Det sitter i dig, mitt hjärta det sitter i dig

Efter en helg i Norrköping inser man vissa saker. Att Norrköping finns kvar, växer stort, gammalt, vackert. Vännerna är där de ska vara. Här finns de, samlade, lätta att samla. Dricker samma vin som förut (det är bara jag som växlat rött mot vitt), äter samma falafelrullar. Att det där som finns inte i Växjö finns fortfarande är här, och även om jag inte bott där på månader nu så känns det inte som att något har hänt ändå. Jag skivar obehindrat upp Petters bröd och dricke citronté som vore det femte gången bara denna vecka.

Och det känns bra. Och på något sätt känns det också viktigt att den stad jag bor i är vacker och bra, jag identifierar mej så mycket med staden jag lever i. Och huset och lägenheten, lever i arkitekturen.

Det var en sårig natt, i lördags natt. När jag vaknade upp igår hade jag förutom ett lätt illamående och tunga ögonlock också två nya SMS väntades. Det ena var från A som ville att jag skulle bjuda på frukost, det andra från W som pratade om att jag skapade skuggbilder och att allt var lugnt. Nu antar jag att W faktiskt har rätt, för jag har ingen aning om vad som inte skulle vara lugnt. Min utkorg gav små hintar, skrev om hur i morgon kommer inget av det här att finnas, skrev förlåt, jag kunde ha ringt någon annan, men jag ringde dig. Saknade helhetsgrepp dock, över allt detta lugna.

Lördagkvällens turturduvor var T och M. T passade på att dra upp ett slitet gammalt ess ur sin rockärm, fast jag bad honom att inte göra det. För det där esset har förstört förr, det fanns liksom inga bra anledningar i världen sedd från mina ögon. Men så slant det upp ändå, det förbannade esset. I gatstenen utanför Gusche. Och där några meter ifrån på en halvcirkelformad stenbänk satt jag och GH och A och tittade på.

A är en av de ödmjukaste aggrofeminister jag känner, så bra att jag till och med gillar henne. Trots att hon ibland ger sken av att inte alls sträva efter något jämställt samhälle utan ett matriarkat där kvinnor är mer värda än män och bör favoriseras i alla givna lägen, och män får i stället bära ansvar för allt som inte är rätt här i världen. Normalt sett retar det här inte upp mig, det känns inte riktigt som något att hetsa upp sig för, A:s makt i världen är ju något begränsad. Mig och mina loved ones, de rår hon oftast inte på. Hon förvånar mig med sina tankar ibland, men kanske ännu mer med hennes ödmjuka sätt inför allt som går på tvärs.

Mitt emellan oss två finns alltid här och då i natten GH, som egentligen mest bara vill bli full. Sedan är hon lite drama queen på deltid också. Saker förstoras gärna upp så att det åtminstone blir en issue per kväll. Det är lagom.

Fördelen är också att hon är så vansinnigt kortsint, innerst inne vet man att man har henne nära hjärtat oavsett hur många teatraliska draman vi spelar upp för varandra på alko-scenen. Jag gillar allt det där teatraliska, hennes alkoholmetamorfoser, att skruva upp och dränka allt i musik, tillgivenheten, humorn, danserna, promenaderna hem, citerandet bakom vinglasen, musiken, sängen, och att vi aldrig aldrig aldrig dansar nyktra men ändå vi tror oss veta att vi är så i samma slag även utan vinet i blodet.

Sånt jag tänker på, när jag, GH och A sitter på en halvcirkelformad stenbänk, på första parkett, på marken vid guscheväggen, gråtandes och just nu hånglandes.

(A ivrigt påhejandes sitt kön, fast i ärlighetens namn inte bara det, det är för elakt att säga bara det, älskad älskad vän är jag säker på. GH vill sjunga med till Håkan och dricka ett glas vin till.)

Jag tror mig veta att båda, att alla, är mänskliga, sårar nog varandra ibland, någon sårar säkert mer just nu, den enas guschevägg skaver mer mot ryggen. Men det är inte så jävla enkelt att leva fastän man måste, svårt att utse syndabockar även från första parkett.

Och GH. Vill dansa. Vill ha ett glas vin till.

