Du kan lita på mig. Ibland.

2007-08-27

Det gick inte så bra, tyärr

Det gick inte så bra tyvärr. Du förstår vad jag menar då va?


Och nog förstod jag det. Jag vet inte vad jag tänkte då. Jag vet inte heller vad jag trodde innan jag ringde, det var en klump av oro i magen, men jag trodde ändå inte detta, och jag tror det fortfarande inte riktigt på riktigt. Fan, det var ju inte en Hanna det behövdes en mindre av på den här jorden.

Du ville aldrig vakna igen, och på ett sätt har jag respekt för det. Du gjorde så mycket för alla andras skull. Det här gjorde du för dig själv. Men jag kan ändå inte riktigt ändå, släppa torsdagstimmarna i telefon, att du visste att det var de sista minuterna för oss, men ändå sa du inget om det.

Jag vill ju veta Hanna. Veta hur du kände, vad du tänkte på bakom alla de meningslösa orden. Tabletterna måste ju ha känts långt innan du började andas sådär konstigt i telefonluren, innan du började hosta sådär intensivt. Och jag vill ju berätta för dig om SMS:en från dina föräldrar, väcka dig mitt i natten och prata igen. Vill att du ska höra mina förvirrade meddelanden på ditt mobilsvar. Jag tror att jag gjorde vad jag kunde, trots allt. Åtminstone försöker jag tänka att det måste vara så. Men jag är så ledsen att det inte hjälpte. Jag trodde att det fanns en chans.

Hanna var är du? Fina Hanna, du duger som du är. När får jag prata med dig igen? Om jag också tar livet av mig, kommer vi till samma plats då? Är det mjukare där?

Det är sista sommardagen ute, man ska passa på, säger dom för hundrade gången i år. Att känna värmen du vet, den du hatade så mycket. Men snart kommer hösten du vet, det blir bättre då. Och jag känner ingen värme ändå, jag bara fryser. Och mår illa. Och hjärtat krampar. Bröstet trycker. Och jag saknar dig, Hanna. Saknar.

Jag vågar inte skriva det, men du är död. Det känns nytt varje gång jag läser det. Insikten om att jag aldrig mer får träffa dig igen, ja den, når inte fram, går inte att ta in, gör så jävla jävla jävla ont.

Klart du lyckades, klart du gjorde det. Du skulle aldrig misslyckas. Hur mycket nyck det än var så var du genomtänkt. Du skulle bara försöka en enda gång, och det skulle lyckas. Och det lyckades.

Fina älskade Hanna, hur för sent var det? Fanns det en chans? Ångrade du dig aldrig, någon endaste liten sekund? Tänkte du någonsin på att säga det innan det var för sent?

Vad tänkte du på de sista timmarna?
Gjorde det ont?
Är du verkligen död?
Verkligen?
På riktigt?

Kärlek, Hanna, kärlek. Alltid kärlek.

Nu blundar jag och höjer volymen så måste det gå att inte tänka och känna så mycket. Meningslösa vackra underbara värld, allt du missar.

Du tog en bit av mig med dig när du försvann. Men nu slipper du plågas, och det är du verkligen värd. Hej då. Vi ses. Vi måste ses.




Hanna. 1981-12-29 -- 2007-08-23

3 Comments:

Skicka en kommentar

<< Home