Lämna luddet i torktumlaren

Jag vill frälsa världen med Regina Spektors Apres Moi ikväll, det är bara det att alla redan har hört den...

Be afraid of the lame, they'll inherit your legs
Be afraid of the old, they'll inherit your souls
Be afraid of the cold, they'll inherit your blood
Apres moi le deluge, after me comes the flood

Minne. Balkong, nära Opaltorget i Tynnered i Göteborg. Svag kyla, biter mest för att jag inte har kläder på mig för att vara utomhus. Behagligt för årstiden annars säkert, jag minns inte riktigt. Sitter bredvid Karin och andas nikotin in ut in ut. Dricker lådvin. Det är fest, människosorl och basgång tränger genom balkongdörren ut till oss. Några timmar tidigare har vi hånglat för första gången men det var på vår tvåpersonsfest och genom hångel utfäster man inga löften, särskilt inte mellan oss, särskilt inte under alkoholens förrädiska luddiga inflytande. Det var väntat, men jag vet ännu inte om det kommer att ta oss någontans, ens om jag vill det. Kanske ska vi komma att byta saliv igen. Och igen och igen varje gång vi är fulla och röker på balkonger i Tynnered, kanske ska vi aldrig mera ses för att det är för långt bort till nästa tåg, kanske ska vi ta oss till grönare gräs var för sig, eller ta oss till vackrare världar tillsammans, kanske ska jag ta mig in i dig Karin och stanna kvar där för att där är det varmt och tryggt. Jag ser på dig ibland, vill veta vad du tänker. Var du ser dig bland allt det här? Jag känner mig manisk, men jag vill inte att det ska sluta just nu, vår första helg tillsammans känns mer som en början än ett slut.

En tjej från festen gör oss sällskap på balkongen och sätter sig på en stol bredvid oss. Hon tar också upp en cigarett. Frågar om jag och Karin är ett par. Jag säger ingenting, jag vill inte säga något. Klart vi inte är ett par, men här utvecklas det odefinierade relationer, rubba inte det nu, tack. Jag darrar fast det inte syns. Du sitter också tyst. Det dras några retoriska bloss på cigaretterna.

Jag säger att det är en svår fråga, det är så uppenbart inte på allvar. Du svarar att nej, vi är inget par. Men det är inte det du säger, det är allt det andra, strax innan. Jag säger inget, du säger inget, och du och tystnaden och blossen är mera talande än alla ord. Tack, Karin.

 

Energiska stavgångare och problematiska mitt-i-vägen-människor

Det spännande mötet mellan cyklist och fotgängare vid omkörningar på kombinerade gång- och cykelvägar. Det finns i princip två intressanta typer av reaktioner på omkörning när man själv kommer som cyklist och kör om fotgängare. Det finns också de ointressanta, och det är de människor som går på rätt sida av vägen och som låter en cykla förbi som om ingenting hade hänt, men de är antingen ovanliga eller så friktionsfria att jag har glömt bort att de finns.

Ett. De energiska stavgångarna. De behöver inte ha några stavar och de ska icke förväxlas med vanliga stavgångare, som lika gärna kan placeras i kategori två eller i den friktionsfria onumrerade kategorin. De energiska stavgångarna vet vad en cykel är, vet vad en cyklist är. Har läst massor av böcker i ämnet omkörningar på kombinerade gång- och cykelvägar, repeterat flera gånger hemma med motionscyklar och en rullade kullis i bakgrunden. Testat alla möjliga underlag, alla möjliga vägar, vet precis hur de ska föra sig om en cyklist skulle närma sig bakifrån. När man cyklar bakom dessa vet man egentligen inte, förutom att de rör sig framåt med spänstiga steg, och nästan alltid på rätt sida av vägen. Ibland kan det ändå finnas anledning att plingeplonga med sin plingplongplinga på styret, exempelvis om två energiska stavgångare rör sig framåt i bredd. De energiska stavgångarna organiserar sig då på ett led inom loppet av en tiondels sekund efter det att man börjat plinga. De vet redan innan vem som har vilken plats i ledet, vilken sida de ska gå på, och inget - absolut inget - lämnas åt slumpen. Disciplinerade föredömen på vägen, kort och gott.

