Du kan lita på mig. Ibland.

2006-10-28

Lämna luddet i torktumlaren


Jag vill frälsa världen med Regina Spektors Apres Moi ikväll, det är bara det att alla redan har hört den...

Be afraid of the lame, they'll inherit your legs
Be afraid of the old, they'll inherit your souls
Be afraid of the cold, they'll inherit your blood
Apres moi le deluge, after me comes the flood

Minne. Balkong, nära Opaltorget i Tynnered i Göteborg. Svag kyla, biter mest för att jag inte har kläder på mig för att vara utomhus. Behagligt för årstiden annars säkert, jag minns inte riktigt. Sitter bredvid Karin och andas nikotin in ut in ut. Dricker lådvin. Det är fest, människosorl och basgång tränger genom balkongdörren ut till oss. Några timmar tidigare har vi hånglat för första gången men det var på vår tvåpersonsfest och genom hångel utfäster man inga löften, särskilt inte mellan oss, särskilt inte under alkoholens förrädiska luddiga inflytande. Det var väntat, men jag vet ännu inte om det kommer att ta oss någontans, ens om jag vill det. Kanske ska vi komma att byta saliv igen. Och igen och igen varje gång vi är fulla och röker på balkonger i Tynnered, kanske ska vi aldrig mera ses för att det är för långt bort till nästa tåg, kanske ska vi ta oss till grönare gräs var för sig, eller ta oss till vackrare världar tillsammans, kanske ska jag ta mig in i dig Karin och stanna kvar där för att där är det varmt och tryggt. Jag ser på dig ibland, vill veta vad du tänker. Var du ser dig bland allt det här? Jag känner mig manisk, men jag vill inte att det ska sluta just nu, vår första helg tillsammans känns mer som en början än ett slut.

En tjej från festen gör oss sällskap på balkongen och sätter sig på en stol bredvid oss. Hon tar också upp en cigarett. Frågar om jag och Karin är ett par. Jag säger ingenting, jag vill inte säga något. Klart vi inte är ett par, men här utvecklas det odefinierade relationer, rubba inte det nu, tack. Jag darrar fast det inte syns. Du sitter också tyst. Det dras några retoriska bloss på cigaretterna.

Jag säger att det är en svår fråga, det är så uppenbart inte på allvar. Du svarar att nej, vi är inget par. Men det är inte det du säger, det är allt det andra, strax innan. Jag säger inget, du säger inget, och du och tystnaden och blossen är mera talande än alla ord. Tack, Karin.

 

10 Comments:

Skicka en kommentar

<< Home