It was beautiful - just the three of us and noone else around

Nevada i Göteborg. Jag mår ganska dåligt och inte ens ett glas vitt kan ändra på det. Jag måste fundera på varför. Så checklista kolon, är jag på fulldos? Ja det är jag. Har jag skäl? Nja, okej då, kanske. Men inte så att jag ska bry mig så mycket om det, det ska så lätt gå att glömma. Det ska inte vara någon följetong i en fånig blogg dag efter dag.

Vi koncentrerar oss på annat i stället. Till exempel är NK i Göteborg mindre än NK i Stockholm. La Gondola är inte en prisvärd italiensk restaurang. Det finns ett väldigt fint naturreservat i närheten i någon invandrartät stadsdel som jag tyvärr har glömt bort namnet på. Naturreservatet har också fin natur och fina vattendrag. Markus familj är intressant och avslappnad att vara med.

Nja, det här fungerade inte.

"Kom upp och se mig. Få mig att le."

Världen är så grå så grå idag, jag har glömt alla dekolltage och foxy-byxor och hot pants nu, det finns något viktigare på agendan. Två tindrande ögon och världens vackraste leende, och jag skulle kunna göra allt för de där ögonen igen.

Och jag vet att det är fånigt att jag, att hon, att vi. Att tänka så nu, att jag, att hon att vi, att det skulle bli nåt sånt som vi, som oss, som om, som om...

Jag glider fram på räls genom Sverige, fast jag helst vill ligga nerbäddad under täcket idag, lyssna på världens sorgesammaste musik och verkligen förlora mig själv i världens eviga ondska och kanske ibland en stund drömma mej tillbaks igen, och igen, och igen, till något som hände för ett liv sedan, med ficklampa och blygaste vinkning.

(hoppas hoppas hoppas nu att ingen läser det här)

I natt ska jag stirra på ett Göteborgskt innertak och somna på golvet bredvid Markus säng. Vi har gjort Göteborg, vilket tydligen innefattar att vandra på Liseberg och äta Lasses special på en korvmoj på Heden.

Panik. Estland är långt borta.

Flashbox + Flashlite = sant

Jag klev ut ur lägenheten, som om det var första gången någonsin. I trappan upp fanns en balkong mot innergården. Jag gick dit, och det luktade friskt där ute, som om det hade regnat (vilket det också hade gjort). Ficklampan vilade i högerhanden, och jag riktade den rakt ut i ingenting. Rakt ut, rakt över, där fanns det lägenheter, som om vilka lägenheter som helst. Men kanske fanns det något där som skulle ge en känsla av samhörighet, kanske skulle två världar komma lite lite närmare varandra. Jag släckte och tände ficklampan lite på måfå. Skulle det hända något skulle det hända något nu.

Jag tittade åt höger men jag såg inget. Men så, rakt fram, en fönsterlampa som tändes. Och släcktes. Och tändes. Och släcktes. Jag vinkade och log. Hon vinkade tillbaka. Så hon fanns i alla fall, inte för att jag någonsin trott att hon bara var pixlar och ett namn på en datorskärm. Men att alla de där orden kommit från det där fönstret.

Proppen i örat, den svullna foten, allt det onda, det är inte ont idag. Det är en smekning.

Sad on screen, merry in life

Oxana beskrev mig enligt rubriken, och det lär väl stämma. Det finns ju ingen anledning att se glad ut när ingen annan ser på. Men usch, så fel det där lät. Jag menar nog också - faktiskt, också - att jag har fler anledningar att vara glad när jag inte är ensam och själv. Jag tyckte om hennes beskrivning. Men ibland kan hon konsten alltför bra. Att såra.

Idag har varit en kolossalt dålig dag, men jag sover väldigt fint och bra nu. Alldeles för mycket till och med, eftersom det finns väldigt få anledningar att vara vaken. När man sover kan man dock drömma något, till och med något fint.

Jag kastade in handduken idag, och ska gå upp i fulldos igen. Med medicin är jag kanske ingenting, jag klipper alla band med känslorna, MEN JAG TRIVS.

Så jävla värt ett lock

Dennis säger att det är stelt på dramaten. Klart det är det. Människor blir så otroligt osäkra när de inte får vara som de vill. Inte vara människa. Det är friare att vara ytlig.

Jag tänkte filosofera kring varför sex ses som så fult idag. Men det kan vänta till en annan dag. Jag vaknade upp i ett genomblött tält idag, på en genomblöt arvikafestival. En stund senare tog jag mina saker och gav mig iväg till en tågperrong och väntade på morgonen där (tältet lämnade jag dock kvar). Jag var inte ensam. Leriga människor i dreads. Jag sov. Sedan sov jag mig hem, 0ch jag sov jag sov jag sov. Ett blött tält och massor av människor är inte det bästa stället för kvalitetssömn. Jag hade uppskattat att vara ensam på en arvikafestival om det hade varit varmt och fint väder.

