Du kan lita på mig. Ibland.

2005-10-25

Håll käften om du tänker nej

Alltså, det finns något som är nästan lika irriterande som att se en komedi på bio, och det är att se en film på bio som människor av någon anledning tror är en komedi. Vi ska då ha klart för oss att med komedi menar jag inte filmer som jag tycker är roliga, och som också klassas som komedier ibland, utan vad den breda biopubliken anser vara en komedi. Till exempel när Jim Carrey halkar på ett bananskal och människor skrattar som om det var första gången de såg en film över huvud taget (dessa människor blir i regel jävligt besvikna när de får se Jim Carrey i en seriös filmroll, som i till exempel Eternal Sunshine of the Spotless Mind).

Nog om detta. I lördags tog jag en sån där lott igen och gick på en bio som faktiskt är klassificerad som komedi av diverse filmsajter. Jag hade dock mina föraningar om att detta inte riktigt skulle vara en komedi, utan mer en film i min smak, det vill säga lite roliga poänger här och där av det subtilare slaget, men i sin helhet en mer eftertänksam rulle. Det visade sig dock vara rätt. Men: det hade kunnat spolieras. En film där publiken börjar ge ifrån sig diverse läten hänger inte bara på filmen, utan minst lika mycket på publiken. Och när publiken skrattar när det inte finns det minsta fog för det (från mitt perspektiv sett, naturligtvis) blir hela upplevelsen lätt misslyckad. Så vid filmens första bildruta ser vi en ledsen och korthårig Mikael Persbrandt sittandes i en bil med blod i pannan. Detta är vad vi ser. Detta är inte kul för fem öre. Men många i publiken var synnerligen roade av detta. Och jag blev i min tur synnerligen oroad av detta.

När det senare gick upp för publiken att filmen faktiskt inte var kul tystnade skrattsalvorna och de flesta lämnade säkert salongen med åsikten att filmen sög multipung. Det gjorde dock inte jag, men det hade kunnat bli så, om den förbenade publiken inte hade förstått att somna.

Min lilla teori är alltså att så fort en generell biobesökare får för sig att filmen han eller hon skall gå på är en komedi så hamnar denne redan långt före filmens början i någon sorts komedi-läge där hen helt enkelt skrattar åt precis allt, varesig det är roligt eller inte. Jag är helt övertygad om att nyss beskrivna filmklipp inte hade skrattats det minsta åt om alla hade varit förvissade om filmens verkliga karaktär. Vilket för övrigt är bevisat med empiri tidigare, då jag såg Dag och natt, som är en film av samma regissör, med samma huvudrollsinnehavare och samma handling, men med den enda skillnaden att den marknadsförs på ett mycket seriösare sätt.

En vän till mig har tidigare påtalat att det hela hänger på min inställning, och att bioupplevelsen kan bli trivsammare om man i stället ser på saken från ett mer lättsamt perspektiv. Ja det kan man förstås göra, och då kan man förstås tycka att alla filmer är bra också, eftersom man inte behöver ta dess handling så seriöst. Och man har därmed helt enkelt inga problem här i livet. Inga åsikter heller. Blah.

Detta har jag skrivit om tidigare, det är som ni förstår ett i-landsproblem som berör mig :-).

Och filmen var som ni kanske har förstått Bang Bang Orangutang. Det låter onekligen som slapstick, det lurar säkert en och annan, men den är faktiskt bra.




2005-10-07

Min t-shört luktar öl

I natt drömde jag mystiska saker om att jag såg en kortfilm på ungerska som var helt otextad, och jag ÄLSKADE den. jag letade efter ungersk-svenska ordböcker för att liksom ta reda på vad den handlade om EGENTLIGEN, men ändå, jag älskade den. Galet.

Sen drömde jag konstiga saker om att jag såg föräldrar vara elaka mot sina barn på offentliga platser och jag skulle ringa 112 och prata engelska för det här var i utlandet minsann, jag tror det var på Island, eller kanske i Estland, eller rentav Ungern vad vet jag? Och jag skulle hjälpa granne Hanna och hennes Mamma att stjäla pengar från människors stulna bankomatkort, men det ville jag förstås inte heller. Ringa 112 igen, fast jag tvekade massor, ville inte bli ovän och sånt. Och så var det nåt mer, jag gick omkring i något stort bibliotek eller om det var en bokhandel. Jagade böcker och hade det bra. Gick på toaletten direkt efter Gudrun Schyman, hon sa att det luktade illa på toaletten och att det var hennes fel. "Det är mänskligt" sa jag, förstående som jag är.

