Håll käften om du tänker nej

Alltså, det finns något som är nästan lika irriterande som att se en komedi på bio, och det är att se en film på bio som människor av någon anledning tror är en komedi. Vi ska då ha klart för oss att med komedi menar jag inte filmer som jag tycker är roliga, och som också klassas som komedier ibland, utan vad den breda biopubliken anser vara en komedi. Till exempel när Jim Carrey halkar på ett bananskal och människor skrattar som om det var första gången de såg en film över huvud taget (dessa människor blir i regel jävligt besvikna när de får se Jim Carrey i en seriös filmroll, som i till exempel Eternal Sunshine of the Spotless Mind).

Nog om detta. I lördags tog jag en sån där lott igen och gick på en bio som faktiskt är klassificerad som komedi av diverse filmsajter. Jag hade dock mina föraningar om att detta inte riktigt skulle vara en komedi, utan mer en film i min smak, det vill säga lite roliga poänger här och där av det subtilare slaget, men i sin helhet en mer eftertänksam rulle. Det visade sig dock vara rätt. Men: det hade kunnat spolieras. En film där publiken börjar ge ifrån sig diverse läten hänger inte bara på filmen, utan minst lika mycket på publiken. Och när publiken skrattar när det inte finns det minsta fog för det (från mitt perspektiv sett, naturligtvis) blir hela upplevelsen lätt misslyckad. Så vid filmens första bildruta ser vi en ledsen och korthårig Mikael Persbrandt sittandes i en bil med blod i pannan. Detta är vad vi ser. Detta är inte kul för fem öre. Men många i publiken var synnerligen roade av detta. Och jag blev i min tur synnerligen oroad av detta.

När det senare gick upp för publiken att filmen faktiskt inte var kul tystnade skrattsalvorna och de flesta lämnade säkert salongen med åsikten att filmen sög multipung. Det gjorde dock inte jag, men det hade kunnat bli så, om den förbenade publiken inte hade förstått att somna.

Min lilla teori är alltså att så fort en generell biobesökare får för sig att filmen han eller hon skall gå på är en komedi så hamnar denne redan långt före filmens början i någon sorts komedi-läge där hen helt enkelt skrattar åt precis allt, varesig det är roligt eller inte. Jag är helt övertygad om att nyss beskrivna filmklipp inte hade skrattats det minsta åt om alla hade varit förvissade om filmens verkliga karaktär. Vilket för övrigt är bevisat med empiri tidigare, då jag såg Dag och natt, som är en film av samma regissör, med samma huvudrollsinnehavare och samma handling, men med den enda skillnaden att den marknadsförs på ett mycket seriösare sätt.

En vän till mig har tidigare påtalat att det hela hänger på min inställning, och att bioupplevelsen kan bli trivsammare om man i stället ser på saken från ett mer lättsamt perspektiv. Ja det kan man förstås göra, och då kan man förstås tycka att alla filmer är bra också, eftersom man inte behöver ta dess handling så seriöst. Och man har därmed helt enkelt inga problem här i livet. Inga åsikter heller. Blah.

Detta har jag skrivit om tidigare, det är som ni förstår ett i-landsproblem som berör mig :-).

Och filmen var som ni kanske har förstått Bang Bang Orangutang. Det låter onekligen som slapstick, det lurar säkert en och annan, men den är faktiskt bra.