Du kan lita på mig. Ibland.

2005-12-30

Året är snart slut. Häppy nju yeähr!

Och så förstås: redogörelsen. Året som gått, i stort och smått.

Minnas minnas. Januari, den stora förvandlingen. Det gick inte att tänka sig ett liv som det här. Förrän då, jag vaknade upp den 5:e januari och så plötsligt. Jag mådde faktiskt bra. Och än bättre skulle det bli.

Jag träffade Disa i januari. Och - det för intrigen mycket intressantare - Disas pojkvän. Och det var då, som man brukar säga. Det var det också. Det var väldigt stort då, fast nu spelar det ju mindre roll. Men när man låg där i sängen och läste diva och mådde helvetes helveten tusenfallt. Julen 2004 var det, men minnena är så oändligt starka, de kom tillbaka även i år.

Men hur som helst. Det hann komma nya fantasier in i min hjärna. Det var till exempel Helena. Som jag aldrig ens träffade, men som jag ändå lyckades starta en blogg tillsammans med, ja jag skrev till och med en dikt till henne. Säkert flera, men en skrev jag, därom råder inga tvivel. För det var på daniels soffa i Estland. Min första gång i Estland. Det var tider det! Sätt på kaffet så ska Henrik berätta.

Jag var desperat. Jag vet inte om jag ville erkänna det då, åtminstone inte för vem som helst, men så var det. Jag själv räknades kanske, vissa mindre nogräknade nätter, som just vem som helst.

Men så: café vs. Olde hansa. Triinu. Ja inte minns jag att vi gjorde så mycket, daniel och jag, men jag minns det som en bra tid i alla fall. Massor av mat blev det, jag gick upp i vikt. Inte som nästa gång (löfte). Jobbade på nätterna och sov hela dagarna. Samtidigt som jag och Daniel övertrumfade varandra i att ha jobbat mest. »idag har jag jobbat 400 timmar». Och stjärnstopp på det.

Sedan blev det vår, och jag fick 16-åringsbegär. Men de flesta av alla 16-åringar besvek mej genom sitt bräckliga intellekt. Vem hade anat detta? En blev kvar från mitt 16-årsprojekt, och det var Sofie. Och det ÄR, stadigvarande fortsättningsvis. Sedan är ju Aleqzia 16 även hon, men hon har inget med själva projektet att göra. Det är nog mera jag som är hennes projekt än tvärtom.

Sommaren minns jag inget av. Vi kan anta att den var kort och regnig. Men det blev ytterligare en resa till Tallinn mot slutet i alla fall. Susanne var reskamrat och vi är faktiskt fortfarande vänner.

Minnen: Greta. Poetry Slam. Världens Bar med Tobias. Johanna. Markus. Hanna.

Ett föränderligt år, med avseende på vänner. Måhända blir nästa år något liknande. Mitt hjärta klappar för Norrköping i alla fall, men det blir Växjös gator mina fötter skall trampa ändå.

Memento: slungas ut i världen (var det det här vi tänkte då?)

Ett bra år: Paroxetin, Propranolol, Propavan och annat så som bubbelplast för själen.

2005-12-28

Hela livet, är en teaaater!

I morgon lämnar jag åter Värmland, för återfärd hem till Östergötland. Det är kul med Östergötland. Värmland suger livsenergi ur en hur man än gör.

Värmland alltså. Det är en jävla plats. Pesten har spritt sig och till och med Karlstad som man kan tro skulle vara civiliserat, bara för att det är en storstad. Men varför skulle det vara det? Pestfolket bor även här, breder ut sig över hela landskapet. Det kanske är en projicering alltsammans. Min missbelåtelse över barndomsåren som återskapas i min hjärna på varenda människa här? Det bor pest i varenda hårstrå, gräsplätt, ATOM. Värmland luktar lik, jag bryr mej inte om att fundera på varför. Jag kommer aldrig aldrig ALDRIG flytta hit.

Så vad gör man då? Ja jag vet inte, men jag har läst "Den amerikanska flickan" (M. Fagerholm), ätit chips och lyssnat på riksbekant Ugglas mindre riksbekanta "Livets teater". Akterna.

- Jag minns Strixen som liten och då var jag övertygad.
Gossen på scenen kliver fram
tar händerna från fickan, blir en annan man,
aktör och aktris, lever utanför.



Och alltså, chips. Närmare bestämt ett kilogram sådana har det blivit eller åtminstone kommer att bli innan jag är färdig här. Viktmålen får vila. Alla vill vi ner till 42kg, men kanske ett annat år? Hur som helst så är jag nöjd. Ja, efter allt så är jag ändå nöjd.

