Gelatinkapslar och hirsmjöl är intet att fluddra på

Jag är tillbaks i ettan på Väster Tull igen, efter en sista taxiresa som blev mycket dyrare än hela bussresan från Stockholm. Hej igen dyra Sverige, lugna Sverige, varma Sverige, och vackra fina Norrköping. Det var alldeles mjukt och behagligt att gå i de gamla fotspåren över saltängsbron igen.

Tobias var som vanligt, och allt var ganska mycket som vanligt här i Norrköping. Jag väntar på att Linden skall byggas om helt i glas, det är min vision. Men så här långt ser det mer ut som ett gangsta gettho än något köpcentrum. Jag har fått en ny granne. En vedugnspizzeria. Inte helt oävet, men inget att döda för heller - jag menar det var väl inte som att den här staden led någon brist på pizzerior innan heller.

Jag mår fortsatt ganska segt. Aptiten går på lågvarv, känner mig nedstämd, är tidvis orolig för något luddigt diffust som jag inte har någon aning om vad det är. Jag har i alla fall bestämt mig för att jag ska flytta till Tallinn om det nu går vägen med uthyrningen av min lägenhet här. Jag saknar Tallinn, Tallinn är fint. Inte bestämt mig sådär som att jag går och skruvar på beslutet, kanske ändrar mig i morgon, sover på saken, väger för och emot på precisionsvåg. Jag ska bli mer bestämd. Det bestämde jag också när jag satt på planet hem från Estland. Därför så har jag bestämt att jag ska flytta till Tallinn, och bo där ett år åtminstone. Och då blir det så. Och jag har bestämt att jag ska äta samma Paroxetin-dos som jag gör nu fram till den tjugosjunde åtminstone, och då blir det så. Jag har vidare bestämt att jag ska ner under 80 kilogram igen. Och då blir det så.