Leende. Det är inte alltid man landar mjukt, men med GH och A vill jag falla, dansa, skratta, sjunga, drama, drömma igen. Och igen. Och igen. Och igen.

Vakna, och aldrig någonsin vakna.


RYTHM UP!

There's so crowded in this house, but we never ever speak up

Nu sitter jag här och dricker billig lightcola från ICA och väntar på sömnen. Småtimmarna har gått åt till lite frilansjobb, och jag borde egentligen ägnat mycket större delar av dagen åt det, men jag prioriterade bakisångest och balkong-slummer före. Nu låter jag som Per Hagman känner jag. Ska sluta.

Gårdagskvällen på Deluxe var en av de bästa där, trots att vakterna tog mina indiska cigaretter för knark och trots att ingen av mina bästaste vänner var där. Jag stod längst framme vid scenen och fjortisstudsade när Dub Sweden spelade. Köpte deras skiva, pratade engelska med tysk accent med Eriks vän. Åt falafel-rulle och ja ni hör själva, egentligen hände det inget speciellt.

Eller jo, det var en flicka. Hon var inte fantastisk men ändå, jag tyckte det just då, men något gick snett där på dansgolvet. Men innan dess hann jag känna hennes lena hud och hennes snälla händer släpa mig över golvet. Sedan gick det alltså snett, och då bad jag DJ:en spela "När alla vännerna gått hem", men det hade han förstås vett nog att inte göra. Det hade jag dock inte vett nog att inte uppskatta, så jag startade en liten kör som kunde skandera "Hata Ola" *klapp klapp klapp*. Och Ola heter DJ:en, och anledningen till att jag vet det är att han kommer att börja jobba på mitt jobb på måndag. Men jag tror att han tog det bra, så det kommer inte att finnas anledningar att be om ursäkt. Och om det skulle visa sig finnas det så kommer jag såklart att göra det. Innan jag släckte och somnade gnällde jag lite över skeendet på dansgolvet i telefon med Aleqzia, Whiskers, Markus och säkert någon mer men jag har inte världens bästa minne. Inte på fyllan. Eller efteråt.

Bakisångest idag, i den mån det går att ha sådan med ångestdämpande substanser tillförda kroppen varje kväll.

Avslutningsvis lite bilder från min fotorunda #2 med Sandra, so long till nästa gång.

We go out for little walks, long boring talkless walks
'cause we just cannot figure out that perfect thing so say
Oh, baby can't you see, it's growing all over the tapestry
flowers and sprouts signing - get out.

Dub Sweden - We're so loud
 
 
 
  

Fotorunda #1 med Myrkyr

 
 
 
   
 
 
   
 
 
  

Ätstörd-Henrik i tvångströja

Senast jag ställde mig på vågen vägde jag mer än 80 kilogram, vilket jag säkert tidigare har nämnt är något av ett mentalt dilemma för mig. Inte för att 79,9 ser annorlunda ut eller känns annorlunda rent fysiskt jämfört med 80,1. Men i huvudet bland neuroner och synapser så är det ett jävla hålligång.

Jag har som bekant varit i London och när jag är utomlands har jag en regel och det är den och endast den, att då gäller inga REGLER. Den här regeln delar jag säkert med många andra supande dräggande töntiga turistsvenskar, och jag är säkert inte ett dugg bättre själv därmed, jag kastar sten i glashus men jag gör det med distans och då är det okej. Det är en annan regel, serru.

Det här med att inga regler gäller och att man därmed kan svulla loss, det får man liksom sedan äta upp när man kommer hem. Och tur är väl det, för något annat får man inte äta. Senast jag vägde mej stod vågen på 81,6 tror jag, och det är fan inte bra. Igår åt jag dessutom en påse chips, men idag har det varit bättre. Idag är en dag då jag garanterat har utnyttjat mer av min lagrade energi än vad jag har tillfört kroppen. Summa sumarum kommer jag alltså bli oändligt snygg i slutändan. Inte ett dugg vältränad förstås, men smal. Det blir en viss skillnad i och för sig. Inte så stor, men en viss. Jag tror att höftbenen kommer att framträda tydligare, för det säger Karin, min livmedicus i de här sammanhangen.

