Och jag skickar inga vykort, jag skriver inte, jag ringer inte, inga bilder ljud, nu kommer våren och du hör inte av dig

Jag har precis lämnat min sista måste-syssla på jobbet, så nu kan jag ägna resterande tid åt att dricka té, störa den allmänna ordningen och glömma verkligheten. Min fina dosa med Göteborgs Rapé Portion känns motbjudande äcklig där den ligger på skrivbordet, och det tar enormt emot att öppna den och känna en hel värld av stickig snusdoft slå emot en, men när portionen väl är på plats under läppen så snurrar snurrar snurrar det och man glömmer verkligheten. Annars kan man alltid snurra på kontorsstolen, spela sten sax och påse med sig själv, busringa på interntelefonen eller dricka upp två flaskor vin ett rött ett vitt som företaget ger alla anställda i julklapp.

En sekund är inte som en sekund längre, åtta timmar är inte åtta timmar för den som är uppsagd.

Det var nånting med Göteborg också, vad var det nu jag skulle skriva. Rakt ur hjätat, jag vet inte. Rakt ur hjärtat, det gör ont ont. Göteborg är långt bort och bygga murar är alltid bästa försvar, mot sladdriga band mellan Göteborg och Växjö, mot att slippa åka tåg mellan små tågstationer i smålandsterrängen och skriva olyckliga slut med fingret mot de immiga fönsterrutorna.

Vad jag allra mest kommer att sakna från Växjö: Mats, Mats, Emma, Kafé Deluxe. Utan inbördes ordning ungefär. Det kvittar hur lite jag har rotat mej här, det kommer alltid att finnas stunder jag kommer att se tillbaks på med glädje. Och jag kommer säkert gråta nätter av förvirring, precis som jag grät den där första natten i Växjö, i korridorsrummet i ett rosa hus i Teleborg.

Jag kommer säkert aldrig känna samma igen, det blir det aldrig. Men precis som alla dåliga förhållanden jag varit på väg ut ur så oavsett hur jobbigt det är så är det bara att torka nästantårarna och bita ihop och låtsas att man vet att man är på rätt väg.

Nu ska jag köpa pasta.