"Kom upp och se mig. Få mig att le."

Världen är så grå så grå idag, jag har glömt alla dekolltage och foxy-byxor och hot pants nu, det finns något viktigare på agendan. Två tindrande ögon och världens vackraste leende, och jag skulle kunna göra allt för de där ögonen igen.

Och jag vet att det är fånigt att jag, att hon, att vi. Att tänka så nu, att jag, att hon att vi, att det skulle bli nåt sånt som vi, som oss, som om, som om...

Jag glider fram på räls genom Sverige, fast jag helst vill ligga nerbäddad under täcket idag, lyssna på världens sorgesammaste musik och verkligen förlora mig själv i världens eviga ondska och kanske ibland en stund drömma mej tillbaks igen, och igen, och igen, till något som hände för ett liv sedan, med ficklampa och blygaste vinkning.

(hoppas hoppas hoppas nu att ingen läser det här)

I natt ska jag stirra på ett Göteborgskt innertak och somna på golvet bredvid Markus säng. Vi har gjort Göteborg, vilket tydligen innefattar att vandra på Liseberg och äta Lasses special på en korvmoj på Heden.

Panik. Estland är långt borta.