Lugn och fin, Paroxetin

För några dagar sedan fick jag för mig att det skulle vara en otroligt bra idé att sänka min medicindos ett litet snäpp, eftersom jag ändå mår så stabilt och bra dessa dagar. Nu så här 5-6 dagar senare undrar jag om det verkligen var det. Jag vet inte om jag känner för att gå omkring och tycka att livet suger, även om det har sin finess det också.

Jag måste måste måste gå ner i vikt nu. Estland göder mig bortom allt förstånd. Jag har inte vägt mig men jag vet, för daniel har pengar och jag äter. Daniel har speglar och jag känner. Primitiva biologiska instinkter är jag svag för, i mer än ett fall är det livet för mig.

Vi lämnar Riga och Lettland nu. Det känns som att allt som vädjar till primitiva instinkter i Estland är sju cykelturer värre i Lettland. Porrklubbar här, porrklubbar där, och turistguider som inte bara annonserar för porrklubbar utan verkligen pushar för Riga som sexköparnas paradis. Här finns till och med artiklar om hur man förför (förstör?) lettiska flickor. Lite lagom tragiskt sådär, kan man tycka. Och råden sen då?

The gentleman always pays. It's a rule. Get used to it. After all, what's the good of a girl looking gorgeous if she has to buy her own drinks?

Med mera. Känns som hämtat ur något gammaldags. Men tänk om det är rätt och jag har fel? Tänk om kvinnor vill slåss med kroppen som vapen ändå? Det där äta överleva föröka sig som Krister alltid pratar om; livets mening. Tänk om var och en ska sörja för överlevnaden, männen bistår kvinnorna med maten och kvinnorna bistår männen med förökandet. Tänk om det är så meningslöst? Meningslösa drifter är svåra att försvara, men ändå finns de och jag vet inte om vi ska tycka något om dem eller vilja bli av med dem eller varför eller nånting.

Vi passerade gränskontrollen och Lettland blev just Estland. Att åka in i Estland känns som att komma hem. Från ociviliserade Lettland till vårt kära välordnade hemland. Som att komma från utlandet hem till Sverige, men nu är det Estland, det där sunklandet som vi knappt trodde var ett grannland, där det knappt finns bil och väg, det man knappt vet var det ligger, dit torskarna åker och torskar på Tallinn. Det där Estland har blivit hem - vem trodde det?

Jag har börjat tänka för mycket igen. Jag trodde nog ändå inte att jag hade den här negativa inställningen till livet egentligen. Jag trodde det hörde till en svunnen tid. Jag leker med tanken, men när jag har lekt klart ska jag ta mina tabletter igen.