Sedan drömde jag att alla mina vänner dog.

Om någon skulle sagt till mej att

Du hörredu Flashbox, på Arvikafestivalen kommer du att dra på dej en förkylning, vada i ösregn och sedan få ett lock för öronen som kanske aldrig går bort

Då hade jag nog stannat hemma. Även om de sedan också sagt

men du kommer få uppleva världens vackraste konsert.

Ja även då hade jag stannat hemma. Men det är ganska onödigt att tänka på saker som inte går att göra ogjorda. Jag har en förkylning. Jag har ett lock för örat. Men jag har sett Laleh på Arvikafestivalen, och det var så fint så fint så fint. Hon är märklig. Jag förstår att människor förknippar henne med Di Leva. Särskilt när hon pratar om kärlek, och att ni blir jag och jag blir ni och hon verkar till och med tro på det själv.

Och hon verkar så grymt självsäker när hon står där på scen. Det känns som om hon inte borde ha haft någon anledning att behöva ha tänkt på allt det där hon sjunger om. Allt det där komplicerade. Hon skulle kunna vandrat obemärkt förbi bara som någon vem som helst. Hon är så närvarande på scen, och i närvaron är hon mer frånvarande än någonsin. Liksom flyger iväg. Flyger långt långt bort, men kommer alltid tillbaka till scenen, hela tiden, varje stund, varje sekund. Förklarar verserna, peppar publikhavet. Säger att hon älskar på riktigt, och det känns till och med som på riktigt. Trots att hon sjunger för ett hav av fjortisar. Och så skönt när hon sjunger Kom Tilda:

Kom vi flyttar Tilda, vad ska vi göra här?
Festa, shoppa, supa, konsumera?

Inför alla dessa. Som inget hellre vill än göra just det.

Och jag har aldrig sovit så gott som på hemresan idag. Dyrköpt sömn men alldeles djup och perfekt. Jag minns tre händelser, tre uppvaknanden. Först när konduktören knuffade på mej och ville se biljetten. Sen när en resenär knuffade på mej och ville ha platsen bredvid. Sen en sista gång när mobiltelefonen väckte mig för att jag skulle gå av.

Jag har en förkylning och ett lock, men det var det fan värt.

Gelatinkapslar och hirsmjöl är intet att fluddra på

Jag är tillbaks i ettan på Väster Tull igen, efter en sista taxiresa som blev mycket dyrare än hela bussresan från Stockholm. Hej igen dyra Sverige, lugna Sverige, varma Sverige, och vackra fina Norrköping. Det var alldeles mjukt och behagligt att gå i de gamla fotspåren över saltängsbron igen.

Tobias var som vanligt, och allt var ganska mycket som vanligt här i Norrköping. Jag väntar på att Linden skall byggas om helt i glas, det är min vision. Men så här långt ser det mer ut som ett gangsta gettho än något köpcentrum. Jag har fått en ny granne. En vedugnspizzeria. Inte helt oävet, men inget att döda för heller - jag menar det var väl inte som att den här staden led någon brist på pizzerior innan heller.

Jag mår fortsatt ganska segt. Aptiten går på lågvarv, känner mig nedstämd, är tidvis orolig för något luddigt diffust som jag inte har någon aning om vad det är. Jag har i alla fall bestämt mig för att jag ska flytta till Tallinn om det nu går vägen med uthyrningen av min lägenhet här. Jag saknar Tallinn, Tallinn är fint. Inte bestämt mig sådär som att jag går och skruvar på beslutet, kanske ändrar mig i morgon, sover på saken, väger för och emot på precisionsvåg. Jag ska bli mer bestämd. Det bestämde jag också när jag satt på planet hem från Estland. Därför så har jag bestämt att jag ska flytta till Tallinn, och bo där ett år åtminstone. Och då blir det så. Och jag har bestämt att jag ska äta samma Paroxetin-dos som jag gör nu fram till den tjugosjunde åtminstone, och då blir det så. Jag har vidare bestämt att jag ska ner under 80 kilogram igen. Och då blir det så.

Sverige ur ett finlandssvenskt perspektiv (eller: fylledravel) (eller: sista natten i Tallinn)

Enligt en plakat finlandssvensk jag nyss träffade på Club Venus är svenska tjejer väldigt snygga, sociala, och har den bästa mentaliteten. Detta är inget jag själv har noterat, men det kan kombineras med en teori av en annan finlandssvensk, nämligen min vän Markus. Markus kan hamna i något som han själv benämner utlands-mode, vilket alltså är ett tillstånd som man automatiskt hamnar i när man är utomlands. Detta inbegriper en hel massa saker, men den främsta är nog ändå att man själv blir mer social, vilket också kan uppfattas som att andra människor i landet man befinner sig är mer sociala än de i sitt eget hemland. Hängde ni med?

