Smak av blod

Jag har ett sår på näsan, som så sakteliga börjar försvinna bort och ersättas av alldeles vanlig hud som inte väcker någon som helst uppmärksamhet. Det tar dock sin lilla tid, eftersom jag har en fäbless för att peta bort sårskorpor, det går liksom inte att låta bli, hur gärna jag än vill. Sedan kan jag inte heller låta bli att äta upp sårskorpan, vilket uppenbarligen väcker oerhört obehag hos de flesta som hör talas om det. äckligt, säger de. Varför tar de då inte livet av sig när de biter sig i tungan så det blöder? Blod smakar järn, eller om det är järn som smakar blod, det vet jag inte. Men oavsett så är det ganska gott, men det är nog främst den frasiga konsistensen som sårskorpa har som är så utsökt. För att inte tala om det där sköna i att bryta loss den, fast man inte får. Lite förbjudet och spännande sådär. Lilla rebellen Henrik.

En gång hade jag ett sår på min vänstra tumme. Jag har egentligen ingen aning om hur det uppstod, men sen kunde jag inte låta bli att bita på det i alla fall, och jag bet och bet och bet år ut och år in. Jag tror jag hade det där såret i minst tre fyra år. Till slut insåg jag att jag nog får leva med det där för alltid. Fast jag gillade det inte, efter år av bitande blev det en jättestor blister där på tummen. Jag brukade då gömma tummen i handen när jag träffade människor jag ville fjäska in mig hos. Sen bet jag alltid lite extra när jag var nervös. Det blev sår och konstigt och det såg inte alls ut som en tumme längre.

Men någon vacker dag insåg jag att jag ska verkligen bli av med den där ovanan, och så satte jag på mig plåster dag ut och dag in, och sedan på något outgrundligt sätt så försvann det, och det häftigaste av allt är att tummen återgick till att se ut som en tumme! Helt otippat, helt klart. Eftersom det liksom var mitt på tummen där vid första leden där man har en massa fåror och veck. Men alla veck och fåror kom tillbaka till sist.

Idag har jag ätit Bangkok Wok. Den var god, trots att jag gjorde den själv.

Förresten så tror jag att huden fortfarande är lite konstig där på vänstertummen, än idag.