Växjö är på riktigt

Idag tog jag buss 113 från Väster Tull till Resecentrum och det var sista gången jag lämnade Väster Tull som hemma. För nu är jag då slutligen i Växjö, som tydligen också det är en svensk stad. Inte för att jag har gått ut och känt efter, jag har bara rutinmässigt stängt av hjärta och hjärna så gott det går, och famlat mej in i mörkret här.

Och nu är det bara ljuset från skärmen som bevisar att jag finns till. För här är det ganska gaaanska (jag menar otroligt riktigt helt helt obeskrivligt mycket) ensamt och Norrköping känns längre bort än det är.

I morgon är det Växjöluft jag andas när jag vaknar, och det kommer kännas rysligt overkligt. Det VET jag.