Frostiga frostiga hjärtan som slåss... (dag #4 i Tallinn)

Jag sitter på golvet på Daniels balkong. Det luktar Tallinn här, och det är förknippat med en massa bra, men jag vet inte vad jag ska tycka om allt det här egentligen. Tallinn ser så oerhört lyckat ut, men jag är helt säker på att det finns en hake, kanske en hel armé av hakar någonstans. Någonstans finns det gråtande människor, trasiga själar, allt är inte vad det verkar. Visst, det är bara en känsla, men den är så jävla verklig.

Klick. Så sa min fot idag, och sedan gjorde den tre gånger så ont. Haltar. Doktor Oinus Får titta på den i morgon, efter att jag träffat Triinu i Tartu. Jag vet inte vad som är meningen med allt det här egentligen, med alla dessa människor, men något säger mig att jag måste måste måste träffa dem. Men varför blir allt så annorlunda jämfört med hemma, det är väl inte att jag inte har tid eller råd eller lust? Nej det är väl inte det. Det är väl nåt med luften här. Eller disciplinen hemma. Eller Sverige. Eller att vara långt långt bort från den trygga fasta punkten hemma och allt som spelar någon roll och betyder något.

(julies vita vita vita tänder är så fina fina fina, och alla andra här, de man kan döda för, de som gjort allt för att man ska döda för dem. De med navel med piercing och dekolleterade tröjor, de med hår som julies, sånt man kan döda för, de med sexy sexy supergirl-tryck på rumpan och överallt, de med hotpants, de med tajta kläder, de med allt och allt i ett. Och sedan att komma hem och veta det där och titta på skärmen och se någon som bara klivit upp ur sängen och inte tittat sig i spegeln och inte ens ansträngt sig det minsta vara sötast av dem alla. Så fint, så otroligt fint att hon, just hon som förtjänar det mest av alla, slog dem. Alla.)