För att summera lyckade och mindre lyckade händelser den senaste tiden här i Tallinn. Jag misslyckades med att prata med de söta fjortisarna som liftade från Pärnu till Tallinn som vi plockade upp. Jag misslyckades därefter med att påpeka för söta tjejer i klädaffärer att de var just söta. Därefter har jag just idag lyckats med konststycket att få en söt servitris e-postadress, jag har också lyckats med att skriva en lapp till en söt flicka på ett uteställe om att hon var just söt (hon tog dock inte emot lappen). Jag har också påpekat att jag gillade en snygg flickas bälte, och att bältet i fråga hade samma färg som mina svettband, trots att svettbanden i fråga var orange och att bältet i fråga var rosa. Jag har vidare lyckats få samma snygga flicka att klämma på min rumpa och jag har klämt på hennes rumpa. Sedan har jag gjort ett tafatt raggningsförsök i en soffa med en helt annan söt flicka. Till sist följde alltså diskussionen med det finlandssvenska fyllot.

Jag har också träffat Olga, Oxanas kompis, vilket visade sig vara en civiliserad människa som råkade vara både söt, trevlig, rolig, charmig och easygoing som det heter.

Så allt som allt ska det alltså vara en ganska positiv dag egentligen. Men det fattas något. Typ fem milligram Paroxetin.

Good night Estonia, you look beautiful tonight.

Lugn och fin, Paroxetin

För några dagar sedan fick jag för mig att det skulle vara en otroligt bra idé att sänka min medicindos ett litet snäpp, eftersom jag ändå mår så stabilt och bra dessa dagar. Nu så här 5-6 dagar senare undrar jag om det verkligen var det. Jag vet inte om jag känner för att gå omkring och tycka att livet suger, även om det har sin finess det också.

Jag måste måste måste gå ner i vikt nu. Estland göder mig bortom allt förstånd. Jag har inte vägt mig men jag vet, för daniel har pengar och jag äter. Daniel har speglar och jag känner. Primitiva biologiska instinkter är jag svag för, i mer än ett fall är det livet för mig.

Vi lämnar Riga och Lettland nu. Det känns som att allt som vädjar till primitiva instinkter i Estland är sju cykelturer värre i Lettland. Porrklubbar här, porrklubbar där, och turistguider som inte bara annonserar för porrklubbar utan verkligen pushar för Riga som sexköparnas paradis. Här finns till och med artiklar om hur man förför (förstör?) lettiska flickor. Lite lagom tragiskt sådär, kan man tycka. Och råden sen då?

The gentleman always pays. It's a rule. Get used to it. After all, what's the good of a girl looking gorgeous if she has to buy her own drinks?

Med mera. Känns som hämtat ur något gammaldags. Men tänk om det är rätt och jag har fel? Tänk om kvinnor vill slåss med kroppen som vapen ändå? Det där äta överleva föröka sig som Krister alltid pratar om; livets mening. Tänk om var och en ska sörja för överlevnaden, männen bistår kvinnorna med maten och kvinnorna bistår männen med förökandet. Tänk om det är så meningslöst? Meningslösa drifter är svåra att försvara, men ändå finns de och jag vet inte om vi ska tycka något om dem eller vilja bli av med dem eller varför eller nånting.

Vi passerade gränskontrollen och Lettland blev just Estland. Att åka in i Estland känns som att komma hem. Från ociviliserade Lettland till vårt kära välordnade hemland. Som att komma från utlandet hem till Sverige, men nu är det Estland, det där sunklandet som vi knappt trodde var ett grannland, där det knappt finns bil och väg, det man knappt vet var det ligger, dit torskarna åker och torskar på Tallinn. Det där Estland har blivit hem - vem trodde det?

Jag har börjat tänka för mycket igen. Jag trodde nog ändå inte att jag hade den här negativa inställningen till livet egentligen. Jag trodde det hörde till en svunnen tid. Jag leker med tanken, men när jag har lekt klart ska jag ta mina tabletter igen.

I am sick and tired of them already, I can't understand how you can eat them all the time.

Sa Oxana, medan jag krispade vidare på popcornen. Krisp krisp. Oxana skulle komma på besök, i morgon. Onsdag klockan elva, sa hon, vilket i praktiken visade sig vara klockan elva idag. Det illustra besöket föranledde ett abrupt uppvaknande, en snabbdusch och en busstur till ett nöjesfält i Tallinn. Tallinns Tivoli får Gröna Lund och Liseberg att framstå som utopiska mästerverk. Här gick det dock att leka med bilar som krockar och bilar som inte krockar. Och det gjorde vi.