Jag har spytt ner en säng, betalat straffavgifter, träffat klasskamrater som jag inte sett på väldigt väldigt länge.

- Ska vi gå till paviljongen?
- Stör mig icke, jag protesterar, ho, ho, ho.
Vår pantomima vår teaterapa,
förmår ej flina när vi Strindberg skapa,
scenisk pantomim,
slagfältsruin,
vi lapa.



Och när man staplar upp det så här så låter det ju inte så långtråkigt som det har känts. Fast det har inte varit i närheten av så långtråkigt som flera andra år heller. Så egentligen, egentligen, är jag rätt nöjd. Fast i morgon när jag sitter på 304:an mot Karlstad igen så kommer det ändå att vara med något lättat inombords. En känsla att få bli vuxen igen kommer att infinna sig. Och det kommer att kännas jävligt bra. Fly. Fly från rastlösheten och mörkret och pesten.

Och pappa, dig tycker jag synd om nu. Jag hade gärna kramat dig lite längre den sista kvällen här. Hoppas du mår bra snart och får komma hem igen.

2005-12-21

Le tills du dör

Jag har tittat tillbaka idag, Henrik brukar göra det ibland förstår ni. Till ungefär ett år sedan, och det ligger till så här att Henrik, han lever minsann i ett konstant lyckorus. Nästanpå.

Kan lyckorus vara ett problem då? Klart det kan. Skulle du välja bort ditt lätt miserabla men trots allt ibland jävligt underbara älskvärda liv mot att få sitta slö i en fåtölj och få morfin injicerat i kroppen ända till döddagar? Nej jag tänkte väl inte det.

Jag klagade en jävla massa förr. Klagade på händelselösheten, menlösheten, passiviteten, rädslan och allt det där på det sociala planet. Det fanns liksom så mycket att gräva ner sig i. Sånt som aldrig fick en lösning. Men var det något jag aldrig klagade på så var det uppslag till dagboken. Jag skulle fylla världens alla bloggar tusenfallt, varje dag, varje sekund.

Visst fan kunde jag göra det.

Men nu.

Nu är allt så lätt. Jag rullar fram. Det finns inget att ta tag i, inget att greppa om och säga att det här vill jag gnälla om idag. Skönt, alltsom oftast. Så länge livet har en mening. Och nog tycker jag att det har det. Så vad försöker jag säga egentligen?

Att jag inte ville dö förr heller. Inte hela tiden inte alltid inte så mycket.

Men till slut, jag kan inte komma ifrån att för 365 dagar sedan var varje fullbordat andetag ett mirakel. Det låter så enkelt att säga det här måste få ett slut annars går jag under. Som man brukar säga ibland. När mjölken är slut i kylen eller när tv:n inte är i widescreen-format. Men jag menade jag går under, jag menade att jag ser ingen utväg ur det här. Gå under som i att så snart jag kommer på ett sätt att bli kvitt den där känslan så ska jag göra det och är det att rispa sönder armarna så är det rispa sönder armarna och är det dö så är det dö.

Men det stabiliserar sig väl. Den uteblivna olyckan blir till ett problem i sig så att lyckan blir till olycka och så går vi runt runt runt i en cirkel. Och i denna konstiga värld som egentligen inte finns, den finns egentligen inte för allt är bara pulver och magi. Jag mindes världen som min hjärna ville att jag skulle se den. Den var grå, knappt värld att finnas till i. Men fan så bra jag skrev då.

Är det dö, så är det dö.

God natt.

2005-12-01

Henrik Möllbergs underbara resa genom Växjö

Om jag känner för att skriva finns det olika forum för det, men nu valde jag bloggen. Det är nog mest för att den inte skall känna sig så ensam, för det var ett tag sen nu som jag klappade den.

Den här veckan har jag under förhöjd kroppstemperatur och allmänt bedövade sinnen som en följd av kraftig förkylning, plågat mig hela vägen till Växjö. Där försökte jag se intressant ut under ett två timmar långt möte med min huvudsakliga uppdragsgivare. Ja, jag säljer ord till dem, det är det jag lever på så att säga. Det var inte speciellt svårt att se sådär intressant ut. Superlativer haglade, vänliga blickar utbyttes och mutor togs emot under millisekunder av stor etisk vånda.

Den här veckan har jag så ägnat åt att väga för och emot. Och i morgon ska jag lämna ett besked. Därför får ni, mina vänner, tåligt vänta till dess.

kram