jag kände hur hela min kropp skakade av olust och jag mådde fysiskt illa och ville försvinna ut ur den tredjedel av sängen som var min. Jag försökte vilja tycka att det här som hände var helt okej, men det kunde jag verkligen inte förmå mig att göra. Jag pressade mig så långt bort från allt som jag bara kunde, vilket inte var så många centimetrar, men ändå några. Väggen blev min vän och jag tryckte mig tätt intill och helst ville jag försvinna genom den, helst ville jag försvinna bort från mig själv och jag förstod inte varför jag gjorde det här mot mig själv, men jag kunde bara inte förmå mig att lämna min egen kropp och sängen, rummet, huset. "What's the deal?" frågade K, och jag svarade att vi har ingen deal, jag visste att vi inte hade någon deal längre, jag är inte dum i huvudet. Men jag ville verkligen inte delta i det här, jag vill verkligen inte känna mina ögon blixtra sönder av svartsjuka. Inte just den här natten, så tätt inpå. Inte se den enhet jag för en gångs skull trott på -- på riktigt -- försvinna så påtagligt nära mig.

Kära dagbok, jag känner att mina ord inte räcker till för att förklara den där känslan av illamående som jag kände och som jag aldrig vill känna igen, som jag fortfarande känner och jag kan inte förstå att K tyckte eller trodde att detta skulle vara något som jag ville uppleva. Inte efter vad jag trots allt berättat under vår tid tillsammans, och det jag trots allt sagt medan K haft sina monologer inför mina tårar. K, kände du mig verkligen aldrig bättre än så här?

Nu har tåget rullat iväg från perrongen, och redan efter några minuter kändes Göteborg mycket, mycket långt bort. Jag har gråtit en tågresa hem, och aldrig förr har det väl varit skönare än nu att ha ett eget hem med en egen säng att somna i. Och det här känns i mig, det kan få verka hur töntigt som helst för alla er som läser det här, men för mig är det oregerligt sorgligt. Jag känner mig eländig, jag tror det finns mer kvar att förstå, men jag nöjer mej med detta för nu. Det blir för hårda tankar och för många tårar att försöka ta reda på vad som kommer att hända framöver. Jag tänker minuter framåt, förnekar resten. Förstår inte. Vill inte förstå. Ta bort ta bort ta bort.

Jag lägger hela Göteborg i en påse och hänger upp på en trädgren utanför fönstret, bara änglarna vet hur länge den får hänga. Nu ska jag sova; god natt.

2006-12-21

Och jag skickar inga vykort, jag skriver inte, jag ringer inte, inga bilder ljud, nu kommer våren och du hör inte av dig

Jag har precis lämnat min sista måste-syssla på jobbet, så nu kan jag ägna resterande tid åt att dricka té, störa den allmänna ordningen och glömma verkligheten. Min fina dosa med Göteborgs Rapé Portion känns motbjudande äcklig där den ligger på skrivbordet, och det tar enormt emot att öppna den och känna en hel värld av stickig snusdoft slå emot en, men när portionen väl är på plats under läppen så snurrar snurrar snurrar det och man glömmer verkligheten. Annars kan man alltid snurra på kontorsstolen, spela sten sax och påse med sig själv, busringa på interntelefonen eller dricka upp två flaskor vin ett rött ett vitt som företaget ger alla anställda i julklapp.

En sekund är inte som en sekund längre, åtta timmar är inte åtta timmar för den som är uppsagd.

Det var nånting med Göteborg också, vad var det nu jag skulle skriva. Rakt ur hjätat, jag vet inte. Rakt ur hjärtat, det gör ont ont. Göteborg är långt bort och bygga murar är alltid bästa försvar, mot sladdriga band mellan Göteborg och Växjö, mot att slippa åka tåg mellan små tågstationer i smålandsterrängen och skriva olyckliga slut med fingret mot de immiga fönsterrutorna.

