Du kan lita på mig. Ibland.

2005-08-02

What a cosy place to sleep that was.

Insomnia har alltid ringt så fint i mina öron, nästan som något eftersträvansvärt, som spagetti och köttfärssås eller lycka. Något man nästan velat ha bara för att säga det där ordet, insomniac. Men så roligt är det visst inte.

Det började för några dagar sedan, när jag tänkte att jag borde sluta knarka det där sömnhormonet som gör mej till ett totalt sömnvrak dagen efter jag ätit det. Döm om min förvåning när jag inte kunde somna utan Melatonin. Det var en sån där natt som kändes som att jag inte sov en blund, och jag låg och vred och vände, och till slut var klockan uppstigningsdags, och naturligtvis hade jag sovit lite, men jag hade vaknat mycket, och jag var riktigt trött när jag gick upp. Denna natt åtföljds av ytterligare en likadan, och sedan ytterligare en. Och nu har jag trätt in i det där fina tillståndet där jag inte vet om jag skriver det här, eller om jag drömmer. Det är som en dimmig ram runtomkring allting, och jag går omkring här som en zombie och allt tar dubbelt så lång tid. Egentligen inte så illa när man tänker på det, men det gör mig galen. I natt SKA jag sova.