Den sista veckan

Nu har jag jobbat färdigt för den här veckan, så nu räknar jag dagarna i Östergötland. Ligger under täcket igen, och det är en av de sista nätterna vid Väster Tull. Fredag lördag söndag. Märkligt. Inte bo här, bo någon annanstans.

Hanna sitter på den andra sängen och spelar gitarr och sjunger att hon är en fisk. Och jag har ångest för att dagarna rinner genom fingrarna utan att något blir gjort. Kanske sånt där som man borde ändra på till nästa liv.

Växjö, here I come.

Det ryms något lugnt inom mig, trots allt. Mina tidigare flytter har varit så extremt välplanerade och in i minsta detalj preparerade tillsammans med plan B och C och sista utvägsplanen.

Nu vet jag faktiskt ingenting. Vet inte ens när jag ska bli den där Växjöbon på riktigt. Vet inte vilka kulturkrockar som kommer att möta mig i Växjö. Har inte lärt mig de hemliga uppförandekoderna där.

Kan inte språket!

Men det känns inte som att det gör så ofantligt mycket. Det enda jag egentligen vet är att jag ska infinna mig på Kontoret på onsdag morgon, och då är det slut med att jobba mot deadlines på sena nätter efter att man sovit bort halva dagarna. Och det ska bli jävligt skönt på ett sätt. Men jag måste ju fira eller njuta eller något i den stilen min sista natt som frilans också. Måndag natt skall jag vaka hela natten över någon text och lite sömndrucket ska jag hetsäta jordnötter när det inte blir som jag vill.

ja Ha, allt det där som man TROR är så bra med en viss sorts liv, sånt som låter bra när någon säger det, det gör man ju lik förbannat inte ändå. Inte med det här fria flexibla livet i alla fall. Men fördelen med det där inrutade 8-17-livet jag skall börja nu är just tvånget att vara där 8-17. Och DET kommer jag ju åtminstone att vara.

Så allt som allt: allt är bra.