Helen säger att allt är mysigt perfekt i Sverige, jämfört med i Tyskland där allt är för perfekt och systematiskt och organiserat in absurdum. Men jag tycker nog ganska bra om det här halvperfekta här, det här att alla hus inte måste se likadana ut. Som i Norrköping där alla hus målas gula. Gud så trött jag är på det.

Och Gud så trött jag blev nu. God natt.

Oxana är Oxana är Oxana (är Oxana är Oxana är Oxana)

Att vara turist är speciellt. Människor verkar automatiskt bli otroligt intresserade av allting, av strutsmuseum och klostervandringar och ditten och datten som det tidigare inte har märkts ett uns av intresse för tidigare. Märkligt. Jag är inte mycket för att göra saker egentligen, saker som är speciella för en ort där jag befinner mig som turist. Okej, självfallet finns det anledningar att titta på vad den orten har att erbjuda bland det som ligger i min intresse-sfär, men den breddas inte automatiskt till att inkludera även pälsar, gammalt rakvatten och surkålens historia, bara för att det råkar finnas muséer för just sådana saker där jag befinner mig.

Igår hade vi filmkväll med Oxana. Oxana faller under kategorin flickor, av förklarliga skäl. Flickor var också sedan tidigare i min intressesfär, vilket även är fallet här i Estland. Dock känns detta intresse väldigt förstärkt här av någon anledning som jag inte själv begriper mig på. Det kan vara att estniska flickor är mer intressanta än de svenska, ja inte fan vet jag. Det är inget jag egentligen vill lägga ner energi på att tänka på heller. Inte mer än vad jag redan tänkt i alla fall, det räcker så bra så.

Jag ska träffa henne igen i övermorgon i alla fall och jag vill det. Varför vet jag inte men jag vill det. Och jag vet inte vart det här ska bära eller vad själva meningen med allt är. För hon bor här och jag bor i Sverige som är långt långt bort från här, och allt som finns här. Och hon är liksom placerad här, och hon kommer nog aldrig att riktigt hamna i svensk kontext, det skulle nog inte gå så bra ihop med köttbullarna och de vita husknutarna. Hon är nog lite vacker för sädesfälten.

Allt det där med rista namn i trädstam, våra veckolånga break-ups, alla sena nätter, alla frågor som aldrig fick svar. Skulle det verkligen sluta på en nöjespark en onsdageftermiddag, för att sedan bli till ett tomt intet?

I Sväääääääääje kommer detta att kännas enormt avlägset tror jag. 16 dagar som blivit en väldigt lång natt, men man ska vakna och en natt ska inte vara för evigt, och tänk Henrik tänk, detta har aldrig känts som det ska kännas. Det är inte här du vill vara egentligen.

Ryska våtservetter och fluffig engelska i Tartu [:taaaaato]

Raili pratar engelska så att man blir knäsvag, liksom rullar r:en alldeles perfekt och alldeles lagom länge. Liksom betonar så vackert och pratar så tydligt så man förstår och man kan ju bara inte göra annat än gilla henne.

Triinu finns på riktigt, det känns nästan konstigt att alla de här människorna som det har pratats om än hit än dit i Norrköping, att nu kommer de alla (påenochsammagång) och liksom finns på riktigt. Oxana är något av ett mysterium, jag vet inte om det finns något jag kan nämna som jag uppskattar hos henne. Hon är ingen elak bitch som skulle svika, men det är ju å andra sidan ganska låga krav på en medmänniska. Hon är ett komplett mysterium. Jag förstår mej inte på henne, jag kan aldrig tänka mig att en sådan människa som hon existerar i Sverige och jag kan inte riktigt se hur jag skulle träffa en sådan som hon ännu en gång om hon bodde där hemma. Ändå känner jag att det vore ganska trevligt att träffa henne igen. Vi har liksom knutits samman på nåt sätt, hon är den jag kommit närmast här.

Hon har haft sin stortå mot min vrist och hon har en liten liten våtservett i sin ficka som sitter på hennes tre kvartslånga kortbyxor. Ganska låga krav, men hon är så exotisk, exotiskt rysk, exotiska våtservetter, exotiskt smal och exotiska strumpbyxor. Inget man förstår, ingen man förstår. Någon man kan prata med utan att egentligen göra något annat än att sätta luften i gungning. Och av någon anledning verkade hon inte vilja gå hem. Jag är verkligen exotiskt oförstående till detta. Men måste man alltid vara rationell? Hon får stanna här i mitt estniska jag tror jag. Jag tror hon blir bra här, hon ska nog inte flytta in i min verkliga personlighet. Jag tror inte att det riktigt finns plats för henne där.

Eldskulpturer framför Atlantis kan ses under Hanseatic Days i Tartu. Men som vanligt var det något med människorna som tilldrog min uppmärksamhet. Nåt med de kvinnliga, nåt med kläderna. Inget man förstår sig på, det här fotograferandet är ganska meningslöst egentligen, men vem har sagt att man alltid måste vara rationell?