Vad jag allra mest kommer att sakna från Växjö: Mats, Mats, Emma, Kafé Deluxe. Utan inbördes ordning ungefär. Det kvittar hur lite jag har rotat mej här, det kommer alltid att finnas stunder jag kommer att se tillbaks på med glädje. Och jag kommer säkert gråta nätter av förvirring, precis som jag grät den där första natten i Växjö, i korridorsrummet i ett rosa hus i Teleborg.

Jag kommer säkert aldrig känna samma igen, det blir det aldrig. Men precis som alla dåliga förhållanden jag varit på väg ut ur så oavsett hur jobbigt det är så är det bara att torka nästantårarna och bita ihop och låtsas att man vet att man är på rätt väg.

Nu ska jag köpa pasta.

2006-12-13

Once I ran to you, now I'll run from you

I december förra året ringde jag ett telefonsamtal från Nygatan i Norrköping till Deltavägen i Växjö. Jag pratade med Patrick och tackade ja till jobbet som fristående redaktör på Förlaget.

I december i år ringer Patrick ett telefonsamtal från Deltavägen i Växjö till Deltavägen i Växjö, mellan rummen, toabesök, möte, slut.

Hur känns det då? Som att bli dumpad efter att ha varit fast i ett dåligt förhållande kanske, ungefär. Tomt läskigt sorgesamt. Fast samtidigt spännande, jag och Förlaget var ändå jävligt omaka par.

Det finns så himla mycket jag skulle vilja sätta ord på just nu, men allt stockar sig på väg ut. Mycket att tänka på, men jag reder mig, var inte oroliga.

2006-10-28

Lämna luddet i torktumlaren


Jag vill frälsa världen med Regina Spektors Apres Moi ikväll, det är bara det att alla redan har hört den...

Be afraid of the lame, they'll inherit your legs
Be afraid of the old, they'll inherit your souls
Be afraid of the cold, they'll inherit your blood
Apres moi le deluge, after me comes the flood

Minne. Balkong, nära Opaltorget i Tynnered i Göteborg. Svag kyla, biter mest för att jag inte har kläder på mig för att vara utomhus. Behagligt för årstiden annars säkert, jag minns inte riktigt. Sitter bredvid Karin och andas nikotin in ut in ut. Dricker lådvin. Det är fest, människosorl och basgång tränger genom balkongdörren ut till oss. Några timmar tidigare har vi hånglat för första gången men det var på vår tvåpersonsfest och genom hångel utfäster man inga löften, särskilt inte mellan oss, särskilt inte under alkoholens förrädiska luddiga inflytande. Det var väntat, men jag vet ännu inte om det kommer att ta oss någontans, ens om jag vill det. Kanske ska vi komma att byta saliv igen. Och igen och igen varje gång vi är fulla och röker på balkonger i Tynnered, kanske ska vi aldrig mera ses för att det är för långt bort till nästa tåg, kanske ska vi ta oss till grönare gräs var för sig, eller ta oss till vackrare världar tillsammans, kanske ska jag ta mig in i dig Karin och stanna kvar där för att där är det varmt och tryggt. Jag ser på dig ibland, vill veta vad du tänker. Var du ser dig bland allt det här? Jag känner mig manisk, men jag vill inte att det ska sluta just nu, vår första helg tillsammans känns mer som en början än ett slut.

En tjej från festen gör oss sällskap på balkongen och sätter sig på en stol bredvid oss. Hon tar också upp en cigarett. Frågar om jag och Karin är ett par. Jag säger ingenting, jag vill inte säga något. Klart vi inte är ett par, men här utvecklas det odefinierade relationer, rubba inte det nu, tack. Jag darrar fast det inte syns. Du sitter också tyst. Det dras några retoriska bloss på cigaretterna.

Jag säger att det är en svår fråga, det är så uppenbart inte på allvar. Du svarar att nej, vi är inget par. Men det är inte det du säger, det är allt det andra, strax innan. Jag säger inget, du säger inget, och du och tystnaden och blossen är mera talande än alla ord. Tack, Karin.