Flashbox + Flashlite = sant

Jag klev ut ur lägenheten, som om det var första gången någonsin. I trappan upp fanns en balkong mot innergården. Jag gick dit, och det luktade friskt där ute, som om det hade regnat (vilket det också hade gjort). Ficklampan vilade i högerhanden, och jag riktade den rakt ut i ingenting. Rakt ut, rakt över, där fanns det lägenheter, som om vilka lägenheter som helst. Men kanske fanns det något där som skulle ge en känsla av samhörighet, kanske skulle två världar komma lite lite närmare varandra. Jag släckte och tände ficklampan lite på måfå. Skulle det hända något skulle det hända något nu.

Jag tittade åt höger men jag såg inget. Men så, rakt fram, en fönsterlampa som tändes. Och släcktes. Och tändes. Och släcktes. Jag vinkade och log. Hon vinkade tillbaka. Så hon fanns i alla fall, inte för att jag någonsin trott att hon bara var pixlar och ett namn på en datorskärm. Men att alla de där orden kommit från det där fönstret.

Proppen i örat, den svullna foten, allt det onda, det är inte ont idag. Det är en smekning.