Hela livet, är en teaaater!

I morgon lämnar jag åter Värmland, för återfärd hem till Östergötland. Det är kul med Östergötland. Värmland suger livsenergi ur en hur man än gör.

Värmland alltså. Det är en jävla plats. Pesten har spritt sig och till och med Karlstad som man kan tro skulle vara civiliserat, bara för att det är en storstad. Men varför skulle det vara det? Pestfolket bor även här, breder ut sig över hela landskapet. Det kanske är en projicering alltsammans. Min missbelåtelse över barndomsåren som återskapas i min hjärna på varenda människa här? Det bor pest i varenda hårstrå, gräsplätt, ATOM. Värmland luktar lik, jag bryr mej inte om att fundera på varför. Jag kommer aldrig aldrig ALDRIG flytta hit.

Så vad gör man då? Ja jag vet inte, men jag har läst "Den amerikanska flickan" (M. Fagerholm), ätit chips och lyssnat på riksbekant Ugglas mindre riksbekanta "Livets teater". Akterna.

- Jag minns Strixen som liten och då var jag övertygad.
Gossen på scenen kliver fram
tar händerna från fickan, blir en annan man,
aktör och aktris, lever utanför.

Och alltså, chips. Närmare bestämt ett kilogram sådana har det blivit eller åtminstone kommer att bli innan jag är färdig här. Viktmålen får vila. Alla vill vi ner till 42kg, men kanske ett annat år? Hur som helst så är jag nöjd. Ja, efter allt så är jag ändå nöjd.

Jag har spytt ner en säng, betalat straffavgifter, träffat klasskamrater som jag inte sett på väldigt väldigt länge.

- Ska vi gå till paviljongen?
- Stör mig icke, jag protesterar, ho, ho, ho.
Vår pantomima vår teaterapa,
förmår ej flina när vi Strindberg skapa,
scenisk pantomim,
slagfältsruin,
vi lapa.

Och när man staplar upp det så här så låter det ju inte så långtråkigt som det har känts. Fast det har inte varit i närheten av så långtråkigt som flera andra år heller. Så egentligen, egentligen, är jag rätt nöjd. Fast i morgon när jag sitter på 304:an mot Karlstad igen så kommer det ändå att vara med något lättat inombords. En känsla att få bli vuxen igen kommer att infinna sig. Och det kommer att kännas jävligt bra. Fly. Fly från rastlösheten och mörkret och pesten.

Och pappa, dig tycker jag synd om nu. Jag hade gärna kramat dig lite längre den sista kvällen här. Hoppas du mår bra snart och får komma hem igen.