Ätstörd-Henrik i tvångströja

Senast jag ställde mig på vågen vägde jag mer än 80 kilogram, vilket jag säkert tidigare har nämnt är något av ett mentalt dilemma för mig. Inte för att 79,9 ser annorlunda ut eller känns annorlunda rent fysiskt jämfört med 80,1. Men i huvudet bland neuroner och synapser så är det ett jävla hålligång.

Jag har som bekant varit i London och när jag är utomlands har jag en regel och det är den och endast den, att då gäller inga REGLER. Den här regeln delar jag säkert med många andra supande dräggande töntiga turistsvenskar, och jag är säkert inte ett dugg bättre själv därmed, jag kastar sten i glashus men jag gör det med distans och då är det okej. Det är en annan regel, serru.

Det här med att inga regler gäller och att man därmed kan svulla loss, det får man liksom sedan äta upp när man kommer hem. Och tur är väl det, för något annat får man inte äta. Senast jag vägde mej stod vågen på 81,6 tror jag, och det är fan inte bra. Igår åt jag dessutom en påse chips, men idag har det varit bättre. Idag är en dag då jag garanterat har utnyttjat mer av min lagrade energi än vad jag har tillfört kroppen. Summa sumarum kommer jag alltså bli oändligt snygg i slutändan. Inte ett dugg vältränad förstås, men smal. Det blir en viss skillnad i och för sig. Inte så stor, men en viss. Jag tror att höftbenen kommer att framträda tydligare, för det säger Karin, min livmedicus i de här sammanhangen.

Igår var jag ute med S och fotograferade igen. Det var trevligt den här gången också. Vi börjar bli riktigt duktiga nu på sol genom grenar och sol genom träd. En vacker dag kanske vi blir duktiga på någon annan typ av bilder också, men tillsvidare får det duga, man ska inte ha så jävla höga krav på sig själv.

 
Svensk sommar tinar frusna hjärtan... ?