Året är snart slut. Häppy nju yeähr!

Och så förstås: redogörelsen. Året som gått, i stort och smått.

Minnas minnas. Januari, den stora förvandlingen. Det gick inte att tänka sig ett liv som det här. Förrän då, jag vaknade upp den 5:e januari och så plötsligt. Jag mådde faktiskt bra. Och än bättre skulle det bli.

Jag träffade Disa i januari. Och - det för intrigen mycket intressantare - Disas pojkvän. Och det var då, som man brukar säga. Det var det också. Det var väldigt stort då, fast nu spelar det ju mindre roll. Men när man låg där i sängen och läste diva och mådde helvetes helveten tusenfallt. Julen 2004 var det, men minnena är så oändligt starka, de kom tillbaka även i år.

Men hur som helst. Det hann komma nya fantasier in i min hjärna. Det var till exempel Helena. Som jag aldrig ens träffade, men som jag ändå lyckades starta en blogg tillsammans med, ja jag skrev till och med en dikt till henne. Säkert flera, men en skrev jag, därom råder inga tvivel. För det var på daniels soffa i Estland. Min första gång i Estland. Det var tider det! Sätt på kaffet så ska Henrik berätta.

Jag var desperat. Jag vet inte om jag ville erkänna det då, åtminstone inte för vem som helst, men så var det. Jag själv räknades kanske, vissa mindre nogräknade nätter, som just vem som helst.

Men så: café vs. Olde hansa. Triinu. Ja inte minns jag att vi gjorde så mycket, daniel och jag, men jag minns det som en bra tid i alla fall. Massor av mat blev det, jag gick upp i vikt. Inte som nästa gång (löfte). Jobbade på nätterna och sov hela dagarna. Samtidigt som jag och Daniel övertrumfade varandra i att ha jobbat mest. »idag har jag jobbat 400 timmar». Och stjärnstopp på det.

Sedan blev det vår, och jag fick 16-åringsbegär. Men de flesta av alla 16-åringar besvek mej genom sitt bräckliga intellekt. Vem hade anat detta? En blev kvar från mitt 16-årsprojekt, och det var Sofie. Och det ÄR, stadigvarande fortsättningsvis. Sedan är ju Aleqzia 16 även hon, men hon har inget med själva projektet att göra. Det är nog mera jag som är hennes projekt än tvärtom.

Sommaren minns jag inget av. Vi kan anta att den var kort och regnig. Men det blev ytterligare en resa till Tallinn mot slutet i alla fall. Susanne var reskamrat och vi är faktiskt fortfarande vänner.

Minnen: Greta. Poetry Slam. Världens Bar med Tobias. Johanna. Markus. Hanna.

Ett föränderligt år, med avseende på vänner. Måhända blir nästa år något liknande. Mitt hjärta klappar för Norrköping i alla fall, men det blir Växjös gator mina fötter skall trampa ändå.

Memento: slungas ut i världen (var det det här vi tänkte då?)

Ett bra år: Paroxetin, Propranolol, Propavan och annat så som bubbelplast för själen.