Förresten så luktade det inte alls särskilt illa. Skeva värld stackars Gudrun lever i.

2005-10-04

Loneliness is pornography to them but to us it is an art


Häromdagen träffade jag två klasskamrater till Aleqzia. Ovetandes om deras syskonskap, men slagen av deras likhet, frågade jag "är ni syskon?", varpå båda i kör och exakt samtidigt svarade:



Vi är enäggstvillingar!

Ja, vad ska man säga - gulligt?

Annars: hösten är vacker i år. Kanske kommer vintern också att bli det? Det är Filmfestival nu och en riktig filmfestivalshöst, alltså inte så varmt att man tror att det är sommar, och inte så kallt att man måste beklä sig med sju lager kläder för att kunna gå ut - alltså: alldeles lagom höst och filmfestival. Röda och gula löv på gatorna, de lägger sig automatiskt i små högar som är perfekta att sparka omkring i (för det åker väl inte omkring några fordon från vägverket för att skyffla på löv?).

Det har gått tre veckor sedan sist, Aleqzia har rufsat mycket mycket mycket mer sedan det jag skrev då. Men vart det där rufsandet leder vet jag inte, eller leder och leder förresten, som att det tvunget måst leda någon vart? Det är ju inte som att man säger så om vänskap, "vi får se vart det leder med Pelle och Kalle, vi är ju vänner nu men om några veckor är vi kanske nära vänner". Fast så är det väl kanske någon form av skillnad också. Det vet jag inte. Det har jag inte tänkt på.

Eller jo, det har jag tänkt jävligt jävligt mycket på, det var sånt där som jag och Dennis ägnade mest alla kvällar åt att driva nya hypoteser om varje kväll, i min orangeröda biblioteksdoftande soffa på våning 3, eller vid hans köksbords på våning 13 (den översta, med utsikt över idrottsparken). Då som var 2002 och kanske också 2003.

Men det är ju inte som att vi kom fram till något som det gick att diskutera sig fram till, utan det var ju mer någon känsla det där. Och jag tror att vi båda är ungefär lika kloka idag som då. Så nu leder jag inte något någonstans alls. Och det gör knappast Aleqzia heller, för hon tror inte på sådant säger hon. "jag tror inte på tvåsamhet" sådär, tramtram bara, och så tänker man lite på att nähej tänker man, där ser man. så tråkigt. kanske. Och så tänker man på att när jag var i den åldern så tänkte jag inte alls, och så blir det så fantastiskt att tänka på det och skillnaderna och sådär, och sedan svävar tankarna vidare utan mål och så har man kanske om man har tur glömt vart det hela började, om det där med tvåsamhet. Och så känns det bara bra. Det leder ingen vart, men det känns ändå väldigt väldigt bra. Men äsch, det klart det kommer bli nån jävla skitröra på slutet. Som vanligt. Det veeeeet man ju :D.

så varför tänka på det NU?

Urvalet av filmer har varit ytterst bra på festivalen, ingen jag har sett har varit komplett dålig, även om alla förstås inte har varit sådär att wow wow mitt liv är förändrat och det här var omvälvande och oregerligt och vad var det som hände egentligen? Nej, inte så, men bäst är Hawaii, Oslo, så här långt. Det låter som en komedi kanske, på namnet, men det är det sannerligen inte. Det är ett otroligt stillsamt melankoliskt norskt drama om hur några olika människors liv knyts samman på slutet, till en kombination av hoppfullhet och hopplöshet. Väldigt sköna människoskildringar, väldigt väldigt vackert. Måste ses. igen.

Och i morgon skall jag på prisutdelning och vernissage, för den där fototävlingen jag en gång var på en gång för länge sedan (bilden jag tog för tema behov var för övrigt den som ligger i anslutning till det här blogginlägget här), jajajustja, jag tror det var just den gången senast jag skrev något här. En stressig dag med både fotografering och poetry slam och RUFS.



Alone in your dorm,
trying to stay warm,
you're scared of the words that you might write,
if you stay in again tonight.
Like all the saints and whores who lay here before,
you're scared of the things that you might do
while you wait for him to come to you. (I understand. I understand.)

Loneliness is pornography to them
but to us it is an art.
They won't read your biography, these men,
they will only break your heart.
But I read it, then I wrote it.
I read it, then I wrote it.
I read it, then I wrote it again.

(My Favorite - L=P)