Igår var jag ute med S och fotograferade igen. Det var trevligt den här gången också. Vi börjar bli riktigt duktiga nu på sol genom grenar och sol genom träd. En vacker dag kanske vi blir duktiga på någon annan typ av bilder också, men tillsvidare får det duga, man ska inte ha så jävla höga krav på sig själv.

 
Svensk sommar tinar frusna hjärtan... ?

 

Bilderna tillbaka...

  Jag har problem med Blogger, det vill liksom inte publiceras bilder, men nu har jag kommit på ett sätt som fungerar i alla fall, så nu jävlar ska här publiceras bilder.

Jag har varit i London, jobbat, ätit chips, tittat på tv, druckit massor av rödvin, träffat pokermänniskor, skrivit, och framför allt allt allt annat, skrattat så jävla mycket.

Precis som i vilken stad jag än befinner mig i gick jag runt och funderade på om det är en plats att bo på, alla platser är ju presumtiva boplatser. Men London alltsåjagvetinte. Och Stockholm alltsåjagvetinte. Och tack vare mina flygresor så ligger nog mitt ekologiska fotavtryck så långt åt helvete att jag verkligen inte vill veta och jag vet inte heller och det är nog bra så.

London är gigantiskt och väldigt rikt på många sätt, alltså det finns så mycket och så olika och så allt möjligt av allt möjligt. Men det är ändå lite väl stort. Men egentligen bryr jag mig inte. Jag kan skaffa mig ett liv var jag vill, skrev Aleqzia. Ganska intressant skrivet, för jag vet inte om jag riktigt kan räkna det som att jag har ett liv just nu. Jag äter och sover och äter chips och jobbar och okej, jag tar faktiskt ett och annat fotografi, och dricker ett och annat glas vin och träffar en och annan människa också. Men liv alltså jag vet inte. Jag saknar de mina från Norrköping och Linköping. Det ska erkännas, utan omsvep. Jag saknar väl sådana där vi-har-känt-varandra-så-länge-vi-kan-minnas-relationer. Men då ska ni veta, SMÅ BARN, att det är inte så lätt att etablera sådana på tre månader.

Ge mig tid ge mig tid ge mig luft ge mig sex. Så ska det gå bra.

Vi hörs snart igen. Nu ska jag jobba.

(Tack till Markus som tog fotot... )

Jag ska till London på fredag

Och fan så jag inte vill det.

Fan så jag vill bara ligga kvar här hela helgen och läsa Änglarnas syster, och fan så jag vill bara försvinna under täcket.

Fast då är det helt annorlunda.

Förhoppningsvis.

Jag har dödat dagen med tabletter. Den var ändå aldrig något att ha.

We're going out tonight, outside about tonight

Jag har lekt mej tillbaka till mitt gamla jag idag. Det är lätt, det är bara att vägra sin tablett en kväll, och det är lätt. Den påkallar inte uppmärksamhet förrän dagen därpå.

Så idag har jag vandrat omkring i ösregn, och letat demonstrationer. Antingen är moralen låg bland demonstranter, eller så är de väldigt morgonpigga. Hur som helst så såg jag inte röken av någon av dem under tidig eftermiddag. Så jag drack vin och åt musselpasta på Palladium i stället, och satt och tänkte på hur miljön just där just då skulle vara bättre om inte en massa småbarn hade sprungit omkring där och varit jobbiga.

Allt gick som i slow motion. Hur servitrisen stegade upp på den övre etagen, gästerna efter. Jag hörde inget, i min mp3-bubbla. Men jag såg hur servitrisen tittade förvirrat ut över borden. Jag hörde musiken.

Vår tid är nu. En svartvit bild. Som blir till färg. Om du vill...

Hur hon tittade ut över borden, och hennes ansikte såg ut som om hon ville att saker skulle vara annorlunda. Men det var det inte. Hon gick fram till paret vid bordet bredvid mig. Gästerna stod kvar några meter bakom. Munnen öppnades, bordparet tittade på henne. Munnen pratade till dem.

... Så många val. Så svårt att se. När dina bruna ögon vill se mer...

Mannen vid bordet nickade. Servitrisen flyttade isär borden, och de nyanlända gästerna gick och satte sig.

Förresten så drömde jag om dej i natt, Marie Fredriksson.