We're going out tonight, outside about tonight

Jag har lekt mej tillbaka till mitt gamla jag idag. Det är lätt, det är bara att vägra sin tablett en kväll, och det är lätt. Den påkallar inte uppmärksamhet förrän dagen därpå.

Så idag har jag vandrat omkring i ösregn, och letat demonstrationer. Antingen är moralen låg bland demonstranter, eller så är de väldigt morgonpigga. Hur som helst så såg jag inte röken av någon av dem under tidig eftermiddag. Så jag drack vin och åt musselpasta på Palladium i stället, och satt och tänkte på hur miljön just där just då skulle vara bättre om inte en massa småbarn hade sprungit omkring där och varit jobbiga.

Allt gick som i slow motion. Hur servitrisen stegade upp på den övre etagen, gästerna efter. Jag hörde inget, i min mp3-bubbla. Men jag såg hur servitrisen tittade förvirrat ut över borden. Jag hörde musiken.

Vår tid är nu. En svartvit bild. Som blir till färg. Om du vill...

Hur hon tittade ut över borden, och hennes ansikte såg ut som om hon ville att saker skulle vara annorlunda. Men det var det inte. Hon gick fram till paret vid bordet bredvid mig. Gästerna stod kvar några meter bakom. Munnen öppnades, bordparet tittade på henne. Munnen pratade till dem.

... Så många val. Så svårt att se. När dina bruna ögon vill se mer...

Mannen vid bordet nickade. Servitrisen flyttade isär borden, och de nyanlända gästerna gick och satte sig.

Förresten så drömde jag om dej i natt, Marie Fredriksson.