Två. De problematiska mitt-i-vägen-människorna. Denna grupp ställer helt klart till med flest problem under de dagliga cykelturerna. Först döpte jag denna kategori till "De problematiska pensionärerna", men fann detta alltför generaliserande för min smak. Mitt generaliserande till trots vill jag ändå med emfas påpeka att det inte bara är pensionärer som faller inom kategorin. Empiriska studier visar ändock en klar övervikt på äldre människor, vilket antagligen kan förklaras av åldrandets implicerande av försämrat syn- och hörselseende. Det är alltså inte så att pensionärer skulle vara korkade, inte i högre utsträckning än några människor i samhället i alla fall. Dessa människor går hur som helst ofta mitt i vägen, vilket gör att man vid omkörning på cykel måste välja vänster eller höger sida lite på måfå, utan att någon av sidorna egentligen känns bra. När man befinner sig en bit ifrån dessa mitt-i-vägen-människor börjar de ana att någonting är på väg att hända bakom dem, och de vänder sig därför om i maklig takt. Tyvärr vänder de sig alltid åt den sida där man bestämt sig för att inte köra om, och blir därför mycket undrande till vad det skramlande ljudet kommer sig av.

Det är i detta tillstånd av förvirring man har sin gyllene chans att passera förbi en problematisk mitt-i-vägen-människa smärtfritt och utan att behöva kliva ner från cykeln och gå med fötterna, vingla mellan höger och vänster sida och leka chicken race. Mitt-i-vägen-människan märker nämligen ingenting, förrän det passerar en vindpust i nacken. Personen i fråga fortsätter då vridningen med huvudet ännu mer utan att se något på den andra sidan heller, och först efter att man har passerat förbi och dessutom kommit en bit kommer mitt-i-vägen-människan att inse vad som verkligen har hänt. En cyklist har kört förbi!

Problem kan uppstå om en mitt-i-vägen-människa är skarpsinnad nog att notera att en cykel verkligen är i antågande, eftersom personen i fråga då ändrar position i sidled, ofta i de mest häpnadsväckande av riktningar. Att plingeplongplinga hjälper sällan här eftersom det i sådant fall leder till ännu mer av förvirring, multipla sidledsförflyttningar och ökad risk för kollision som följd.

Nog om det.

Den dolda agendan

Jag tänker inte särskilt mycket på att många digitala aktiviteter på jobbet kan övervakas, och jag tänker nog mest att ingen ändå gör det. Vem skulle det i så fall vara? Skulle det till exempel vara P, när han "röjer bland skräpet på våning 3"? Varför skulle det tillhöra P:s arbetsuppgifter egentligen? Och J? Varför jobbar hon till 21-22 vissa kvällar, trots att hon alltid är på jobbet klockan 8 på morgonen?

Idag skulle utskriftsaktiviteten exempelvis innehålla ett intyg från ett gammalt sommarjobb, i webbläsarloggen skulle man hitta konstiga fetisch-kommunities och i MSN-trafiken en konversation om sexuell exklusivitet. Det är sånt jag bjuder på, snokare där. Och nu bjuder jag på det igen, men jag inbillar mig att den här halvhemliga bloggen är precis så lagom halvhemlig som det krävs för att ingen som jag inte vill ska koppla sakernas tillstånd ska kunna göra det.

Hösten är här och den kommande helgen ska jag sparka löv innanför promenaderna i Norrköping igen och höra gnisslet från orange spårvagnar medan jag promenerar mellan biograferna på filmfestivalen, från den ena prettofilmen till den andra. Det kommer att vara precis som vanligt, rödvin på världens bar, smygrökande med Hanna medan Joar sover i soffan, falafeltallrik på Norrtullsgrillen, hest skrikande med Tobias till Dan Fägerqvists tolkning av Vysotskij. Hela staden och natten kommer att vara full av vännerna och intrigerna igen. Givet förr, underskattat nu. Och jag kommer att älska det.