"She was the moon and he the sun was gold."

Det utspelades någon form av samkväm på de här 29 kvadraten igår kväll och i natt. Fest, skulle det säkert kunna benämnas. Och det finns så mycket jag skulle vilja få ur mig, skriva, skrika idag. Men fingrarna lyder inte, det kommer inga ord, det går inte att sortera dem till meningar som går att läsa.

Men jag tror jag vill bo kvar här ändå. Kanske. Det beror lite på. Hur det går.

"nej inte idag, jag måste träna sen och så... (paus) ... men en annan dag, kanske."

Och jag vet inte vad det betyder det där egentligen, jag vet att jag vill att det ska betyda som det står, men jag tror inte att det gör det. Markus säger att jag kan bli kär efter att ha läst en lunarstormpresentation, och det är förvisso rätt nära sanningen det också, men det är olika saker vi talar om, sånt som bara jag förstår (okej ibland inte ens jag). Men ibland förstår jag att jag kan hoppas så mycket på en människa, alldeles utan att egentligen veta varför, och sen förstår jag att jag blir så besviken när jag blir ensam kvar. Och då kan det hända ganska ofta och kanske helt obefogat ibland. Men ibland förstår till och med jag att det har gått veckor, månader och snart år och jag förstår fortfarande varför jag tyckte som jag gjorde, varför jag kände som jag kände. Susanne, jag vet fortfarande varför jag kände så för dig (6 år sedan). Och Disa, jag vet fortfarande varför jag kände så för dig (9 månader sedan).

Så kanske känner jag för mycket nu, utan att ens ha kommit särskilt djupt, kanske borde jag läsa presentationen en gång till och se. Men nej jag vet inte, jag tror inte det, jag vill inte tro det, men ibland finns det frö av tveksamhet, ibland finns det smog i vägen, men jag ser ingen smog nu, annat än tankar och skeende från i natt. Det regnar lite, men jotack, annars är det bara bra. Fint väder.

Och ibland, om jag tänker på det, så känner jag mej så billig. För jag vet egentligen så lite om dej, jag vet inte vart du vill komma med det här. Varför gör vi så här? Finns det många sängar som du ligger i, är jag bara en av alla dem med armar, en av alla som bara råkade finnas där, just där, just då? Men varför frågar du sådär konstigt ibland så att man nästan kan tro att du också... ? Varför säger du att det är han som gäller, och sedan att det är så långt till Umeå, varför säger du att det är han som gäller, och sen är det nästan som det gnistrar svartsjuka i dig, och varför ligger du då på min arm?

Allra minst förstår jag varför du lämnade i vredesmod. Allra mest vill jag bara få det utrett, och sedan vill jag ännu mera allra mest få veta varför vi gör så här som vi gör. Jag vet vad jag gör, men vet du varför du gör sådär som du gör? Jag försöker sortera tankar. Kan du hjälpa till?