Så jävla värt ett lock

Dennis säger att det är stelt på dramaten. Klart det är det. Människor blir så otroligt osäkra när de inte får vara som de vill. Inte vara människa. Det är friare att vara ytlig.

Jag tänkte filosofera kring varför sex ses som så fult idag. Men det kan vänta till en annan dag. Jag vaknade upp i ett genomblött tält idag, på en genomblöt arvikafestival. En stund senare tog jag mina saker och gav mig iväg till en tågperrong och väntade på morgonen där (tältet lämnade jag dock kvar). Jag var inte ensam. Leriga människor i dreads. Jag sov. Sedan sov jag mig hem, 0ch jag sov jag sov jag sov. Ett blött tält och massor av människor är inte det bästa stället för kvalitetssömn. Jag hade uppskattat att vara ensam på en arvikafestival om det hade varit varmt och fint väder.

Sedan drömde jag att alla mina vänner dog.

Om någon skulle sagt till mej att

Du hörredu Flashbox, på Arvikafestivalen kommer du att dra på dej en förkylning, vada i ösregn och sedan få ett lock för öronen som kanske aldrig går bort

Då hade jag nog stannat hemma. Även om de sedan också sagt

men du kommer få uppleva världens vackraste konsert.

Ja även då hade jag stannat hemma. Men det är ganska onödigt att tänka på saker som inte går att göra ogjorda. Jag har en förkylning. Jag har ett lock för örat. Men jag har sett Laleh på Arvikafestivalen, och det var så fint så fint så fint. Hon är märklig. Jag förstår att människor förknippar henne med Di Leva. Särskilt när hon pratar om kärlek, och att ni blir jag och jag blir ni och hon verkar till och med tro på det själv.

Och hon verkar så grymt självsäker när hon står där på scen. Det känns som om hon inte borde ha haft någon anledning att behöva ha tänkt på allt det där hon sjunger om. Allt det där komplicerade. Hon skulle kunna vandrat obemärkt förbi bara som någon vem som helst. Hon är så närvarande på scen, och i närvaron är hon mer frånvarande än någonsin. Liksom flyger iväg. Flyger långt långt bort, men kommer alltid tillbaka till scenen, hela tiden, varje stund, varje sekund. Förklarar verserna, peppar publikhavet. Säger att hon älskar på riktigt, och det känns till och med som på riktigt. Trots att hon sjunger för ett hav av fjortisar. Och så skönt när hon sjunger Kom Tilda:

Kom vi flyttar Tilda, vad ska vi göra här?
Festa, shoppa, supa, konsumera?

Inför alla dessa. Som inget hellre vill än göra just det.

Och jag har aldrig sovit så gott som på hemresan idag. Dyrköpt sömn men alldeles djup och perfekt. Jag minns tre händelser, tre uppvaknanden. Först när konduktören knuffade på mej och ville se biljetten. Sen när en resenär knuffade på mej och ville ha platsen bredvid. Sen en sista gång när mobiltelefonen väckte mig för att jag skulle gå av.

Jag har en förkylning och ett lock, men det var det fan värt.