Det finns diverse smarta knep att mildra sina sömnproblem på, enligt självutnämnda experter, livsstilsmagasin och huskursböcker. Ett är att äta banan med mjölk, ett annat är att mentalt ta alla sina problem och lägga dom i en påse och hänga dom på en trädgren utanför fönstret innan man går till sängs. Min gode vän D har prövat båda dessa, och ungefär tusen andra som har varit helt verkningslösa. Hans lilla vita hjälte heter Propavan.
Mina vita hjältar har hetat Melatonin, men tyvärr har dom oförklarligt blivit lika verkningsfulla som sockerpiller. Det gör nätterna ganska plågsamma, om man inte har en fetisch för att ligga och vrida sig i sängen i 15 timmar i ett zombie-aktigt tillstånd för att inse att man har sovit kanske en 15 minuter sammanlagt, och sedan gå upp och tillbringa tiden utanför sängen i samma zombie-aktiga tillstånd. Och det har inte jag.
De senaste fyra dagarna har jag varit i Göteborg, och fortsatt mitt experimenterande efter sömn på kemisk väg, och jag tror mig ha funnit något som kan fungera: Lergigan. Även om dagen-efter-tröttheten är svårartad så har jag faktiskt sovit gott de senaste två nätterna, och det har varit skönt och välbehövligt. Framför allt för att dagarna mest har bestått av tunghäfta, hemlängtan och förvirringstillstånd över relationen till K, som jag besökte, bodde hos och smulade ner sängen med chips hos.
Och K och jag som tidigare har varit någon form av kärleksfull enhet har ebbat ut och förvandlats till något som ingen av oss kände oss nöjda med. Under mitt besök distansierade sig K lite mer för varje sekund, vilket gjorde enhetens uppbrott naturlig. Men ändå smärtsam och svår, tro inte annat. Jag hade en ambition när jag åkte till Göteborg, och den var att jag ändå ville försöka få oss att bli till något värdigt, att inte låta det ta slut nu. Men fler och fler sekunder av distansiering gjorde att det inte kändes som att det fanns något kvar att bygga på, K:s monologer inför mina tårar gjorde att allt kändes längre bort än någonsin.
Således, under tillredningen av vår gemensamma mat,
pasta med veggiefärssås, då tog det slut för oss. Och det kändes relativt bra just där och då ändå. Men onsdagens singelliv hos K kändes mer som en transportsträcka mot torsdagens tågbiljett hem till Växjö igen. Tiden tillsammans blev ett enda stort tomrum och jag hade ingen energi att fylla den med.
Tills natten kom, och jag låg under täcket igen, för sista gången hos K. Med mycket alkohol för att dölja den ytterst obekväma, uppkomna situationen. Blöt natt på Kellys. Snus.
Och så vidare. Och med tankar och känslor dolda under alkohol kändes allt just då rätt bra. Bredvid mig låg ju K tätt intill, för sista natten. Bredvid K låg så K:s vän J, som också varit med under kvällen och drickandet, Kellys, jag-har-aldrig-leken, fylleätandet, spårvagnsåkandet, dansandet, sjungandet, och den intima återföreningen med K:s sammanboende M.
Och där i sängen tryckte jag mig ännu lite närmare K, som tryckte lite lite tillbaka och jag smakade på hens läppar igen, för första gången detta Göteborgs-besök, första gången utan några knutna band längre, sista natten i Göteborg. Mina fingrar vandrade på hens kropp, mot hens troskant, försiktigt försiktigt längs troskanten, sakta vidare under täcket under tyget mot huden. Vilket var samma stund som jag hörde hens andetag och insåg att det här var inte alls vad jag trodde att det var. Min illusion, att för en stund försöka glömma det faktum att jag och K inte längre var något par, att vi inte hade något förhållande längre, den krossades av vad jag såg och vad jag hörde.
Jag befann mig vara mitt inne i en ofrivillig trekant. Jag och K var ingen given enhet längre, nu var det den temporära enheten Jag och K och J tillsammans. Och under några minuter kunde jag inte tänka något alls och visste inte alls vad jag skulle göra, det enda jag visste var att varje själslig atom i min kropp förtvinades, och jag kände hur hela min kropp skakade av olust och jag mådde fysiskt illa och ville försvinna ut ur den tredjedel av sängen som var min. Jag försökte vilja tycka att det här som hände var helt okej, men det kunde jag verkligen inte förmå mig att göra. Jag pressade mig så långt bort från allt som jag bara kunde, vilket inte var så många centimetrar, men ändå några. Väggen blev min vän och jag tryckte mig tätt intill och helst ville jag försvinna genom den, helst ville jag försvinna bort från mig själv och jag förstod inte varför jag gjorde det här mot mig själv, men jag kunde bara inte förmå mig att lämna min egen kropp och sängen, rummet, huset.
"What's the deal?" frågade K, och jag svarade att vi har ingen deal, jag visste att vi inte hade någon deal längre, jag är inte dum i huvudet. Men jag ville verkligen inte delta i det här, jag vill verkligen inte känna mina ögon blixtra sönder av svartsjuka. Inte just den här natten, så tätt inpå. Inte se den enhet jag för en gångs skull trott på -- på riktigt -- försvinna så påtagligt nära mig.
Kära dagbok, jag känner att mina ord inte räcker till för att förklara den där känslan av illamående som jag kände och som jag aldrig vill känna igen, som jag fortfarande känner och jag kan inte förstå att K tyckte eller trodde att detta skulle vara något som jag ville uppleva. Inte efter vad jag trots allt berättat under vår tid tillsammans, och det jag trots allt sagt medan K haft sina monologer inför mina tårar.
K, kände du mig verkligen aldrig bättre än så här?Nu har tåget rullat iväg från perrongen, och redan efter några minuter kändes Göteborg mycket, mycket långt bort. Jag har gråtit en tågresa hem, och aldrig förr har det väl varit skönare än nu att ha ett eget hem med en egen säng att somna i. Och det här känns i mig, det kan få verka hur töntigt som helst för alla er som läser det här, men för mig är det oregerligt sorgligt. Jag känner mig eländig, jag tror det finns mer kvar att förstå, men jag nöjer mej med detta för nu. Det blir för hårda tankar och för många tårar att försöka ta reda på vad som kommer att hända framöver. Jag tänker minuter framåt, förnekar resten. Förstår inte. Vill inte förstå. Ta bort ta bort ta bort.
Jag lägger hela Göteborg i en påse och hänger upp på en trädgren utanför fönstret, bara änglarna vet hur länge den får hänga. Nu ska jag sova; god natt.
